1.2 – om det ena och såklart det andra.
Fullständigt isolerad från allt vad verklighet heter sitter jag i mitt insnöade hus och gör ingen nytta alls. En två tre timmar kan jag lätt spendera med pigga vakna och alldeles ogråtiga Millabäbin i min famn. Sen kommer pappan hem med Maali från förskolan och då börjar kriget. Tårar, skrik och våldsamma utspel av humörsvängningar (och svartsjuka?) når varje dag nya gränser och jag och Tias står helt handfallna. Vad vi än gör blir fel, och jag är rädd att hon ska låta sin ilska göra sig illa – idag slängde hon sig i köksmattan så blodet sprutade…
Efter en attack utöver det vanliga tryckte jag häromdan ner min kloka unge i knät, frågade vad som var fel och fick med ledande frågor mellan lille skutt-tårarna svar. Och hon å sin sida fick en effektiv tankeställare när det gick upp för henne att hon inte är den enda som vill ha sin pappa (dvs Mattias) för sig själv. Mitt trumpna jag hade honom faktiskt först tystade oväntat effektivt det fundersamma barnet.
Så. Härligt är att se att hon fortfarande går att resonera med. Och att hon aldrig nånsin tar ut nån frustration på sin syster! Hon är snäll, försiktig och hjälpsam i allt som rör Milla! En tröst stor nog att hänga upp sig på i detta inferno av känslosvall åt alla håll.
Sorgset, men hoppfullt, tjenixen!
ps. tips och råd mottages gladeligen. hur kan vi hjälpa? och hur orkar vi? trötta öron är en sak, utmattat psyke ett annat.
31 nosningar på inlägget 1.2 – om det ena och såklart det andra.
jag löv respons!
Som sagt. Jag löv respons! [as in läsare, inte besöksstatistik] Men pliis, gör mig glad genom att åtminstone skumläsa mitt inlägg här ovanför så du kan hänvisa/feedbacka till det en aningens smula.
Det är detta jag humble men enträget kallar bloggrespekt!
Det går över, det är bara att orka så går det över. När mina var mellan två och tre var det som värst. Ta en sak i taget bara. Resonera när det funkar, bröla när inget annat hjälper inte vet jag egentligen jag minns fortfarande hiskeliga konfronationer men det gick över.
är du helt säker? tänk om det kommer vara såhär för evigt…?!
vi har testat det mesta, och att gorma ”nu räcker det” har faktiskt visat sig ta skruv. det är precis som om hon går in i ett låst läge hon inte kan ta sig ur själv?
jag litar på dig då. det går över. skönt att veta! frågan är bara när…
skönt att det går att prata med henne, håll ut det går över ska du se, helt plötsligt är det borta och då tänker man inte äns på hur jobbet det var bara för ett litet tag sedan.
Styrke kramar i massor/ Jenny
tack för uppmuntran! jag ska verkligen försöka tänka positivt. ta tillvara på de mysiga stunder vi trots allt har. idag t ex fick vi en alldeles underbar kvällsmåltid ihop! för precis som du skriver, en dag är det borta och då minns man inte riktigt hur jävligt det var. typ. man minns, men inte exakt.
nu ska jag gå å lägga mig och fokusera på vår braiga kväll! hejja!
ja usch det förstår jag måste vara hur jobbigt som helst. Men som ovan sa – vad bra att det går att prata med henne. Ni får försöka göra din teknik lite oftare så kanske hon öppnar sig mer och mer.
Hoppas det snart lugnar sig lite.
tackar, ja det e inte många kilo men det får ta tid. bara det blir ett hållbart resultat ;.) Ja Leya är frisk från feber men dras fortfarande med snorighet och hosta. Bläää.
Kram
men tänk om vi ställer för höga krav på henne?! bara för att hon kan prata för sig kanske hon inte är stor nog att verkligen kunna förstå?
usch. ja det är hemskt. men. det går över! det har Selma lovat :)
krams tillbaka – och lycka till med både Leya och våg!
Har tyvärr inga goda råd att komma med.
Tror det är trotsåldern i kombination med omställningen till att ha blivit storasyster som ger sig till känna.
Häng i och håll ut. Tycker ni sköter det hela perfekt!
Styrkekram
jupp så är det helt klart. dålig syskonplanering kan man säga, men å andra sidan… det var inte planerat! och när skulle man isf kunna säga att tidpunkt av ”bra” planering infinner sig?!
å tack för perfa peppning! sånt du skriver biter sig fast på mig!!
TACKkrams!
Kanske jag kan hjälpa med distraktion, inte varje dag (det vet jag ju att du inte vill) men några timmar då och då?
Det vore roligt för mig, nu när ”teatersäsongen” är över för denna gång, och kanske lite roligt för Maali också… att spela förstafiolen en stund då och då igen?
…Tisdag och torsdag kanske? Messa eller ring!
jaa! hjälp mottages som du vet med stor glädje och tacksamhet!
hörs migs avs,
pss!
Hejs mina underbara vänner!
Satt här och läste ditt inlägg och gick in för att skriva en kommentar som kanske peppar lite…o så råka ja läsa Dagens Ekos kommentar. Nästan läskigt…tänkte skriva precis samma. Har tyvärr inga råd då vi inte har några barn men det är nog verkligen bara trotsålder.
Den enda possitiva i det hela är ju att hon (som du skriver) inte tar ut nåt på lillasyster. Men jag kan inget annat än o tänka på er och hålla tummarna att Maali inser att det inte hjälper att bråka.
Massa massa kramisar och hoppas att ni får en underbar dag!
tack girlie! alltså. jag tror inte hon bråkar och grälar ”med mening”, utan för att hon inte riktigt vet hur hon ska hantera situationen. hon blir så inihelvete arg att jag tror hon skrämmer sig själv, och så blir det en ond spiral av ilska och sorg och svartsjuka och på nåt vis också lite trots.
till vår glädje har det lugnat sig lite igår kväll och idag. nästan inga galna utbrott alls. kanske hjälpte det med ett utbrott tillbaka, kanske var det bra för henne att komma till dagis en dag och ”leka av sig”. hur som helst är det såå skönt att slippa kriga hela tiden.
massa krams!
Det är inte farligt att vara arg :-) Bra att komma ihåg när det stormar som värst! Det hon måste lära sig är ju vad socialt accepterat utlopp för ilska är – och där kommer ni in i bilden. Och att hindra henne från att skada sig själv och andra såklart!
Absolut viktigast är att inte skuldbelägga eller säga att hon känner ”fel”, bekräfta hennes ilska, säg att ni förstår, att det ÄR skitjobbigt när xxxx. Sitt jämte om ni får, erbjud tröst och en hjälpande hand men tvinga er inte på henne, låt henne få komma till ER inte tvärtom!
En 2-åring kan inte förstå resonemang i mer än ett steg typ ”det regnar alltså behöver jag gummistövlar”.
Så mitt råd till er är att faktiskt låta henne vara arg – även om det är jobbigt för er – det är en viktig del i hennes utveckling :-)
en hel hög verkligt bra råd jag ska försöka ta till mig och komma ihåg. tack!!
vi försöker naturligtvis verkligen på alla vis hjälpa henne, och dina råd ligger nära det vi gör och har gjort. om det är detta som hjälpt vet jag såklart inte å det är ju heller ingen nytta till att bry sig om orsaker. jag bara njuter resultatet :)
Håll ut – det går över!
jag hoppas, och tror. och håller. ut. pust!
”Knep för stunden” som jag använder mig av mkt på Junie är att ”dalta” med henne, jag kramar henne och vyssar, säger mammas lilla bääbis, när hon protesterar, för stor vill ju vara liten fast ändå stor, säger jag att hon alltid kommer att vara min lilla bebis trots att hon fyllt 7 år. Jag berättar ofta för henne i samband med något liten gjort kanske, att så gjorde du oxå när du var lika gammal eller berättar andra härliga och busiga minnen från när hon var bebis.Hon älskar den sortens uppmärksamhet och jag tror att det är ett bra sett för henne att förstå vad ålderskillnaden betyder i förhållande till behov.
Sen är jag noga med att låta henne få sin tid med mig, tex vid läxläsning, då får liten helt enkelt finna sig i att Junie är prio 1, och att få vara prio 1 är en njutning för stor, det är ju inte så många ggr per dag det går, men när det händer är lyckan total. Jag försöker också ha egentid med Junie, mor och dotter går på museum, bio, frisören, shoppar eller bara en lång promenad och pratar.
Det jag tänker på för er just nu med nyföding är väl vad jag kom på rätt snart efter jag kom hem från BB. Det var att alltid sätta stor i sysselsättning innan jag satte mig med liten och ammande eller vad det nu var man behövde göra. Plockade fram och påbörjade en lek eller pyssel för att sen gå undan med liten.
Bra är också att blanda in far och morföräldrar mer än kanske innan, att få smita i väg och få massa uppmärksamhet för en timme eller två gör gott för storasystrar. Man får lirka lite och säga att det är bara du som får åka, lillasyster är för liiiiten vet du. Spela lite (men inte för mkt, då kan det bli helfel) på åldern och få henne att känna sig stor med massa privilegier som det innebär..
åh va mycket bra tips Johanna, otroligt mycket tack för att du tog dig tid att dela med dig! en hel del av det du skriver om kan vi nog använda oss av – trots att Maali är mycket yngre än Junie. superbra råd!
krams!
Men det är ju så nytt och hon är så liten…Det ger sig ska du se, det ger sig!
naturligtvis har du rätt, men just när man lever i det känns det väldigt tungt. fast nu har det lugnat sig lite faktiskt. får se om det värsta yrt över eller om vi bara är inne i stormens öga…?
Herrejisses så söt! Får mig att längta efter min lilla grabb ännu mera. Och angående mitt inlägg som du komenterade så ska jag säga att jag blev på riktigt solstråle humör av att se det där :)
förstår att du längtar: det är verkligen nåt som är värt att vänta på!
Jag skrev en lång kommentar här, men jag tror faktiskt att jag mailar dig i stället. Kort kan jag säga att vi inte hade de problemen alls med våra barn, men jag känner igen problematiken från min kusins familj när deras tvååring blev storasyster. Min Äldsta hittade också en artikel i ämnet i julas, om hur barn som fått syskon tätt kan reagera.
Kommer ihåg en incident från BB en av de första dagarna efter att tvåan fötts. Jag sa något till en av personalen om ”vår stora flicka” och hon avbröt mig ”skulle du ha kallat henne det för två dagar sedan?” Nej.
det är inga unika problem vi har. å är det inte det ena är det väl det andra :) jättetack för ditt mail Annaa! det var en del att tänka på…
krams!
ps. jag är inte helt säker på hur du menar med BB-historien?
Här kommer en liten kommentar som ändå på nåt vis hör ihop med ditt inlägg, fast ändå inte ;-)
Har ju en 18-åring hemma, eller åtminstone hemma ibland, ett ensambarn med pappa en 60 mil bort sen år och dar. Hon har en tendens att reagera, fortfarande, om jag har min särbo hemma… hehe. Hon vill ha morsan helt för sig själv, samtidigt som jag ju oftast verkar gå henne på nerverna, minst sagt. Men lite av ”se mig, hör mig”-takterna finns nog hos alla människor, ungar är dock så mycket bättre på att hantera det :-)
Jag menar, tänk om gubben släpade hem en tanta till? -Jag tycker lika mycket om dig nu som då, men man kan tycka om flera…. hur tungt skulle de orden väga för en själv? Allt tar tid men ordnar sig, vi bygger oss en egen flock och så ska det vara, så länge det inte handlar om en partner till vill säga… ;-)
måste säga att det låter gulligt att dottern (som väl fyller myndig i dagarna om jag inte läst slarvigt? grattis måste hälsas!) inte vill släppa dig!
det där ny fru-argumentet är gammalt o lite haltande tycker jag. syskon kompletterat trots allt varann på ett annat vis än bigami? fast det är kanske jag som är trångsynt bara?!
tack för lång och rolig kommentar också!
tjo!
Men jag tänkte mer såhär, utifrån hur ett barn tänker… inte har man känslan och tanken när man är liten att oj, här kommer nåt som berikar mitt liv? De känner bara liksom, och utifrån mognad, dvs ålder, så är nog inte tanken alltid så lååång utan det bara blir ”annars” (som vi då säger här) annorlunda, kul grej med ett småsyskon jo, men är det egentligen så himla nödvändigt?
Jublet och kärleken och buset kommer ju efterhand, fast visst finns det givetvis kärlek och allt från allra första början men innan man har fått rätt perspektiv så är det inte alltid så lätt, eller? Hänger du med på ungefär vilken nivå jag är ute och fiskar efter… (på vilken…?? är så less på att helt tappat bort orden så du anar inte…blä)
Nä, en bit choklad till, åsså en treo, sen ska jag lägga mig och fortsätta vara sådär jättesjuk som jag ju är :-(
Hoppas ni sover gott där borta :-)
höh! sov? näää.. matades för fullt när du skrev din kommentar :D
nå! det jag menar med att jämförelsen är haltande är att den inte är tillräckligt rättvis… mer korrekt skulle väl vara att chefen ringer upp dig på din lediga dag och berättar att han hittat din ersättare, som du måste lära upp. gifetvis utan lön – eftersom du fått sparken. typ så måste det ju kännas att få sitt första småsyskon ungefär…?!
tjohej och hoppas du kryats dig?
Jag har inga bra tips tyvärr men JAG VET att Maali är en mycket klok tjej och att detta kommer att gå över… Det är nog många nya känslor för henne just nu! Inte lätt att bli stor!
Och vilka fantastiska bilder! Så sööööta!
ps: när man skriver kommentarer här blir det tokigt när man ska skriva bokstäverna ”n” och ”p”!?? Då står det ”we don’t know what we have” och man måste trycka på ok?! Skumt eller skumt!? Krams
uppmuntran är manna för oroliga eLi-föräldrar!! tack!
ps. det var ett märkligt problem? har aldrig hört talas om? är det bara i mina nosar det beter sig så märkligt eller på fler bloggar tror du?
Det var bara på din blogg men bara på vissa inlägg och nu verkar det funka fint igen?! Skumt skumt…