11/12 – om framsteg på verbala och andra fronter.

Lilla Millan förvånar oss för var dag som går med sin vilja att vara ”stor”!

Hon pratar mer och mer, om än det är rätt klurigt för andra än familjen (och van förskolepersonal) att förstå vad hon menar ;) Hon ger sig i kast med försök till meningsbyggnad och grammatik; verbformer och pronomen har gjort entré, och hon berättar gärna både vad som sker just nu och vad hon vill göra i framtiden. Tvåordsmeningar is da utmärkande sprache för lilla snart 23-månadingen men hon har börjat visa tendens att vilja komponera längre satser – fast det är fortfarande mer typ stapla-ord-på-varandra än korrekta meningar.

En rolig sysselsättning sedan länge är att läsa böcker, själv eller med sällskap. Själva ”läsandet” handlar då i huvudsak om att hitta saker på bilderna hon känner igen och har ord på. T ex har hon rätt bra koll på de olika medlemmarna i Barbafamiljen! (Nä, det blir inte rätt varje gång men faktiskt förvånande ofta :)

Nygamla framsteget är att hon oftare och oftare talar om att hon behöver gå på toa. Det är varken konsekvent eller hundraprocentigt, men eftersom det här funkade så himla bra när hon var liten (men förstördes av toalett- och badrumsrenoveringarna som inleddes för ett drygt år sen) är det extra kul att vi nu – på hennes eget initiativ – kan ta upp där vi tvingades avsluta! Dubbelt kul med detta är ju att det inte bara sparar arbetsinsats för oss vuxna, hon är också en gladare liten nos nu när hon slipper gå halvt om halvt nödig dagarna i ända: gifvetvis är det lättare att tömma sig på ett dass än i en blöja…?

Jag gissar att vi som en konsekvens av kommunikationsframgångarna de senaste veckorna fått se en mer harmonisk liten Milla Mirakel. Hon tycker också det är roligt på förskolan nästan jämt nu – mest älskar hon att vara ute – och är bara lite ledsen vid lämningarna. Hemma leker hon helst med EmmaLis födelsedagfådda Barbie-look-alikes eller Pippihus och allra mest vill hon leka med sin farmor eller mormor.

Fina fina EmmaLi är en fantastisk storasyster och ett under av tålamod som står ut med lillsyrrans ofta ganska burdusa knuffar som svar på närhetsinviter: pussas och kramas det vill hon, den lilla envisa, bara när hon själv får vara med och avgöra när!

10/12 - om istället för förskolefoton.
12/12 - om ännu en lossnad mosaikbit.
7 comments Add yours
  1. Det är så fantastiskt att få vara med när de utvecklas till små människor, att se hur mycket de lär sig och hur de tänker och hur de löser problem, och vilken glädje när ett hinder övervinns!

    Det är ju så man vill göra om det igen, igen och igen ;)

    1. Men eller hur! Det är ett privilegium att få följa sitt barns utveckling från hjälplös men kommunikationstörstande bäbi till helt egen individ med vilja och känslor. Jag är sååå otroligt lycklig att Mattias indirekt övertygade mig om att vi skulle klara att vara föräldrar!! Och nu när jag (äntligen ;) fått börja jobba igen ser jag ju Millans framsteg mycket tydligare än när jag var tillsammans med henne 24 timmar om dygnet.

      Haha! Tja… hade det bara varit de här underbara ögonblicken av stolthet och utifrånperspektiv; givv mi massor ovv bejbis! :D

  2. Jag tycker hon verkar så fruktansvärt mysig din lilla Milla. Så liten, men så stor!
    Skönt att hon verkar börjar trivas på förskolan nu, jag vet inte vad jag skulle göra om A var en ”gråtare”. Speciellt inte med extra hormoner i kroppen. Men det kommer säkert det också!

    1. Hon är lillasyster vet du! Då blir man extra liten i vissa situationer och extra stor i andra :) hon är så himla olik Emmai på många många vis, på andra är dom så lika att det är läskigt. Överlag är det två ganska olika små individer vi närt vid vår barm, men jösses – det hinner nog ändra sig tills de blir ”stora” på riktigt!

      Nä det var fruktansvärt när hon var så ledsen i början. De tårar som faller nu är oftast inte av sorg, utan av… nån slags rutin? Hon VILL till förskolan och tycker det är superkul där så jag antar att vi bara får ”stå ut” med att hon är lite lite ledsen när hon lämnas?

      Krams!

  3. Tänk att de har så bråttom att bli stora, de små liven. De inser inte hur bra de egentligen har det. Men egentligen förstår jag hennes vilja att prata ordentligt, att göra sig förstådd. Jag jobbar ju med barn med kommunikationssvårigheter och ser dagligen vilken frustration bristen på ett talat språk ger. Stödtecken är en gudagåva för dem. :D

    1. Just språk är en sån sak som jag väntat på med spänning när det gäller båda mina barn. EmmaLi var ju ruggigt tidig men Milla är mer normal/sen i sin språkutveckling. Emmi var tidigt med kommunikation generellt och vi kunde se skillnad mellan henne och Milla direkt. Å andra sidan är och har Milla varit mycket bättre på att kontrollera sin kropp. Hon kröp/gick/klättrade mycket tidigare än Maali gjorde.

      Det är väl barnets drift att utvecklas som gör att det vill växa och bli stort. Värst är det la i tonåren sen ;)

      Som så många gånger förr när ditt jobb kommer på tal tycker jag att det låter så himla intressant. Jag hade nog själv inte fixat ett sånt yrke men tycker det är spännande att höra om hur ni arbetar.

      Krams!

      1. Jag har ju bara ett barn, men det är nog ofrånkomligt att jämföra barn sinsemellan. Jag gjorde det med mina vänners barn och med tiden blir det ju även att man minns tillbaka och pratar om det när åren gått och andra små barn kommer i ens väg. :D

        Jag har ju ett väldigt roligt och intressant jobb. Det känns ibland tröstlöst, men det går över rätt snart eftersom man får så himla mycket i gengäld. :D

        Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *