19/10 – om nattskräck.

18/10 - om gårdagsens små hedbertska dykfiskar!
Dagsens tips: MBT.

Kärt barn har många namn, och när kära barn vaknar mitt i natten och snyftar hjälplöst eller gråter hysteriskt är det svårt att inte dras med i rädslan. Men, ju mer jag läser om nattskräcken (som är en äldre beteckning på en av de parasomnier – tillstånd som kan inträffa under sömn – vi människor kan drabbas av. andra exempel är att t ex gå eller prata i sömnen), ju mer förstår jag att det bästa att göra är att bara lugnt sitta bredvid, kanske med nattlampan tänd och hålla handen. Att försöka väcka är oftast svårt, och kan dessutom göra saken värre.

Trots att barnet sover djupt beter sig som om det vore vaket, sitter upp i sängen med vidöppna ögon och konstig blick. Det kan prata och bete sig underligt och förvirrat, och vill absolut inte bli kramat eller tröstat.

När detta drabbat våra små barn har de alltid gråtit skräckslaget, vilket gör det faktum att de värjer sig mot närmanden extra skrämmande för en förälder: min älskade lilla unge störtgråter hjälplöst och jag får inte trösta. Skönt att veta då är att barnet inte alls upplever rädslan, det stenssover, och minns (oftast) inte något alls av det som hänt under natten. Anfallen varar mellan några och trettio minuter, och inträffar i stort sett alltid inom tre timmar från att barnet första gången somnar.

Vad beror det då på att vissa barn drabbas? Symptomet är delvis ärftligt, och inträffar alltid i slutet av en djupsömnsfas – precis när barnet ska gå över i en ytligare sömn. Det är precis som om barnets hjärna inte klarar av att växla mellan sömnfaserna? Ju längre djupsömnen är (dvs, ju tröttare barnet varit) ju större risk för parasomnia, och ju senare på natten/tidigare på morgonen det blir ju sällsyntare är det att barnet vaknar av nattskräck.

Tydliga symptom på nattskräck:

  • sitter upp i sängen, okontaktbar
  • värjer sig för närmanden
  • verkar förvirrad och rädd/ledsen

Hur kan du då hjälpa ett barn under ett nattskräcksanfall? Allra bäst är att bara sitta hos barnet, att stilla försöka lugna det, kanske sjunga eller nynna entonigt och försiktigt. Lugna nattrutiner och en pratstund vid sängkanten kan hjälpa barnet att komma till ro. Sunda råd som ”frisk luft” och ordentligt med utlopp för energi under dagtid kan i många fall verka onödigt självklara, men de är i såna här situationer aldrig fel att poängtera (å andra sidan kan för mycket lek och stoj göra barnet så utmattat att det sover ”för” djupt, och då uppstår en win-lose situation).

Brasklapp: Jag är inte på något vis utbildat i ämnet och sammanställningen är ovan är ofullständig och skriven på frihand efter vad jag läst om, lärt mig och idag minns. Det finns jättemycket bra information på internet (ex aldrig sinande källan Growing People), och BVC ska också kunna tillhandahålla stöd och kunskap i de fall du vill ha hjälp eller är osäker.

Jag lider verkligen med dig som inte får sova på nätterna. Det är en pina liknande tortyr att leva i en konstant utmattad kropp. Blir tröttheten dig övermäktig, be om hjälp och avlastning om du kan. Du är INTE sjåpig. Och du är INTE onormal eller otillräcklig. Framför allt är du inte ensam, något som ibland kan vara skönt att veta när det är som jävligast.

Ta hand och dig, och lycka till!

18/10 - om gårdagsens små hedbertska dykfiskar!
Dagsens tips: MBT.
10 comments Lägg till din
  1. Det där tillståndet har jag aldrig hört talas om förrän ditt inlägg. Vad man lär sig genom bloggar!
    Men uj vad jobbigt det låter… är det någon av dina små som har det så här?

    1. mitt motto var länge att försöka lära mig nåt nytt varje dag, sen blev jag äldre och insåg att minnesbanken riskerade svämma över så nu är jag nöjd om jag lär mig nåt en gång i veckan eller så 😉

      EmmaLi har med bestämdhet haft nattskräcksanfall sen hon var riktigt riktigt liten, men det var inte förrän för nåt år sen som jag verkligen förstod att det var det hon haft. Milla har haft nåt jag generöst skulle kunna tolka som nån form av parasomnia, men eftersom den inträffade från vargtimman och framåt är jag inte helt säker på vad den ska rubriceras som?

      för oss har de kommit i gles flock (läs: då och då) och är sånt vi sällan upplever som något egentligt problem. vi är lyckligt lottade och har fått barn som sover gott, hela nätterna, själva, så enstaka kaosdygn är helt okej. vi sätter det på föräldraskapskontot liksom 🙂

      1. Det är väldigt intressant att läsa om, och tur att era ungar inte har det i någon större omfattning.
        Det där med vargtimmen blir jag också väldigt nyfiken på…

  2. Vet inte om Max exakt har det där men någon lindrig form av det kanske då han vissa nätter som t ex inatt sitter vaken snyftandes och dessutom kan vara ganska arg när man försöker prata med honom eller trösta.

    Tänk vad man kan få bra info i din blogg när man behöver det 😉 hoppas allt är bra med er!!!

    1. roligt att kunna bidra med nåt!

      min lekmannagissning (läs: logiska föräldrahjärna!) är att det du beskriver bestämt kan räknas som nattskräck. ofta är det inte så farligt som det låter, och enstaka nätter då och då (som det är för oss) tycker jag är helt okej.

      som jag skrev i kommentaren till Chris tog det ett tag för mig att förstå orsaken till Emmis nattliga otröstbara rädda tårar. anledningen till att jag tvekade i ”diagnosen” var att jag en gång försökte rådfråga en mamma vars son haft riktigt ruggiga anfall (varje natt i flera år?) och hon suckade högt/himlade med ögonen när jag beskrev hur det var för Emmi. denna mamma hade nämligen genomlidit RIKTIG nattskräck, och jag fick minsann veta att de små problem vi hade inte var ens nämnbara.

      tråkigt när folk är så ogenerösa med förståelse. och kunskap.

      jag ligger verkligen efter i läsningen hos dig.. skäms, och ska genast rätta till!

  3. Att Melker pratar i sömnen (och troligtvis kommer att gå om han inte redan gör det) är inte förvånande med tanke på att hans mamma gjorde det frekvent som barn och fortfarande i de sena tonåren pratade i sömnen. (Numera är det yttetst sällan även om det händer) De få tillfällen vi har haft av nattskräck har för oss avhjälpts via väckning oftast medelst plötslig tändning av lampan. Jag tror det gäller att prova sig fram till vad som fungerar för varje barn. Och jag har förstått det som att de flesta barn har några episoder av olika parasomnier. Olika mycket, olika ofta och olika lång tid, men någon gång drabbas de flesta.

    1. aha, ett bevis på ärftlighet då!

      ja, det är inte alls ovanligt har jag förstått. synd då att den mamman jag sökte information och hjälp av var så snål med förståelse…

  4. Vi hade några hemska veckor med detta fenomen när Mellan var drygt ett år. Skillnaden mot det du beskriver var att hon så småningom vaknade och verkade rädd för att somna igen. Minns ett par gånger när jag tyckte hon var lugn och stilla och jag försökte bära in henne i sovrummet igen och hon tog tag om dörrposten för att hindra mig att gå in!

    Förstås finns det olika yttringar i denna nattskräck och inget som kan kallas ”riktig”.

    Tror jag skrivit om detta förr. Vi jobbade med lite olika strategier; få henne lugn, inte väcka storasyster och inte trötta ut oss själva. Alltså tog vi ett pass var, perioderna varade ju ofta i flera timmar. Mannen valde ibland att ta långpromenader under sitt pass, för att hålla sig vaken och för att hon blev lugn och rent av somnade. Men det slutade alltid med att hon gallskrek när hon kom in igen.

    1. jag har en känsla av att det kan vara så att den ”ofarliga” nattskräcken blandas med riktigt läskiga mardrömmar. kan det vara nåt sånt din lilla dotter upplevde kanske?

      vi har varit otroligt förskonade från hemska sömnproblem. de vi haft har varit ganska snabbt övergående (max en månad eller så) och nu i efterhand har jag t o m förträngt dem så till den milda grad att jag verkligen måste tvinga mig minnas att de funnits (vilket iofs inte betyder att de inte var riktigt jobbiga under tiden de varade, bara att vi haft andra problem som varit mycket värre under våra barns första år)!

Nosa gärna lite om inlägget!