19/10 – om Ganna Chyzhevska.

Jag skriver det här inlägget för att jag har funderat över medias makt. Skvallermedia, that is.

Jag har bara läst en artikel om 91-åringen från Ukraina men jag utgår från att den var som alla andra. Det berättas snyfthistorier och glorifieras. Och jag tror inte en sekund på att de hittat på; Ganna Chyzhevska är med största sannolikhet den goda person skvallermedia berättar om. Men. Jag vill göra diskussionen större genom att bredda urvalet. Av åldringar, med och utan medborgarskap.

Vad kostar en plats på ett äldreboende? Vad kostar en plats för en demenssjuk på ett äldreboende. Vad är en människa värd? Och framför allt, vem ska bedöma vad en människa är värd.

Ganna kom till Sverige i början av 2000-talet och har sedan dess bott här till och från på tillfälliga uppehållstillstånd. Jag missunnar henne inte att komma hit, och jag är generellt positiv till anhörighetsinvandring. Men. Var ska vi dra gränsen? Äldrevård kostar pengar. Min farfar är också 91 år gammal. Han bor hemma och klarar sig helt utan hjälp från t ex hemtjänst och han är på det viset en ”billig” åldring. Han har också fyllt på sin depå i skattkistan under mer än 50 yrkesverksamma år, enorma mängder moms på varor och tjänster i sitt långa liv samt t ex fordons- och fastighetsskatter när det begav sig. Han har bara ett barn och har därför inte ”utnyttjat” barnomsorg eller skolväsende särdeles mycket. Å andra sidan har han också bara ett barn som nu kan bidra till statskassan (men det barnet har å sin sida lyckats såpass bra att det hunnit bli ganska mycket skatt).

Min absoluta åsikt är att snyfthistorier i skvallermedia egentligen inte hjälper någon. I ”smyg” kan regeringen göra precis vad de vill. Om några månader finns det en annan 91-åring att lägga energi på. Eller en ny partiledare att slakta. För det sorgliga är ju att sakfrågan inte tas upp någonstans. Var och hur bedömer vi en människas värde?

Jag är livrädd att SD ska dra fördel av detta ärende och av enbart den anledningen är jag beredd att hejja på Facebookinterjektioner och bloggdiskussioner. Jag är t o m i skymundan redo att försiktigt stödja skvallerpressens roll i det hela. Allt för att hålla läskiga inhumana rasister borta från barrikaderna.


ps. pliis, notera. jag skriver detta inlägg i en medveten ton av sverigedemokratism. jag vill nämligen visa att vi ”vanliga” människor kan uttrycka oss ungefär likadant som sverigedemokrater, utan att för den sakens skull sänka nivån på diskussion eller åsikter. ja, jag sätter naturligtvis min egen farfar framför en okänd åldring (det kallas familjekärlek tror jag?) men jag anser samtidigt att humanismen måste tillåta oss hjälpa den som så behöver. MEN. jag tycker OCKSÅ att det är viktigt att saken diskuteras sakligt. vi kan inte ”plocka hit” all världens åldringar eller sjuka barn, men de som redan BOR här och behöver vår hjälp kan vi inte tillåta oss kasta ut. det kallas prioriteringar. och solidaritet.

det är fina saker som min mamma lärt mig. solidaritet. kanske ett av världens vackraste ord? missunnsamhet däremot. kanske ett av världens fulaste?

6 kommentarer Lägg till din
  1. Även om det kostar pengar känns det liksom inte värdigt att skicka en sjuk och dement åldring dit hon inte längre har några anhöriga.

  2. Åh,lilla Ullis det är bra att du kommer ihåg dem men det finns en sak till, den svåraste: rättvisa!
    Jag är glad att det inte är jag som bestämmer i det här ärendet för hur är man rättvis här? Det finns regler, och de ska följas men finns det ingen chans till åberopande av ömmande fall?
    Jag förstår inte detta med anhöriginvandring, är man inte anhörig om man är barnbarn…eller mormor beroende av åt vilket håll man ser? Det trodde jag, barn och barnbarn är ju det närmaste man har…och tvärtom? Tanten är ju urgammal och kan väl inte leva i evighet och om barnbarnen tar hand om henne så hon inte kostar samhället något, går det inte att göra undantag då eller skapa …vad det nu heter (fick en släng av demens själv), så är problemet löst för framtien också! men de kanske inte vill, eller kan?

    Erik är nog ett lysande undantag (inte det enda men ett av få) men inte ens han hade nog klarat sig om han hystats tillbaka hit efter att ha vistats utomlands i många år och saknade bostad och anhöriga(och pengar?)när han kom tillbaka och dessutom var dement? Det finns väl något som heter hellre fria än fälla, eller fanns i alla fall!
    Som sagt, jag är glad att det inte är jag som bestämmer, för dt måste kännas jävligt ruttet i det här fallet!

    1. Fast prejudikat är så svårt i såna här fall. Det skulle ju ändå går att hitta krypvägar bort och så går det att beslutat på nya grunder – ändå. Jag tror det är just prejudikat de försöker slippa. Faktiskt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *