3/8 – om en lite sur karamell.

3/8 - om ramadan i fel årstid.
4/8 - om en dag på simstadion.

För en av de få gångernas skull i mitt relativt korta föräldraliv känner jag att va fan. Hela sommaren har gått åt till att uppfylla ungarnas behov och lycka, det är lekplatser och djurpark och stränder och glass och pannkakor och pärlplattor och sagoböcker och badhus och lekland och grillad korv och mer glass och sand i huset och i varenda väska och det är blöjor och ”jag tycker inte om det” vid matbordet och syskonvrål och bråk och plaskpool och gräsfläckar och blåmärken och tårar och är det inte den ena ungen som vägrar sova så är det den andra och det är en evinnerlig mängd skräpmat och alldeles för lite kall öl hängmatta lugn solnedgång och gott vin.

Nu är jag tom. Jag är slut och ledsen och orkar inte.

Å ikväll, när vi som en lömsk plan för första gången på typ hela sommaren påbörjade läggning av barn ungefär en timme tidigare än vanligt, nu sitter vi här på altanen och är så trötta att vinet får stanna i källaren för det hade ändå inte tagit slut. Och på TV visas inget vettigare än Aktuellt. Förutom möjligen Kenneth Brannagh som Kurt Wallander… tjohej.

Skit. Imorgon tar jag nya tag. Just nu känns det bara skit.

Skit.

3/8 - om ramadan i fel årstid.
4/8 - om en dag på simstadion.
25 comments Lägg till din
      1. Nä! Du är bra också, även när du har mindre bra dagar! Ska barnen bli hela människor med tillgång till hela sitt register av känslor måste de se att även vuxna i deras närhet har både bra och mindre bra sidor. Alla känslor är OK!

  1. Goaste Goaste ni!!!
    Pepp pepp pepp Hejja er, det blir bättre imorgon när alla är pigga och glada igen =) KRAM

    1. Jag hoppas du har rätt sötnos!! Och TACK bästaste Pian!!

      Alltså. Just nu är jag nog mest besviken över att jag hade en fåfäng förhoppning om att en frivillig, omtänksam och spontan barnvakt skulle ha gett sig tillkänna. Men, några såna har inte visat sig förr så jag vet inte varför jag är besviken? Att vi (nästan) alltid får hjälp när vi frågar är liksom… äh, du vet. Det bär ju emot att fråga på nåt vis när det aldrig kommer en frivillig förfrågan… [jaa, det är mina barn och jag kan gifvetvis inte ”kräva” att nån annan ska ta hand om mina små älsklingar… det är bara det att… äh, lång historia… kan dra den nån gång om du orkar lyssna ;p]

      TACK för pepp och sötnoseri vännen, det värmer och lyfter. Massor!

      ps. snart är det lördag, är du nervös? 🙂

      1. Sorry Ullis, jag antar att du menar mig med ”en frivillig, omtänksam och spontan barnvakt skulle ha gett sig tillkänna.” men det funkar inte för mig som det ska. Vill gärna men de få dagarna som inte är usla behövs för städning, vila och kylskåpspåfyllning… som regel.
        Kanske nästa vecka?
        Puss!

        1. Höll på att missa din kommentar när du smög in den så finurligt mamman!

          Jo, jag ska inte sticka under stol med att du är en av dem. Men notera, EN. Och inte med fastställd säkerhet den största. Å så behöver vi väl inte prata mer om den saken?

          Nästa vecka; gärna! Då jobbar Mallias och Maali går på förskolan igen så Milla å jag vill gärna ha fiksällskap!

  2. Du ska se att det blir bättre imorgon. Så brukar jag oxå känna det. Man gör allt för sina barn och vill dem väl. Men man vill också ha tid för sig själv nån gång. Det kommer jag lovar…! 🙂

    1. Jag brukar väldigt sällan känna såhär, det är väl kanske därför känslan känns trippelt tuff? För att den är både ovan och skuldtyngande… 🙁

      Tack för din goa omtanke Ulrika!
      Många kramar till dig i norr!

  3. En klok vän sa nyligen till mig att ”Föräldraskap är en del lycka, en del förpliktelser och hälften skuldkänslor.”

    Du är bra. Ni är bra.
    Kram

  4. *erbjuder en axel att gråta och vila mot*

    Det är ju det där med att sätta saker i balans, balans i föräldrarskapet, balans i livet, balans i relationerna, du kan inte ta ut mer än du sätter in för då tippar livet.

    Att då också ha balans i sina ambitioner är viktigt, men svårt, det blir ju lätt att man jämför sig med en slags samlad bild av alla bra saker som ”alla andra” gör, och på sätt och vis tycker jag att FB är en stor bov, för där läser man ju bara om alla lyckliga liv som vännerna har och så tänker man ”varför har inte jag det så”? Men det är ju bara en fasad – egentligen.

    Du/ni har höga ambitioner, men ibland måste man kanske kompromissa och välja väg, den där sommaren med ljumma kvällar och vinglas i handen har sin tid, just nu är det barntid och det kanske kan få vara så? Rätt som en plätt är ungarna 6-7-8-10 år och är ute och cyklar med kompisarna hela kvällarna och ni har all tid i världen att sippa brunello på verandan.

    Det jag försöker säga är att om man inte går där och förväntar sig att ungarna ska sova klockan 19 (”som vanligt”) utan knot (och ta sovmorgon till 10 såklart 😉 ) så blir inte heller besvikelsen så stor när det strular. Att liksom vara lite mer laisse-faire och ta dagen som den kommer. Stanna upp, lukta på livet här och nu, ta chansen när den kommer till en paus. Det är svårt, jag vet.

    Det enda vi vet att vi har är just nu, känn efter hur just nu känns och vila i förvissningen om att du/ni oavsett mängden skräpmat, bortsnillade rutiner och odruckna kalla öl i hängmattan är världens bästa föräldrar till två söta nosar 🙂 *kram

    1. Jag tillåter mig att bli oseriös (det blir för tungt och sorgset annars…) och undrar: vaddå? En fasad? Själv skriver jag ju BARA om ALLTING och skulle ALDRIG få för mig att bara skriva om det som är BRA?! 🙂

      Alltså. Du känner ju mig. I vanliga fall är jag den som tar ut alla sorger i förväg och garderar mig genom att räkna med kaos i minsta moment. Därför blir jag också sällan förvånad när det går å helsefyr. Men. Avsaknad av förvåning är inte detsamma som detsamma av besvikelse. Vilket ju är korkat som fan men… äh.. du vet.

      Tack för axel! Den kan nog komma bra till pass några gånger!

  5. Man får vara så trött och less. För om 30 år har du glömt bort det, och barnen också. Förresten mår barnen bäst av en lagom neurotisk mamma, de far inte väl av tålamod i all oändlighet, för livet sen är inte sånt. När jag läste ditt inlägg kom dock vissa urtrötta minnen tillbaka, då när barnen fick 2:- varje dag de inte slogs…

    Fast jag har varit rätt irriterad periodvis i sommar, en av oss har nämligen haft semester i 5 veckor, och när man har semester ska man vila. Himla trist då att inte ha nån liten hemhjälp som sköter allt… utan en kärring som får städryck och vill hinna allt det hon inte hinner under skolåret – och som ideligen måste avbryta sig för att inte få ICA:s plättar till lunch varje dag… Och som inte kan klaga när hon blir bjuden på mat ute varje båtdag…

    Så den här veckan har jag njutit rejält, när ingen suttit och halvsovit medan jag har skött marktjänsten.

    1. Så jävla härligt att läsa det här. TACK!! Nu känns det otroligt mycket bättre (nu när jag förstår att det inte är en generationspryl eller ”i tidens anda” eller nåt sånt).

      Du hälsa latmasken att det är 2011 nu. Han har kanske vilat så länge att han missat det…

      KRAAAMS!!

      ps. jag känner igen problemet, om än det inte är omvandlingsbart i siffror till min egen erfarenhet. ty ehum. halva släkten läser nog hos mig också, men med tanke på min mycket mycket liten släkt betyder det ändå typ… tre läsare eller så ;D

    1. På tisdag har vi bröllopsdag för nionde gången (den allra första inräknat). Kanske vågar hoppas på att någon lite sådär spontant erbjuder sig då 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *