26/10 – om språngmarscher.

Dagsens första blev en spurt till bussen; klockan i köket gick en försmädlig kvart fel och det var MYCKET nära ögat att jag inte hann med 7:08-turen. Men. En vänlig dam såg till att chauffören inte körde ifrån mig och Ullrika Bolt behövde sen 30 minuter för pulsen att gå ner. Shit. 300 meters rusning och jag höll på att typ dö.

Arbetsdagen tillbringades springandes fram å tillbaka mellan kunder, varor och toalett. Magen mådde fint, blåsan däremot är ju däremot inte som den ska :(

Dagsens avslutande motion fick jag i paddocken å terminens sista ponnylekislektion för EmmaLi. Och sicken avslutning! Fröken hade förberett en gymkhana och i två lag fick de små tävla mot varann! Jag blev lite exalterad och råkade låta bli att hålla igen på pigga Manda så det blev en galoppsträcka för Emmi – som lika tävlingsglad som jag duktigt höll sig fast :) alla ponnysar blev nog förresten smittade av tävlingstempot och en liten ryttare blev avsprallad, men trots tårar (tror jag det, en avsittning kan göra rätt ont, för att inte tala om överraskningsmomentet i att plötsligt ligga platt på marken) satt modiga tjejen strax i sadeln igen! Hejja! Det är så man gör: upp i sadeln igen.

Nå. Nu blir det inga mer spring för idag. Soffan och Tru Blood ropar!

4 kommentarer Lägg till din
    1. Jodå. Arbetstider mellan 7 och 20:30 alla dagar i veckan, oftast fördelad på upp till 8,5 timmar/dag. Tillsammans med restid på en bit över en timme blir det rätt långa dagar för mig också :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *