Dagsens tips: låt barnens glädje bli din!

Alltså. Att av misstag springa ner små barn på stan (trots att barnet står still!) är ganska lätt hänt och förståeligt. Att slå sin ryggsäck eller väska i skallen på en liten människa som står bredvid eller bakom är också överkomligt; bara du ber om ursäkt efteråt. Men. Att mer eller mindre tackla bort en liten nästan-fyraåring från hissknappen hon försöker trycka på, eller att med kraft kasta sig före till övergångsställetryckarknappen, antyder brist på empati, omtanke – och barnasinne. En av två ursäktade sig (inte till nästan-fyraåringen utan till oss, men iaf) men i det andra fallet kom ingen ursäkt och EmmaLi blev ledsen så hon nästan grät (det behövs inte mycket när man är lite trött i benen efter att ha promenerat omkring i storstan i två dar). Gubben som knött sigs fru såg besvärad ut och försökte skämta bort men Mattias och jag var stenansikten å skannade omgivningarna efter en vattenpöl tillräckligt stor att skvätta ner gubbusslingen… tur att vi inte hittade nån, för vi hade lätt bussat Emmi i den :D

9 kommentarer Lägg till din
    1. Jag tror folk antingen inte vet, eller inte minns. Eller skiter i vilket.

      I fallet med tanten som plöjde ner ett litet barn (inte mitt alltså) så var det nära att jag sprang efter henne för att ge igen. Hon såg sig inte för och liksom klev över den lilla flickan hon vält på vägen. Den lilla tjejen var förresten hur ledsen som helst, från att lyckligt försiktigt ha stapplat på kullerstenarna i Gamla Stan till att bli brutalt kastad (jaja, jag överdriver lite men det var säkert så hon kände det) i gatan. Fy så arg jag var. Det hade räckt med ett simpelt ”förlåt” ju? Olyckor händer alla!

  1. Men usch.. :( Det värsta är att det inte är helt ovanligt här i storstan. Jag har fortfarande inte förlikat mig med tempot trots många års boende, mest troligt lär jag nog aldrig göra det heller. Lyckligtvis är det lite lugnare här ute i förorten!

    1. Det här hände oss ofta när barnen var små och vi bodde i den trevliga staden Göteborg där allting alltid bara är sol och glädje, eller hur? Vi åkte den lilla lokalbussen Trygga rundan där alla satt nära varandra och ingens samtal undgick någon. För att hålla humör uppe under färden pratade vi om att NU var det snart dags att trycka, nej inte NU utan när bussen stannat och startat igen nästa gång. Och ständigt hände det, just som en liten ivrig barnhand stacks fram så slängdes det fram en elak tanthand och tryckte till på knappen. Inga dementa personer som inte visste vad de gjorde, inget utslag av storstadshets, utan snipiga damer som tog ut livets oförrätter på småbarn. Sen fick de ju en anledning till att snipa och humma åt varandra och slänga elaka kommentarer ut i luften om griniga bortskämda ungar när den lilla blev ledsen.
      Vi hörde så mycket på den där bussen som fick en att undra mer än en gång var all elakhet och brist på empati hos äldre människor kommer ifrån.

      Tänk tanterna som satt och ondgjorde sig över ”hur ongar ser ut nu för tiden”, man kunde ju inte se skillnad på pojk och flicka, och pekade menande på Äldstas huvud men samtidigt blängande ogillande på mig. Då var Äldsta ett år och hade samma unisexfrisyr som gäller för många i den åldern, dvs ännu inte utväxt babyludd. Hade de tittat ned hade de sett att par blommiga byxor med matchande tröja. Men jag tror det handlade om att de var sura över att ”unga” utnyttjade ”deras” buss och måste hitta på något. Det var alltså en helt vanlig buss med tidtabell fast liten och handikappanpassad.

      Ursäkta att det blev långt,men jag blir så jäkla arg på sånt här. Synd det inte fanns någon vattenpöl att putta ned gubben i!

      1. Skönt på ett vis att få mina fördomar bekräftade: dvs att det rör sig om ett storstadsfenomen :(

        Men du Annaa… jag blir så jäkla arg på sånt där. Å så blir jag lite glad också för att det dyker upp lite tjuriga kärringar och inte bara gubbar i mitt surgubbsinlägg ;p fast så blir jag ledsen igen, för på många sätt är det ju likadant idag som för tjugo år sen.

        ps. välkommen till nosarna förresten Alfva! har snokat lite hos dig, du har en mycket trevlig blogg jag gärna kommer tillbaka till!

  2. Nämen usch!! Att man kan bete sig på det viset. Ja verkligen synd att ni inte hittade en pöl så han fick bli stänkt för det hade han varit värd!!

  3. En medhavd vattenflaska kan väl skapa en vattenpöl, men det är nog för utstuderat och dessutom är man då inte mycket bättre än tjuriga gubbtjyven…. men en välfylld vattenpicka som liksom hakar upp sig och ”råkar” vara riktad åt ett visst håll kanske?
    Man kan drömma om hämndaktioner men de är nog bäst som just drömmar!

    1. I många fall är det nog så ja! Men jag kan lova att hade vi fått nys på en vattenpöl (och det inte varit fler människor i närheten) så hade jag jäklar i mig hoppat i den själv för att föregå med gott exempel.

      Till tantens försvar skämdes hon verkligen och försökte vara trevlig och prata bort och jag vågade inte titta på gubben med risk att visa min äldsta dotter hur hat ser ut i ögona på mig… dom där hornen du vet, som växer ut när nån gör ens barn ont… dom växer fort och är vassa. Å i det här fallet var det ju inte ens nåt allvarligt. Jeez. Hujedamej den dan nån av flickorna hedbert kommer hem och har blivit illa behandlade på riktigt. Då blir det inte lätt att tas med ullisar, det kan jag lova på grått skithuspapper!!

      Krams! ses imorron (Emmi längtar redan och Milla var ju hellre hos dig än hos mig idag ;)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *