2.2 – om medärvt språk och en älskad liten bäbi.
Min rätt personliga och många gånger egensinniga svenska har – på gott eller ont, ehum – delat med sig i nedåtstigande släktled…! Det visade sig idag när Maali stod vid sin nya griffel- magnettavla och textade ”EmmaLi” och ”mamma” [med helt andra bokstäver än dom flesta hade använt!] och la till, liksom för sig själv, ”mamma är min älsklings”. Gissa jag nästan kramade sönder henne av kärlek då. Underbara härliga unge!!
Å så den här lilla då… Jag var förberedd den här gången så det blev inte samma överraskande käftsmäll, men ojojoj lilla unge som jag älskar dig! Också! Sååå mycket! Fantastiska lilla mirakelbäbi som fångar mig, äger mig. Du följer mig med blicken, griper tag i mina händer, mitt hjärta. Så liten. Så stark. Så unik. Så min!
Hur kan vi ha haft sån lycka att få två så makalösa små barn i vår familj? Jag är förundrad, känner mig nästan alltför lyckligt lottad.
28 nosningar på inlägget 2.2 – om medärvt språk och en älskad liten bäbi.
jag löv respons!
Som sagt. Jag löv respons! [as in läsare, inte besöksstatistik] Men pliis, gör mig glad genom att åtminstone skumläsa mitt inlägg här ovanför så du kan hänvisa/feedbacka till det en aningens smula.
Det är detta jag humble men enträget kallar bloggrespekt!
Just den känslan, av att ha blivit berikad med två fullt friska och helt underbara barn, är den bästa känslan i världen :-)
ja den är helt ojämförbar med nåt annat jag upplevt tror jag!?!
Åh vilket härligt inlägg :) Blev så glad när jag läste det. Va söta ungar du har! :)
Haha. Du är alltid välkommen in till min blogg igen o kommentera det du glömt ;) (och annat oxå såklart, hihi)
Stor kram!
va snäll du är! för en förälder är gulligheter sagda om ens barn bland det finaste man kan få höra!
jag hänger hos dig så fort jag kan. inte alltid jag hinner kommentera numera, men eftersom du är en ”bra” bloggare för mig så hinner jag läsa allt. värre med dom som publicerar tre-fyra inlägg om dan… där har jag svårt att följa med just nu :)
Det är nåt visst med hemgjorda barn.
i motsats till bortagjorda menar du? vi har nämligen en av varje :D
Jo, livet är härligt, snön är härlig och solen skiner i sinnet. Ditt inlägg ökade precis på den känslan så att jag nu sitter och ler brett. Tack! Och du… du har väldigt fina barn. Din beskrivning av dem får dem att stråla än mer. ♥
ååh att få så vänlig respons från en strålande sol värmer verkligen i snökaoset! tack söta nos!
Ja Clara verkar trivas så bra på dagis med, och det är ju viktigt att dom träffar andra barn och lär sig hur man ska vara i dom situationerna också :) Hehe dom lär sig så mycket på dagis och igår när jag hämtade Clara så bara bubblade allt ur henne, hon hade så mycket att berätta. Hon berättade vad dom hade gjort och man märkte hur glad hon faktiskt va :)
Ja detta väglaget e inte kul, skulle det sätta igång nu så vet ja inte om det är bättre att ringa efter någon som hämtar :) Tror också det kommer bli bra, nu längtar man jättemycket och man vill att dom sista 2 veckorna ska gå superfort!! :)
Hur är det med era små tjejer annars?
visst är det häftigt när dom små berättar om sin dag! det är nåt jag verkligen längtat efter – jämfört med så många andra långt tidigare framsteg; typ sitta själv, krypa, gå osv :)
dom två veckorna kommer gå i ett nafs, det är jag säker på. och sen har du din lilla fantastiska bäbi i din famn!!
jotack. det är mycket bättre nu. om det är Maalis svartsjukdom du tänker på?
Ja de va väl lite det jag hade i åtanke, och även att lillan mår bra förstås :)
:)
lite sämre med lilla just nu faktiskt. verkar ha en dålig kväll… orolig och trasslar med ont i magen… men det är klart överkomligt!
Menar du att Maali kan bokstäver redan? Är inte det väldans tidigt?
Härligt att läsa hur kärleken riktigt svämmar över :)
oj nänä! eller, jo hon vet ju vad en bokstav är (jämfört med t ex en siffra) sen länge men hon har inte så bra koll på vilka bokstäver som är vilka. det har vi inte övat så mycket på än :)
svämmar är rätt ord! sa Bill.
över! sa Bull.
Så söt :)
Sv: Promenader är jag på ;) När vädret är lite, som du själv sa, mer tillåtande.
Hoppas ni har det bra!
Kram
tackstacks!
då är det en framtida dejt :)
Det är det :)
Åh, så fint att se de söta systrarna tillsammans. Minns själv hur spännande det var att få småsyskon (är ju äldst av fyra) :)
Har faktiskt experimenterat lite med att amma liggandes, och jag tror det funkar bättre, men jag känner mig fortfarande en smula klumpig och ovan när det gäller ammandet. Vill ju att lillen ska få rätt grepp, att ens egen rygg ska skonas och allt det där… men förhoppningsvis fixar det till sig snart ;)
själv har jag inte så stora minnen av hur det var att få ett syskon. jag minns helt enkelt inte tiden dessförinnan :) men vår förhoppning är ju att systrarna ska bli bästaste vänner! såklart!
jag tyckte också det var görbökigt att ”lära” sig amma. det gjorde ju så förbannat jefla ont… hela tiden. å det enda jag läste om var hur viktigt det är att göra amningen till en mysig stund. äh. för vemdå liksom?! det var inte det minsta mysigt varken för EmmaLi eller mig. nu är det lite bättre med Milla faktiskt, kanske för att hon inte är så matvillig och därför inte tuggar i sig så våldsamt?
tänk på att det finns hjälp att få om du tycker det krånglas för mycket. risken finns ju att det blir en ond spiral om du inte får koll på det. och sen, det viktigaste nästan, OM det inte funkar: lägg ner! det är bra att amma sitt barn men det är inte livsviktigt!! det går precis lika bra – i många fall till och med mycket bättre – att flaskmata! det viktiga är ju att bäbin får mat och blir mätt o glad!!
Jag känner igen och minns… syskonavundsjukan. Och glädjen. Min stora var 2 år och 4 månader när lillebror kom, hade slutat med blöja – men det vara bara att börja om. Och amma och gulla med bäbin fick jag göra när den stora sov…
Min bror var 3 när jag föddes, och en dag meddelade en granne att bäbin i vagnen (jag) såg konstig ut i ögonen… mamma rusade ner på gården – och torkade storebrors spott ur mina ögon. Han var less på att alla sa att bäbin hade så vackra ögon.
Mina slogs bara de första 10-12 åren… men sen blev de rätt trevliga mot varandra.
Dina flickor är helt underbara! Fantastiska bilder där systrarna kollar in varandra.
det är så skönt att höra att vårt ”problem” är världsligt! och att det är så otroligt vanligt. det är en tröst som hjälps enormt mycket faktiskt.
å sen tycker jag det är fantastiskt roligt att höra om andras verkligheter. både som erfarenheter att lära sig av och som historier intressanta att höra om. tack för att du delade med dig!
Åh så söt hon är. Jag blir nästan sugen på en egen. Jag förstår mycket väl att du är lycklig, med både henne och duktiga storasystern. Det finns nog inte en unge som inte tjurar till lite när det kommer ett nytt syskon, men det går över. Jag är säker på att hon också får lite egentid med mamma och pappa när Lillan kommit i säng. Kram!
haha! jaså? inte bara kalvar då ;D
Maali har oss för sig själv ganska mycket på dagarna – för Milla är ju en sån hela tiden sovd nos! på kvällarna sover Maali, men inte Milla… som tur är!
Men ååååh!!! Fint inlägg!!! Och fin body hihihi! ;-)
Det har jag undrat ofta, om man älskar andra barnet lika mycket?! Men det är väl klart att man gör?! :)))
Kram min vän, tänker på dig ofta!!!
dunderfin body! jag har bilder där den syns bättre, men där gör Milla lite märkliga miner så dom är inte riktigt publiceringsvänliga ;p
ja Olivia! om det är klart vet jag inte, men jo, jag älskar Milla lika mycket som jag älskar Maali!! och det nästan på direkten, kanske redan när hon var i magen egentligen?! allra märkligast är att jag älskar Maali ännu mer än jag gjorde innan tror jag… och Milla precis lika mycket! fast det där går inte att jämföra liksom. kärleken till sina barn är så självklar att den är obeskrivbar. som du vet!
Visst är det så att kärlek till sitt barn är obeskrivbar!
Jag är inte speciellt barnkär annars, om jag får uttrycka mig så, men LUCAS! Åh LUCAS! Att man kan älska någon så mycket gör mig nästan rädd ibland.
Ibland, när mina hormoner vill annat än min hjärna och jag funderar liiite på att skaffa ett till, då känner jag nästan att jag skulle bedra Lucas, att han skulle få dela min kärlek! Men så är det väl inte, man har väl tillräckligt mycket kärlek till båda som du skriver…
Det låter lite knäppt när jag skriver så, att jag skulle ”bedra” Lucas, men jag vet inte hur jag ska beskriva. Jag är så rädd att han skulle tro att jag älskar honom mindre vilket jag VET aldrig skulle hända! Han är ju mitt allt!
jag är inte heller särdeles barnkär (jag tror t ex att de som eventuellt höjde på ögonbrynet vid min första graviditet – däribland jag själv – nog fick hålla i brynen för att de inte skulle gå i taket när jag announcade att vi hade gjort det igen :) så inledningsvis förstår jag verkligen precis hur du menar! det var väl på grund av den enorma oförbereddheten som jag blev så klubbad och skitskraj när jag fick Maali i min famn.. shit sicken kärlek det var!! och är!
fast vet du, när det gäller syskon så känner jag faktiskt tvärtom gentemot dig. iaf nu. jag är såå glad att vi har kunnat ge EmmaLi en syster! nu kan jag slösa min kärlek på dom båda, och lyckligt fördela alla känslor det innebär att vara förälder (let’s face it, det är knappats gröna skogar varendaste minut liksom…)! tänk så här; det blir dubbelt av allt! och jag har TVÅ mina allt!
vet du. jag är övertygad om att Lucas kommer bli en lycklig människa, oavsett syskon eller ej!! det man inte har känner man ju inte heller till!? kanske hade Maali och Milla velat ha fler syskon t ex, men det lär ju liksom inte hända :D
massa krams!