Först fajt och fräs hemma, sen tvungen att ta bilen till förskolan och få en blåst flakmoppeförare framför oss (en kille med hund glodde på mig när jag vråltutade på moppen som efter att ha velat fram och tillbaka höll på att köra på mig, men det kändes som ett bättre alternativ att hänga mig på tutan än att vräka mig ur bilen och slå moppeföraren i huvudet?) och avslutningsvis blir det katastroflämning med Milla som gråter hysteriskt och vägrar släppa.
Vi (fröken och jag) bestämmer att jag ska följa med in en stund, men det gjorde nog inte saken ett dugg bättre. När jag till slut måste gå skriker Millan så det krullar sig i kroppen på mig och jag är tvungen att sitta en stund i hallen och lugna mig. Fan.
På hemvägen passerar jag en Preembjörn och på nåt märkligt vis känns det skönt att få lägga niohundra spänn hos honom. Nåt annat att lägga energi på liksom.
Väl hemma ringer jag (såklart) förskolan. ”Ingen gråt hörs nu!” försäkrar en av EmmaLis fröknar, som råkar vara den som svarar, men jag får prata med Millans goa fröken också för säkerhets skull. Hon och den lilla ledsna hade lyssnat på glad musik, berättade hon, och då hade Millan blivit glad och dansat. Nu var de på väg ut och trots att jag har ont i magen känns det bra att Milla är hos just ”sin” fröken som verkar vara sådär go och lugn och omtänksam och riktigt bra på att läsa av signaler hos dom små! Det lindrar magvärken lite att veta att Millan har det jättebra!
Trots att jag inte kan (eller vill) vara hemma med mina barn för evigt – jag måste få jobba nu, blir galen av att gå hemma – är det fruktansvärt hemskt att slita sig ur sitt lilla barns famn. MEN. Jag hörde på hennes gråt när jag gått att det var en arg-gråt. Hon var förbannad (och trött). DEN gråten fixar jag, DEN gråten blir jag nästan lite stolt över för det är KLART ungen ska visa vad hon vill! Det är skit bara att det hon vill just nu inte överensstämmer med hur det måste bli. Förhoppningsvis vill hon väl annorlunda, snart?
När min nr två började dagis var det ett rent h-vete. Frökorna berättade senare att de trott att de skulle behöva ge upp. De kunde aldrig en sjunga en sång där ordet mamma förekom utan att det gräts. När Lilleman grät drog en annan ungherre också igång och blev mammasjuk och sen var det kaos. Det gavs sig och nu skulle jag säga att han är mammasjuk alldeles för sällan.
Åååh fy. Nu skräms du…
Den fröken (jag envisas med att kalla henne fröken eftersom hon är vikarie och barnskötare men alldeles underbar tycker jag!!) som har hand om Milla under hennes inskolning är riktigt bra. Hon tröstar utan att vara besvärad (tror jag!?) och det känns tryggt. Jag har nämligen hört hur det tröstats av andra fröknar och pedagoger (på barnens förskola): då är det ”men nu är det bra” och ”nu får du sluta” och ”du skrämmer ju de andra barnen” och jag skulle kunna slå den person i huvet som försöker trösta mina ungar så.
Jag kan skicka lite baciller till din son. Vi har ett gäng över här.
Usch vilken jobbig start på dagen vännen! Nu kan resten bara bli bättre. Massa kramar till dig!!
Ps. Jag förstår helt hur du känner gällande att jobba!
Du har så rätt så. Börjar det kasst blir det ofta bättre!
Klart du ska ut och jobba och klart det kommer bli bättre. Låter som en sund fröken, såg din kommentar här ovan och de som tröstar så skulle jag med kunna drämma till i skallen 😉
Haha, men du! Du kör ju inte dagens och du gör det ju inte för att dina barn ska syans som några modeller? Att tipsa om värda prylar, kom igen, det är ju bara bra 🙂
kram
Hade gärna haft dig som stöd bakom ryggen nästa gång jag stöter på en arg pedagog eller fröken!!
TACK för stöd. Det blir bättre, jag vet… men vägen dit känns just nu ganska lång. Jag trodde inte bakslaget skulle komma så fort. Det är väl nackdelen med en smart liten unge antar jag ;p
Haha! Nä, inte i vanliga fall direkt.. men, efter det inlägget jag postat idag så kanske jag förlorar dig som läsare… 😀
Såklart det kommer bli bättre! Och jag skulle nog sitta där och böla i hallen länge efter om min grät. För ta i trä har hon aldrig gjort det, gråtit alltså.
Däremot har hon en tendens att visa med jordens putmun att det inte är helt uppskattat när vi lämnar henne, men så fort vi försvunnit runt hörnet är det glömt.
Hoppas resten av dagen förflöt lite smidigare.. 😉
Igår grät hon länge. Mer än fem-sex minuter iaf. Och hon blev ledsen efter lunchen också, men jag tror det var för att hon var trött trött trött. När Mattias lämnade idag (enklast för alla att jag håller mig därifrån tror jag 😉 blev hon ledsen direkt när han började ta av henne jackan. Men enligt honom slutade hon gråta ganska snart, om än hon körde en mycket sorgsen uppsyn och Lilla A:s plutmun.
Det blev nog bättre under dan tror jag. Givetvis trillade hon ute och skrapade sig på fingrarna (vantar! mässar jag, de skyddar! men får inget gehör) men när jag kom och hämtade henne sov hon som en sten i en vagn bredvid vilrummet!
Ja usch, det är jobbigt att lämna ledsna barn. Jag har oxå ringt dit mer än en gång när jag kommit till jobbet. Varje gång har de slutat gråta när jag stängt dörren….
Ha en toppendag! 🙂
Ja! Fy blä och skit. Det är hemskt!! 🙁
Första kassa och lessna lämningen vet vi inte riktigt hur länge hon var ledsen. Andra kaoslämningen – då när jag stannade – grät hon riktigt länge (eller alltså, allting är relativt men jag hörde hur hon fortsatte gråta när jag satt i tamburen utanför och jag tror inte hon slutade direkt efter att jag smitit ut heller. Nu tror jag de tröstar med napp (helt okej tycker vi, om den ger trygghet ser vi ingen anledning att inte låta henne använda den när hon är separations-tårögd) och då går det kanske lite lättare? Inte så att de pluttar nappen i truten direkt, men om hon håller i sig med ledsenheten/ilskan (hon verkar vara mest arg, lite mindre ledsen?) så tycker jag det är bra att hon har nåt att trösta sig!
Tack detsamma! Du är uppe med tuppen ser jag?