26/8 – om att vara pacifistförälder?

När jag gick förbi en skola i veckan skuttade ett gäng småpojkar runt och fajtades med en äldre kille, på skoj givetvis, men nog var leken tillräckligt våldsam för att få mig att hajja till. Reagerade jag då? Mer än att jag lät pojkarna förstå att jag såg dem? Nä. Av lika delar feghet och ovilja att lägga mig i nåt jag inte kan nåt om (mina barn är ettåetthalvt å tre månader från fyra och sysslar inte alls med såna typer av lekar – än) gick jag bara långsamt förbi. Det var hoppsparkar hit och knä-i-skrevet dit; småkillarna alltså, det var typ alla mot en och den större såg ut att ha lika kul som dom små.

Det var inte förrän jag trettio meter bort fick syn på tre flickor som stillsamt satt vid ett kullvält gammalt träd och lekte som jag fattade grejen. Va fan! Inte kan de hålla på å sparkas och bråka? Ens på skoj?! Men med mina två små tjejer i varsin hand var det liksom inte läge att gå tillbaka, då…

Eller, vad hade du gjort i samma situation?

Nu undrar jag; är det jag som är töntig som inte gillar våldslekar och är sånt här ett inslag jag måste vänja mig vid? Vid svar ”ja” blir följdfrågan; måste jag isåfall nu börja leka krig med mina döttrar? Jag vill ju inte att de ska sitta vid en trädgren och mesa om hälften av klassen ränner runt och skrattar och slår varann i huvet med trädgrenar?

Jag avskyr all form av våld. Jag är pacifist ut i fingerspetsarna. EmmaLi fick inte ens tänka tanken att få köpa en bysse när vi var på Astrid Lindgrens Värld i somras och jag biter mig i tungan för att inte bli opedagogisk varje gång hon letar fram en pinne som ”pangare”… men, jag vill ju inte ha mesiga ungar? Är alternativet till slagsmålslek att sitta stilla vid ett träd? What liksom?

ps. för att följa upp min bloggade genusklädsel: ALLA pojkar hade blått å svart och ALLA flickor hade rosa å vitt. ”men vaarföööör!?!” ville jag skrika men det gjorde jag inte för jag tittade på mina rosavitrödklädda små barn. och dog en smula.

13 kommentarer Lägg till din
  1. En fantastisk pedagog Melker hade styrde in barnen på gemensam jakt när de började panga. Då fick de både skjuta och öva på att samarbeta. En positiv grej pangandet gör är att den övar förmågan att följa pekande och känsla för riktning. Öga hand koordination.

    Jag avskyr det men orkar inte ta fajten då jag nöjer mig med att man inte får sikta på andra och tänker in i det längsta hålla emot leksaksvapen. Någonstans faller alla mina bra argument på att pappan spelar soft-air-gun…

    1. Jo jag försöker tänka på det där du lärt mig… men… det är så jäkla svårt!! Är de en hel skock små fina nosar som springer runt å skjuter, då lägger jag mig inte i, men om hon skjuter själv: då blir det nixpix. Å några leksaksvapen lär du aldrig hitta här i mitt hus :) iaf så länge jag har någonting att sätta emot och bestämma om!

      ps. den där koordinationen kan man ju öva upp på andra sätt. fotboll eller bowling t ex :)

  2. Det går att stå emot, ett tag, men sedan är frågan vad som blir värst för barnet liksom? Vi är noga med att man inte får skjuta PÅ varann, men som du vet finns här både emilbysse, riddarsvärd och piratknivar. Jag vägrar och kommer att fortsätta vägra vapen som ser ”riktiga” ut, jag tycker en emilbysse är ett bra alternativ. De tränar sig ju på massor av sociala saker när de leker rollspelslekar, oavsett vad rolspelet handlar om. Jag tycker att man som vuxen måste hjälpa dem att sätta lite ”staket” runt leken, så att de inte skadar varandra och så att det inte blir nån slags mobbing av det.

    I ditt fall hade jag stannat och kollat att det verkade som om de lekte på lika villkor, om jag känt att så inte var fallet hade jag nog ropat på dem och pratat med dem en liten stund och kanske försökt leda in dem på en annan lek (typ gå på jakt, slåss mot väderkvarnar eller what-ever).

    Jag tror att det är viktigt att inte lägga vårt vuxenperspektiv på barns lek, det är lätt hänt att vi lägger in både känslor och värderingar som barnen inte alls har, de lever ju mycket mer här och nu och saker och ting bara ÄR på ett annat sätt. Och jag tror att vår egen bardoms och ungdomsupplevelser ibland färgar det vi ser, har du själv varit utanför/ensamvarg (som jag) så är det de barnen du ser och uppmärksammar, blev du slagen ser du det osv. Viktigt alltså att vara uppmärksam på vad som är en projicering av egna känslor och upplevelser och vad som är faktiskt skeende.

    1. Då står jag gärna emot så länge det går! Och ja, en bysse är ett harmlöst vapen men också ohemult dyrt att köpa färdigt. En pinne går ju lika bra liksom… :)

      Det är svårt att som främmande vuxen lägga sig i när barn jag inte känner leker. Den lek de leker ser våldsam ut i mina ögon men är kanske helt naturlig och inget ”farlig” alls?

      Lite sådär föräldrajobbigt och sorgligt var ju förstås när EmmaLi ropar på sin gamla dagiskompis (som är med och fajtas) men han inte svarar (för att han inte hör, för att det inte passar sig att svara när en två år yngre barn ropar?). Jag försökte förklara för henne att han var helt upptagen med att leka med sina kompisar men hon såg inte helt övertygad ut.

      Uppenbar mobbing/dåligt beteende skulle jag tveklöst lägga mig i, men det är – för att diskutera vidare kring det du skriver – inte alltid lätt veta vad som är vad.

  3. Det där är jättesvårt när andra börjar ”bråka” eller vad man nu ska kalla det.

    Har upplevt att pojkar ofta kan vara busigare och framförallt leker mer vilda lekar än vad tjejer gör.

    Min 8-åring har alltid varit jättelugn och aldrig ens varit i närheten av dessa våldsamma lekar med pinnar & grenar med mera…

    Den lilla sonen (snart 5) däremot….han gör allt sånt här!! Men ensam om det är han inte. Finns massor av små glin som verkar gilla sånt här. Och nej, jag gillar det verkligen inte det. Försöker prata lite med honom om det men är det flera pojkar så är det så lätt att glömma vad mamma precis sagt…..

    Men tack och lov sker inte detta jämt och ständigt för de leker ju annat också så klart. :)

    Tycker inte att du gjort nåt fel som inte ”ingrep”. Hade det varit riktigt slagsmål så tror jag att du hade gjort nåt för att förhindra det. Och dom såg ju faktiskt ut att ha kul trots allt!

    Om jag hade känt pojkarna hade jag säkert sagt nåt för här i våran lilla ”by” känner alla alla…typ så. Inte som i storstäderna där man inte känner nån nästan. Man vet vilka barn som man ser ute ”på byn”.

    1. Ja, jag känner igen mig i vad du skriver. Pojkar ÄR fysiskt bråkigare i grupp! Och frågan är ju då om det är genetiskt eller inlärt beteende…?

      På ett vis kan jag förstå att det är roligt. Jag menar, kampsport är ju en rätt gammal sport. Men. Jag uppskattar det inte och är glad att än så länge slippa den typen av beteende i min närhet!

      TACK för pepp att jag inte gjorde fel. Vår stad är tyvärr lite för liten för att alla ska känna alla. Eller ”tyvärr” förresten… egentligen är jag nog rätt nöjd med det!

  4. Nej det är INTE bara du. Jag HATAR våld. Jag har senast denna morgon gråtit för att jag inser att min son på tre år blir alltmer våldsam och jag verkar inte kunna förhindra det.

    Jag som varit så nöjd med min pojk känner nu att jag hellre skulle velat haft en dotter. Just för att SLIPPA detta våldsbeteende. Eftersom det verkar som att flickor inte ”fastnar” i dessa mönster på samma sätt. Dessutom finns inte samma risk att de ska missbruka våld senare i livet, som det finns för min gosse.

    Fy fan. Jag får lite panik faktiskt.

    1. Tolka mig rätt nu Nina, men: så SKÖNT att få lite medhåll och förståelse för min ovilja till våld!! Jag HATAR verkligen krig och fysiska fajter och när maken spelar Call of Duty på PS3:an (det händer en gång varannan månad) så biter jag ihop och han respekterar min ovilja.

      Jag kan INTE förstå att det är roligt att slåss. Ens på skoj. Jag kan INTE förstå att människor hamnar i slagsmål, särskilt inte flera-mot-en överfall. Jag AVSKYR våld i hemmet. Jag GRÅTER när jag läser om människosynen i många områden i världen, och jag BLIR SÅ JÄVLA ARG när jag läser om hur mänskor beter sig i krigssituationer.

      Jag vill inte att mina barn slåss, varken på lek eller allvar. Jag vill inte att dom skjuter ens på ”döda ting” med pinnar. Jag vill INTE uppmuntra beteendet att sikta på något för att skjuta, om det inte handlar om en boll eller ett klot.

      Tack för mig.
      /pacifistmesen hedbert



      ps. jag kan på många vis förstå din panik, men samtidigt tro jag inte du ska oroa dig. än. han är så liten och testar sina gränser på vis som barn gör. om han är lika våldsam i tidiga skolåldern, då är det kanske läge att fundera på drastiska åtgärder. men just nu: fortsätt som ni gör i din fina familj. lugnt och sansat förklara vad som är rätt och fel. att det är okej att bli arg, men inte okej att ta ut ilskan på någon annan.

      många kramar!!

    2. Flicka eller pojke spelar ingen roll. Beteendet ligger inte i könet utan i personligheten!
      Har en 5 årig dotter som är väldigt våldsbenägen. Finns även ett gäng andra töser häromkring som är likadana. Jättesvårt att avstyra. Men som sagt har noll med kön att göra!

  5. Jag har inget svar… ibland räcker det med att stå och titta strängt, ibland måste man bokstavligen sära på och förklara. Jag brukar nog kommentera: det där ser inte snällt ut… Fast då säger det alltid: vi bara leker. Det ser inte ut som en bra lek… säger jag. Men det är svårt – hur och när ska man lägga sig i? Jo, när magkänslan säger att något är fel.

    När jag går över skolgården till jobbet slår det aldrig fel: minst 10 grabbar brottas med varandra, några spelar boll (både flickor och pojkar) – och några flickor sitter och ritar… Aldrig har jag sett flickor brottas och pojkar sitta och rita på rasten. Njae, ok, jag kan inte svära på att pojkar inte har ritat, men jag har aldrig sett flickor skojbrottas.

    Efter att ha hört en föreläsning om att pojk- och flickhjärnor är olika och att det redan vid 3-årsåldern slår till med hormoner = flickor rosa ryschpysch och pojkar krig och brottning, så har jag insett det jag har sett genom åren. Pojkar och flickor ÄR olika.

    1. Tack! Du lever i den verklighet jag passerade, jag litar på dina ord. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur ultrafeminister reagerat vid en dylik föreläsning ;p

      Jag tittade, och visade tydligt att jag såg vad de höll på med. Kanske detta dämpade dem något?

  6. Jag är sån att jag kan inte låta bli att säga till ungarna. Ser jag barn som leker våldsamt måste jag säga till!

    Jag tycker inte om våld i någon form alls. Lek kan lätt bli blodigt allvar när man liten.

    Självklart finns det mellanting. Det är inte antingen eller i min bok. Man kan ha vilda lekar utan att det blir våldsamt :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *