18/11 – om febrig fundering kring polisyrket.

Efter tips från tjifen lyssnas nu på P3 Dokumentär från scratch. Det senaste programmet handlade om den sk ”Baseballigan” och jag kom att återigen fastna i fundering kring polisrollen i samhället.

Eftersom min feberfrusna kropp inte tillåter mig tänka tankar färdigt vågar jag att inte gå in i någon alltför djup diskussion i ämnet. Kortfattat vill jag iaf säga: Jag avundas inte mina polisbekanter, precis som jag inte avundas brandmän eller vänner i sjuksköterske- och läkarkläder, men imponeras inte heller (förstå mig rätt!). Jag är nog för gammal att bländas av uniformer ;) men har stor respekt för hur modiga och tuffa de är som vågat välja dessa yrken!

Programmet lyfte fram problem jag hoppas är mycket mindre idag än för trettio år sedan. Att de är helt borta vågar jag inte tro eftersom militär, polis och vakt-yrken tyvärr alltid lockar till sig en viss sorts maktgalna individer. Däremot tror jag att de flesta tokpellar försvinner redan i antagning till utbildningarna eller iaf under rekrytering som nyutexaminerade? Om inte annat kanske andan i kåren förändrats till att våga stå upp för och mot varann?

Å ena sidan har jag förståelse för att ett visst mått av övervåld aldrig kan undvikas (herregud, säg den mänska som inte instinktivt trycker till lite extra i känslomässigt laddade situationer?!), å andra sidan har jag noll acceptans mot otillbörliga tjuvnyp. Å tredje sidan måste det vara alldeles förjefla besvärligt att som hel kår tvingas stå till svars för vad enskilda idioter ställer till med… Å fjärde sidan, den som ger sig in i leken… osv.

För att göra det här ganska meningslösa inlägget mer intressant skulle jag behöva hjälp och därför vilja fråga; Hur ser du på polisen i allmänhet? Är du en som litar på eller tittar snett? Har du varit med om situationer där du känt dig oväntat orättvist alternativt positivt behandlad av en polis?

Det skulle vara himla kul om nån ”vågar” svara!

12 kommentarer Lägg till din
  1. Jag tror faktiskt att de är som folk är mest. De allra flesta trevliga, kloka och bra. Sen finns det en del som inte skulle varit där, i den maktpositionen och så tror jag att en del blir cyniska av att se för mycket. På det hela taget har mina kontakter med dem varit positiva förutom han som tyckte att man skulle fixa smitningsärendet själv då förstås.

    1. Fast jag tror nog att de är lite mer än som folk är mest; och det menar jag på ett bra vis! Jag tror inte du söker dig till ett så utsatt yrke om du inte är lite ”extra allt”? Sen tror jag du har en viktig poäng i att cynismen kommer som ett brev på posten efter några år. Med risk för att göra bort mig måste jag ändå skriva att många av mina fördomar har bekräftats iom mina många år inom handels. Det ÄR en specifik grupp människor som stjäl, mest. Att det finns tjuvar även inom andra grupper (sociala, regionala etc) är bara undantag.

      Personligen har jag nog bara stött på riktigt trevliga poliser (och då räknar jag inte med de jag känner!), t o m i situationer när de inte alls behövt vara trevliga… t ex när vi som sommarfestvarm ungdom allt som oftast blev ivägkörda från simstadion – nattetid :) EN gång har jag blivit rädd för vad jag som ”vanlig medborgare” totalt oskyldig skulle kunna hamna i: det var under sista natten på Hultsfredsfestivalen för tusen år sen (1995 för att vara exakt). Polisen ”angrep” med hästar och batonger och det kom både tält och människor i vägen. Lyckligtvis låg vårt tält långt ifrån händelsernas centrum och det var först i dagsljus dan därpå som förödelsen kom för mina ögon.

      1. Det ÄR en svår fråga, för vi vill ha en stark polis som skyddar oss som medborgare, samtidigt som vi som laglydiga medborgare inte vill ha dem trampandes på vår personliga sfär.

        Jag ger inte mycket för ”huliganungdomen”, eller vad man ska kalla den. Det är en sport för dem att bråka med poliser.

        För någon månad sen var jag i Malmö ca kl 2 på natten. Hmmm, iaf kom jag gåendes på en gata själv och där var några killar runt 20 år som ropade ”oooo, vi haaaatar, poooolisennn”, polishundarna skällde, polisen hade kravallsköldar etc. Dom var inte så många totalt, jag skulle in på kebabstället bakom, så jag tog handväskan i ett säkert grepp och bara gick igenom allt. Ingen tog någon notis om mig och för mig var det inte avspärrat.

        Moralen av historien ska vara att om du inte är ute efter bråk så får du oftast inte det av polisen heller. Däremot så vill jag inte bli tillfrågad av någon polis tex varför jag ska käka kebab kl 2 på natten. Det är min business och du kan gå hem och kamma dig!

        Fast jag gillar män i uniform. Jag är barnslig… OK, fast inte busschaufförer.

        1. Nämen precis så, spot on. Å så måste jag ju tillägga att om du nu ska till att promenera i Malmö missinassen så är det ju rätt bra att du rör dig där det finns poliser!

          Uniformer säger du? Hmm. Whått öbaut UPS? ;D

  2. sv: tack så mycket! och ja jag har fotograferat min lille son i min ”hemmastudio” som består av en rulle räddningstapet som blev över från renoveringen hemma :)

  3. Det är kluvet och blandat tycker jag! Har en del märkliga egna erfarenheter (blev behandlad som en biltjuv t.ex. för att jag var ute och körde en tisdag klockan 03 – det får man tydligen inte … – eller inlåst i baksätet när min blivit stulen) Men också många bra, och så känner man ju en och annan ;) Men även där är det lite kluvet, en som jag känner har jag fått ”feedback” på från andra (som inte känner personen) och privatpersonen och yrkespersonen är ju inte alltid samma om man säger så…

    Jag tycker mig märka en attitydförändring hos polisen, typ senaste 10 åren, de vill vara lite mer polare med folk nuförtiden :D Som exempel så brukar de flesta blinka lite med ljusen när V står och dreglar på trottoarkanten och vinkar frenetiskt till dem ;D Det är ju trevligt ;) Försökte fråga en gemensam polisvän till oss men fick inget riktigt svar på frågan om de fått order om att vara snälla mot barnen nuförtiden :D

    Rötägg finns inom alla yrken, men i vissa yrken kan jag tycka att det är viktigare att de rensas bort, polisen är ett sånt. Tyvärr är väl ”kårandan” där ett stort hinder för just detta.

    1. Som den naiva person jag är hade en situation som den du beskriver fått mig helt ur balans. Min tilltro till rättvisa och fär pläj hade fått sig en rejäl stukning, och det kan vara så att det blivit ett sår som liksom aldrig läkt. Ty på samma vis som jag är blåög är jag också långsint. Två i sig ganska osmickrande epitet nu när jag tänker på det… fast nu blidde det en metadiskussion av alltsammans; nackdelen med att sitta vid datorn när klockan är kring midnatt.

      När vi var små och gick på låg- och mellanstadiet kom det varje skolavslutning en äldre polisfarbror (farbrorn var väl ungefär femti, men i våra ögon var han såklart uråldrig) och pratade lite. Jag gick på en liten skola – bara fem klasser sammanlagd trots att vi gick i en såndär verkligt jättestor tidigt-1900-tal skolbyggnad – där alla kände alla, mycket småstadsidylliskt och lugnt. Denne polis hette Erland Arnell, var patrullerande konstapel och centerpartist (fast det visste jag ju inte då) och la grunden för min respekt och förståelse för polisyrket. Man kan nog säga mission completed där, för det var väl precis de hade för avsikt med polisbesöket: att avdramatisera och visa mänskan bakom uniformen!

      Det är klurigt det där att träffa vänner i yrkessituationer – jag tycker t ex det är skitsvårt att sälja TV:sar till vänner. Men jag hade samtidigt gärna tagit lite feedback ”bakvägen” om det vore så att jag gjort bort mig i någon situation (något som inte vore omöjligt alls!)… :p

  4. Det DÄR är en typiskt svår fråga! Vi kan inte vara utan dem och hur de ska uppträda är inte så himla enkelt att svara på heller, ”farbror Polisen” från min barndom rönte stor respekt och var säkert helt igenom ärlig och stod på allas (utom busets) sida…men hur tuff var han i en provocerande och ovan situation egentligen, och är det alltid det som är det bästa, tuffhet alltså? Att de är ärliga och har en altruistisk människosyn är nog det viktigaste? JAG har bara positiva erfarenheter, såvitt jag minns, utom en gång utanför en krog i Sthlm i mina tidiga 20-år…och det minns jag förresten inte heller när jag tänker efter!
    Att du varit på Hultsfred, Ullis, mindes jag inte heller…visste jag/vi om det?

    1. Kloka ord. Jag har, i samma serie av P3 Dokumentär, lyssnat på avsnitt om bl a belägringen av Västtyska Ambassaden, om Norrmalmstorgsdramat, om styckmordsrättegången och om Lasermannen. I alla fallen handlar det om upp till fyrtio år gamla händelser, och framför allt Norrmalmstorgshistorien omgärdades ju av flera direkt klantiga beslut. Även Baader Meinhof/Röda Armé-incidenten sköttes rätt illa av polisen tycker jag, iaf om jag lyssnar och tror på Bo Holmströms version. Det ligger en å ena sidan lite charmig aura över småstadskonstapeln, en å andra sidan mycket cynisk och direkt fientlig stämning över tidiga åttiotals-snuten á la Baseballigan.

      Det viktiga är väl att se människan bakom buset, att inte bli avtrubbad och att inte se varje möjlighet att ”visa makt” som ett tillfälle att visa makt. Altruistisk? Det var ett snyggt ord! Är det det som kan omsättas i rapporteftergift tro? ;)

      ps. jajemen! min första och enda vända på festival var det. klart ni visste! pappa visste garanterat med tanke på all gammal järnväg vi åkte på för att komma till det innersta av Småland :D

      1. He he, om rapporteftergiften avser en släkting eller käresta möjligen, annars inte, osjälviskhet kan ta sig många skepnader fast just DEN (rapporteftergift) kan vi väl vara tacksamma om vi slipper frestas göra?
        Puss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *