20/1 – om en oerhört sorglig nyhet.

Min bloggkamrat, den fantastiskt skarpa pennan, den intelligenta humoristen, streetsmarta änkan, ständigt underbetalda journalisten och charmerande vassa åsiktsmaskinen, den levnadserfarna rödstrumpan, den empatiska, liberalt generösa omtänksamma miljöföreträdande, den alldeles helt unika Annaa är död.

Tre unga människor har förlorat sin mamma. En av mina verkligt fina vänner är borta. Det är så märkligt att vi faktiskt aldrig träffats på riktigt, att jag aldrig tog chansen att på allvar försöka springa på henne på Korsvägen utanför bokmässan. Men. Det kändes ju inte så bråttom, liksom?

Jag saknar henne redan alldeles otroligt mycket. Alldeles. Otroligt. Mycket.

10 kommentarer Lägg till din
    1. För barnen måste det vara obeskrivligt fruktansvärt. De har nu förlorat båda sina föräldrar och är fortfarande så unga vuxna.

      Tack för din omtanke ~Sol~!

  1. Men åh så sorgligt och inte rättvist någonstans. Det är konstigt vad man tar saker för givet, att folk alltid ska finnas där. Hemska tanke! :(

  2. Fy! Galet att man känner folk utan och innan som man aldrig träffat och tyvärr säkerligen inte kommer göra i framtiden heller.
    Livet är bräckligt, så är det bara.

    kram

    1. Carpe Diem är en uttjatad klisché, men om man försöker se in i vad det verkligen betyder så är det så vackert.

      Saknar Annaa väldigt mycket!

      Tack för din omtanke, KRAM!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *