28.2 – om lördagsgodis.

Det ska va en första gång för allt och nu vet vi hur en liten sockerspeedad lycklig Maali ser ut! Gårdagsens Mello-gäster hade med en harmlöst liten godispåse (jupp, dom var gulliga å frågade om tillåtelse först) och vi fick oss stor underhållning. Å nä, jag pratar inte Melodifestival!

Frågan är nu hur moraliskt förtappat det vore att idag beröva sitt barn de resterande undangömda bitarna? Jag försvarar mina skrupelfria, gifetvis helt hypotetiska, tankar med att Milla kanske också vill smaka…?






Lösenordsskyddad: 27.2 – om snott rakt av, och snark.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







Lösenordsskyddad: 26.2 – om mina finaste!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







26.2 – om olika synsätt och infallsvinklar.

Ibland menar och tänker man lika samma men uttrycker det på olika vis. Ibland uttrycker man sig likadant men menar precis tvärtom. Ibland är det bara rörigt. Ibland helt fel.

Exempel 1
Jag och min asagulliga mamma (som hjälps och hämtas Maali på dagis ibland när jag känt mig sjuk, kass å ynklig!) har inte alls samma åsikt när det gäller ekonomi i form av shoppning. Jag är av den bestämda åsikten att ett par brallor för trehundra spänn är bättre till mitt barn än en outfit på tröja, strumpor, byxor och kofta för samma summa, om det ändå bara är brallorna som egentligen behövs.

- att det allraste bästa gifetvis är att köpa enbart byxorna i mammas outfit låtsas jag inte om…

Exempel 2
Jag och min asagulliga make (som på alla vis hjälps å är ett föredöme för fäder världen över!) har inte alls samma åsikt när det gäller ätning i form av fik. Jag är av den bestämda åsikten att en kopp kaffe för en vuxen och ett äpple/lite vindruvor/russin/yoghurt för en tvååring räcker alldeles utmärkt, om det inte är nåt speciellt som ska firas.

- att jag sen smyger ut i kylen och nallar en bit eller fyra schweizernöt tycker jag inte riktigt gills… jag är ju faktiskt vrååålhungrig. och jag ammar…

Exempel 3

Jag och min asagulliga tvååring (som hjälps att tömma tvättmaskin, trösta lillasyster och plocka damm i hallen och inte kan hindra tårarna från att spruta för att all disk är ren!) har inte alls samma åsikt om typ nånting just nu. Jag är av den bestämda åsikten att det är jag (och förvisso Mallias) som har mest att säga till om här hemma medan hon spänner sina vackra leende ögon i mig och övertygande förklarar ”jag får det!” när jag hojtar nej till YouTube i iPhonen.

- att jag i hemlighet är helt såld och skulle låta henne bestämma ALLT bara hon ger mig dom där leende ögona tänker jag aldrig avslöja. sådetså..!.

Tjenixen!






25.2 – om sport eller barnuppfostran.

Ja faktiskt! Vart fjärde år menar vi den TV-vänliga töntsporten när vi pratar curling.

Igår kväll/natt provocerades jag av Sveriges passivt defensiva spel mot meriterade skottarna i Storbritanniska laget. Vid särspelsmatch mot semifinal gäller enbart vinna och att skipper Niklas Edins fegspel lyckades slarva bort en bra ledning var mer än lovligt irriterande.

Ännu mer irriterande var att jag lyckades hålla mig vaken till tredje sten från slutet i avgörande sista omgång (den elfte). En timme senare vaknar jag. I grymt skev position. Å inte får jag sova inatt heller: Edin lyckades tydligen smälla till i sista ruta! Nu väntar omöjligt möte mot Kanada. Tur vi har TV i sovrummet…!






24.2 – om att gilla läget.

Okej. Gnäll på då. Men inte blir det roligare av det…?!

Hmm. Nu blir jag provokativ! – kanske på tiden i mina allt som oftast väldans slätstrukna nosar :)

Alltså. Såhär menar jag: situationer du inte kan styra över är tröstlösa att reta sig på. Damm i hörnen är det nytta till att gnälla på, om du inte gillar så dra fram dammsugaren. Snön däremot, den faller och ligger kvar på gatorna oavsett vad du tycker om saken. Är du med?

Mitt motto ”välj dina strider” kan vara sjukt irriterande positivt för dig som väljer att värja dig mot verkligheten. För dig som flyter med är det fullständigt självklart!

Tjenixen!






23.2 – om medkänsla.

Jag vet inte vad hon heter kvinnan i Whistler Mountains mixade zon men det spelar ingen roll, jag kallar henne Låg EQ. Att köra upp mikrofonen i nyllet på sorgsna idrottare och/eller ställa sina för flera timmar sen planerade frågor utan hänsyn till föregående svar känns så jäkla Aftonbladet. Nog står SVT över det där?

Nu hejjar vi på Anna Holmlund i skicross! Jisses va stor hon är tjejen – huvet längre än sina åttondelsmedkombatanter :)






Lösenordsskyddad: Dagsens tips: sluta gnälla på vädret!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







22.2 – om att känna att läkaren kör en ”rövare” och andra irriterande faktorer.

En olycka kommer sällan ensam. Detsamma gäller irritationsmoment tydligen.

Maali hade läkartid klockan tjugo i fyra i eftermiddags. Efter att Tias hämtat henne på dagis skulle de åka kvickt och lätt om affären (mat) och apoteket (krasslig mamma, min alltså) och sen fort hem till mig som dragit läkarbesökslotten. Tio i tre ringer min telefon och mellan Millas snyft lyckas jag tyda att maken står i kassan på Kvantum, med ett icke likvidt kontokort. En banköverföring och ett dussin bäbitröstningar senare stafettbyter vi barn och jag stoppar min glada unge i pulkan som i detta vita väglag är ett transportmedel ofarligare än cykel och smidigare än vagn. Med sju minuter till godo anländer vi vår vårdcentral men vad hjälper det när vi inte får träffa doktorn förrän en dryg halvtimme senare. Och när denne då varken ursäktar väntetid, bemöter Maali särskilt barnvänligt eller mig särdeles seriöst vill jag skrika bläää. Tur att vi avslutade besöket hos goaste BVC-sköterskan som lättade mitt sinne med vänlighet och gullig Maali-behandling.

Nästan en timme sena spurtar vi med medikamenter till min mamma och sedan fortfort mot Villa Morkulla (om du såg nåt svart [mina kläder], rött [Maalis kläder] och lila [Maalis pulka] ila förbi längs Kungsgatan, Engelbrektsgatan eller Egnahemsgatan var det garanterat vi!) där barnvakt väntade – Maali sover hos sin farmor och farfar inatt – med hungrig liten Milla i sin famn.

Allsköns trassel var såklart inte slut här (klockan var ju bara kvart över fem… ;) men jag vill inte tynga måndagskvällen med fler tristheter utan väljer att istället berätta att gårdagens slalomdel i herrarnas superkombination var underhållning av apselut världsklass! De avslutande fartåkarnas baktunga långsvängar som var nåt av det roligaste jag upplevt på TV på länge! Kolla om det går att snoka fram på webben, du som inte såg live igår alltså!

Tias skulle åkt på inköp till Stockholm över dan imorron. Lär inte bli så mycket av det… Fast inget är av ondo enbart verkar det som: nu får jag ju hem maken i tid på kvällen, och Staten lär äntligen tvingas ta sina utskällda Järnvägar och eftersatta Banverk i öronen efter det här.

Tjenixen!






21.2 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 3)

Familjen hedberts följde igår melodifestival ikapp med familjen stalker. Med fyra barn fast lika många vuxna och två som gick å la sig i tid (barn alltså) blidde kvällen lätthanterad och riktigt trevlig. Tacktack för sällskap och underhållning (bl a av typen herr Herbert och herr Stalker konstaterar allvarligt enåtjugotvå in i Crucified Barbaras bidrag att ”Timoteij är bättre”… :)!

Nu Lindas bloggning, med inledande kvällsuppladdning;



MELODIFESTIVALEN 2010 deltävling 3

Min andra hälft hade återhämtat sig efter sin dunderförkylning och under hela dagen hade vi hjälpt till på svärföräldrarnas reseträff. Sen var vi bjudna till min schampokompis för lite mat och dryck. Eftersom förkylningen på sambon gått över kunde vi tacka ja till den inbjudan och det var trevligt. Först fick jag vara chaufför för syrran som skulle till päronen på middag, och eftersom det snöade lite så valde vi att köra även till schampokompisen. Mat och dryck avnjöts med nöje och kl 20.00 var det dax för västkusten att ta på sig musikfestivalen. Scandinavium var fullproppat med folk (vad jag kunde se på tv:n iaf). Jag hade stora förhoppningar att rätt låtar skulle gå vidare….och att jag till om med kunde gissa rätt. Kompisen hade även bjudit in en annan vän som slog vad med mig om vilka 5 som skulle gå vidare i första omgången. Naturligtvis fick vi lyssna på alla låtar först:

Nr. 1 Alcazar - En klatschig 80-90-tals eurodance låt. Jag gillar ju Alcazar så jag gillade denna låten. Början var lite tråkig iofs men en bra låt.
Nr. 2 Var någon som inte kunde sjunga. Falska toner och riktigt dålig låt. Vi stängde faktiskt av ljuden en stund för de var så kasst. SORRY !
Nr. 3 Elin Lanto - med en varbergare vid ett av trumseten hade vi förhoppningar om en bra låt. Visst var den ok…men jag vet inte….om jag hör den igen kanske men det spelar ju ingen roll nu eftersom den inte gick vidare alls.
Nr. 4 Erik Linder - en ren Gärdestad låt. Det hördes men jag tyckte faktiskt att den var bra och gillade den.
Nr. 5 Afrikansk djungel låt. Säger inget mer!!
Nr. 6 Timoteij - starten på låten var ju helcool. Massa coola trummor och man bara väntade på massa pampig sång. Och så började de sjunga. Nasalt och lite mesigt tycker jag. Men ja…låten var väl bra och det tog väl sig lite mer i slutet kanske. Men hade väl kunnat tycka att de skulle sjunga ut lite mer.
Nr. 7 Darin - en Darin låt helt enkelt. Bra ballad!! Njöt när jag hörde han sjunga. Jag gillar hans röst och tycker han är en bra artist.
Nr. 8 Crucified Barbara - Tjejer kan inte sjunga hårdrock. Tyvärr….låten var väl helt ok…nja…jo det var den väl men nej….tjejer kan inte sjunga hårdrock.

Så var det vadslagningen då…jag sa…Alcazar, Erik Linder, Timotej, Darin och Crucified Barbara och jag fick alla rätt. Sen hade jag Darin eller Alcazar som vinnare (att nån av dem hade gått vidare till Globen) men ack så jag bet mig i tungan när de sa Timoteij….men ja ja…det funkar ju oxå…bara de kan sjung ut lite mer. Sen trodde jag faktiskt att det var Erik Linder som skulle gå vidare till andra chansen och inte tjejig hårdrock men där fick jag oxå fel. Men de kan ju kanske funka. Lite synd att det var mellan Alcazar och Darin de skulle stå till andra final platsen. Men där var jag faktiskt säker på att en klatschig dänga skulle slå en ballad men inte då. Darin snodde åt sig den andra finalplatsen och Alcazar kom till andra chansen.

Över det hela var jag mycket mer nöjd över hur resultatet slutade. 4 bra låtar gick vidare och nu har jag kanske hittat min schlagerglädje igen. Och till råga på allt, när man kommer hem och slår på tv:n så får vi se spurten i längdåkningen och får med STOR glädje se att 2 svenskar tar medalj och hamnar på pallen. HEJA SVERIGE och grattis till Hellner – Guld och Olsson – Brons.

Nästa vecka är det sista deltävlingen och då skall vi faktiskt till själva bloggaren med familj på lite galej….eller ja…liten tillställning iaf. Galej blir det väl inte med en nybliven mamma och 2 småttningar. Men trevligt skall vi ha iaf.

Tack för mig!!! Idag blev det ett lite positivare inlägg. Det är jag glad för

Over and Out
//En glad OSsvensk schlagerfantast






20.2 – om melodifestival vs OS.

Jeez. Ojojoj. Wow! Vi hoppade i soffan! Sicken syn, sicken vacker laginsats! Å nä, jag pratar inte musiktävling från Scandinavium :D

ps. morrondagsens extrasim i varberg inställt pga rasrisk as in snö på taket. det betyder sovmorron eftersom vi slipper skotta fram bil o barn och skutta i poolen till kl tio. å våra väldresserade barn brukar ju sova till nio, halv tio :) vi har iofs möjlighet att plaska i vår vanliga bassäng i falkenberg, får se om vi tar den chansen eller nöjer oss med att öva simning i snövallarna hemma istället!


    edit 21.2, kl 10:02

klitterbadet också stängt o rasriskat tydligen. nåja. då var det bestämt! snöcrawl it is!







Lösenordsskyddad: 20.2 – om en kvällsig snöpromenad.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







19.2 – om en rejäl snarknatt.

Klockan 20:43 igår kväll var alla fyra hedbertsar lagda i sina respektive sängar… det borde grunda för en bra fredag? :)

Med Mattias på inköp i Göteborg och grymma underlättshjälpen mormorn däckad av feber får Philip rycka in som barnvakt. Nä, jag gillar inte, men Bolibompa är Maalis kompis medan jag å Milla får tid för mat och toa. Nöden har uppenbarligen egna lagar.

Nyss fick vi sällskap i fatboy; jag flög en meter när jag i ögonvrån ser en spindel komma lufsande!! Fy blä jag är fånigt skraj för såna… håll dig på mattan djurussling, för din egen skull!






18.2 – om allt det däringa runt omkring.

Jajustdetja. Världen snurrar på i andras verkligheter trots att jag själv levt i ett luddigt kaos i några dar :) Alla hedbertsar mår iaf efter omständigheterna oki [det har kommit några undringar bland annat om läkarens diagnos å jag ska försöka plita ihop ett inlägg som svarar på det]* och våra välkomna vardagsproblem idag består utöver Den Stora Tröttheten av svårt att tömma tarmar (Milla), svårt att tömma blåsa (jag) och långt ifrån svårt att tömma snornos (Tias). Maali är strålande glad och sprudlar så det räcker för oss allihopa!

Det går troll i Vancouver. Ja jisses. Där har vi nog snubbar som sover sämre än jag; mer otursdrabbat arrangemang får sökas i mannaminnne? Fast ska jag tillåtas sticka ut hakan anser jag att oturen hade kunnat förhindras med korrekt och kompetent planering. Harmlösa mänskliga misstag är en sak (funktionärsmissar vid skidskyttarnas jaktstart t ex), för rena livsfarligheter råder absolut nolltolerans (ex dödsfallet i rodelbanan redan på träning och isiga oskyddade kurvor i gårdagens sprint, för att inte tala om damernas störtlopp som naturligvis aldrig borde genomförts).

Å så Esc förståss. Lindas gästbloggning låg redo för publicering men försvann liksom… den finns nu att finna här!

Tjenix.



* ni skriver så himla snälla saker till mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. mycket känns inte ens rättvist. jag menar en olycka, jo, men olyckor KAN ju förhindras… däremot har jag nu tänkt om angående ”onödigheten” i att jag sökte vård, TACK alla som stöttat och fått mig på bättre tankar där!

för kommentarer, sms, mail och telefonsamtal: av världens alla underbara människor har jag samlat ett oförsvarbart stort gäng kring mig. jag kan naturligtvis aldrig med ord beskriva hur jag känner, jag hoppas och tror att ni ändå förstår. och känner min oerhörda tacksamhet och ödmjukhet. och glädje. sveriges största och smarrigaste semla vill jag baka till er allihop! med choklad på!!







17.2 – om vad som hände.

Det blev väldigt långt det här. Fingrarna gick inte att stoppa. Inlägget skrivs lika mycket för egen som för nyfikna nosares skull. Om du orkar: det här var vad som hände i måndags…


Fortfarande inte helt smidig i rollen som mamma till två gick det förtvivlat fort från irritation till kaos till panik.

EmmaLi sitter på toaletten, Milla i sin babysitter. Båda gråter. Klockan är en dryg halvtimme kvar tills Mattias kommer hem från jobbet. Jag går på sparlåga. Lilla tjejen är hungrig, stora vill/kan inte bli färdig. Med Milla i min famn blir åtminstone den ena tyst. Maali blir lite svartsjuksledsen och vill ha en kram och det är klart hon ska få en kram men det är nu det går åt helvete. Vårt badrum är nämligen litet, riktigt litet, och när jag ska resa mig från golvet slår Millas lilla huvud i handfatet på vägen upp. Det är en kraftig smäll. Den är så hård att jag hinner tänka ”nejnej det där var farligt” innan Milla drar efter andan och vrålar. Hon skriker så håret reser sig, hon tappar andan och blir till ett rött litet knyte men hon skriker igen och jag tröstar ömsom henne, ömsom mig själv. Men nu skriker hon svagare och svagare. Hon försvinner från mig. Hon ligger i min famn och försvinner bort. Jag kämpar med lugnet för båda mina barns skull men hysterin är nära. Jag försöker få kontakt, ingen reaktion. Jag försöker igen, hon är helt borta. HELT BORTA. Jag vet inte om hon andas hon väger ingenting och inombords skriker jag.

Sekunder blir evighet. Stackars EmmaLi sitter på toaletten med stora förtvivlade ögon. Jag stirrar på henne i vad jag hoppas är i närheten av ett lugnande leende och får tag i telefonen som turligt ligger precis i nåhöjd. Jag snyftar med torra tårar mitt namn, var jag bor, vad som hänt och att jag står med mitt livlösa spädbarn i min famn. Kvinnan i andra ändan har en trevlig röst tänker jag märkligt och slåss för att hålla mig klar, förstår att hon larmar för jag hör fingrarna flyga över tangentbordet samtidigt som hon frågar mig, försöker lugna mig, hjälper mig. Hon frågar om Milla andas men jag vet inte. Jag försöker se om bröstkorgen eller magen rör sig men jag ser inte. Jag försöker känna om det kommer luft men jag känner inte. Jag lägger efter kvinnans instruktion ner mitt lilla barn på golvet, jag blåser försiktigt i näsa och mun, det händer ingenting. INGENTING. Vid tredje – eller om det var fjärde – blåsningen kommer en försiktig ryckning i vänster arm som svar. Jag jublar!

Men fortfarande är hon helt tyst. Borde hon inte gråta? Kvinnan pratar med mig men jag minns inte om vad. EmmaLi frågar hela tiden ”vem är det mamma?”, ”vad är det mamma?” och jag ser att hon är osäker så jag försöker svara. Hur lång tid har gått? Plötsligt ser jag blinkande blåljus genom glasrutorna i ytterdörren. Jag tror jag säger tack innan jag slänger ifrån mig telefonen. Men varför kommer dom aldrig? Jag öppnar dörren och ser förtvivlat ambulansen försvinna, den svänger in på cykelvägen längre bort på min återvändsgata. Nu är paniken så nära så nära: dom är ju här men ändå så långt ifrån!!! Jag ringer SOS igen och förklarar att bilen kör fel, att den måste vända tillbaka. Det är en ny kvinna i luren, inte alls lika behärskad som den förra jag pratat med, som lovar att ringa dom rätt direkt.

Så är dom hos mig de två grönklädda och jag lämnar över min Milla i den enes famn och flyger ner runt halsen på Maali som sitter kvar på toaletten och kramar henne hårt hårt. Jag söker i blicken hos ambulanspersonalen; av deras lugn slappnas jag. Tårarna kommer och Maali, fortfarande med armarna runt min hals, frågar försiktigt ”är du rädd mamma?” och mitt hjärta går i bitar men jag svarar ”ja EmmaLi, jag är jätterädd” och då gråter hon också, ”jag är också rädd mamma” snyftar hon, och jag förstår att jag måste samla mig. Igen. Ambulansmännen frågar mig saker och jag minns inte riktigt vad jag svarar. Jag torkar och försöker klä på EmmaLi men kommer bara halvvägs innan Milla snyftar till och den försiktigaste lilla gråt jag nånsin hört grumlar mina ögon men skärper mig också till verkligheten och på den grönkläddes fråga försöker jag amma min lilla tjej som med svaga försiktiga rörelser får i sig lite grann. Men hon är faktiskt på väg tillbaka till oss, det förstår vi, fast allt snurrar för mig och jag är nu rädd att jag ska dö av skräck. Den ene av dom grönklädda, han som är i min ålder och den som hållit Milla, är en filbunke och jag klamrar mig i hans lugn. Jag försöker få tag på Mattias på telefon för att kontrollera att han verkligen är på väg hem men får inget svar. Det borde tyda på att han är på cykeln och inte kan svara men jag vet ju inte säkert och ringer igen. Och igen. Så tycker jag mig höra nåt i källaren och rusar till dörren och ropar ner. Mattias, som givetvis sett ambulansen som spärrar hela gatan men tagit för givet att den var till någon av de äldre damerna i huset mitt emot, tar trappan i fem steg och sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag sitter i bilen med Milla i famnen och några minuter senare är vi på sjukhuset.

Millabäbin är tillbaka hos mig nu, om än inte riktigt sig själv. Hon är slö och frånvarande men jag är ändå lite mindre dödsförskräckt än bara tio minuter tidigare. Mina grönklädda hjältar lämnar mig ensam och jag känner mig ganska vilsen. Jag håller om min lilla bäbi och känner för några ögonblick att jag är på väg att bli galen, men några djupa andetag senare är en härlig och rund liten sköterska hos mig. Hon tröstar med ett leende världens just då sämsta förälder och tillsammans sätter vi den minsta puls- och blodtrycksmätare jag nånsinn sett. De visar båda normala värden och jag vågar börja tro att allt ska gå väl.

En timme efter mitt första samtal till SOS Alarm får vi träffa en läkare. Han sätter sig på en stol framför oss och ber mig berätta vad som hänt.

Baserat i huvudsak på min berättelse förklarar han att faran för Milla med största sannolikhet är över. Jag är å ena sidan självklart överlycklig! – men känner mig å andra sidan en smula dum. Vi har tagit upp ”onödig” tid från både ambulans och sjukvårdspersonal och så är min lilla bäbi helt utom fara?

Vi får åka hem. Min kropp är urlakad och jag mår lite illa. Mattias och Maali väntar på oss med öppna armar hemma! Milla är trött och sover nästan hela kvällen. Det blir en tuff natt med mycket tankar och svårt att sova. Turligt slipper jag mardrömmar och såhär i efterhand försöker jag att inte låtsas om värken i magen.

Min bäbi lever!! Det är det enda som räknas nu!






15.2 – om min hemskaste dag.

Millas enmånadingsdag. Nu vet jag hur fjäderlätt en fyrakommatrekilos avsvimmad bäbi känns i min famn. Så rädd har jag aldrig i mitt liv varit. Ambulans. Ganska suddiga minnen blandas med glasklar skräck.

Allt bra nu, det gick fort och vi är hemma. Kvar finns bara rädslan. Jag trodde att jag dödat mitt barn.

Kärlek till fantastisk sjukvård. Och till er.






14.2 – om en happy sunday!

”Upp” var närmre än jag trodde, för med Pontus och hans föräldrar (varav mamman är den ena av mina två gamla bästisar) från Kålltorp fylldes Villa Morkulla av inomhus solsken och världens kanske vackraste ljud – barnskratt!! Ett stycke fatboy utgjorde bästaste lekplats och innan kiddisarna rejsade i agilitytunneln (sicken bra leksak!) fikade vi kaffe och mumsade köpekaka på sällsamt vuxet, sansat och trevligt vis. Njutbart! sa Bill. Vill mera! sa Bull.

Ett annat upp är mängden kastningar som Milla de senaste timmarna dämpat. Hon verkar koncentrera sig på att kräka ner bara mig, och för allan del sig själv. Mattias kan bäras henne fåräävör; så fort jag gör minsta antydan att komma nära dyker det grynigt vita upp lika säkert som ett amen i kyrkan. Orättvist, sa Bill. Murphy, sa Bull.

Tjenixen!






13.2 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 2)

Själv njöt jag faktiskt vad jag tyckte både humor och framför allt koreografi av hög klass den här kvällen, men eftersom jag inte bryr mig så mycket om själva tävlingsmomentet utan mer ser hela spektaklet som underhållning kanske min åsikt i sammanhanget inte gills :)

Här Lindas tankar!



MELODIFESTIVALEN 2010 deltävling 2

Som gräsänka hela helgen hade jag igår turen att få umgås med min goa vän Ulle och hennes nyfunna vän Bamse (en helt underbart gullig lite spanielvalp) Vi har typ nästan samma smak i schlager så vi var på samma nivå och hoppades att det skulle bli bättre än förra veckan!

Första låt ut var lillponken Eric Saade med Manboy. Han var lite gullig faktiskt. Och låten var faktiskt bra….nästintill riktigt bra. En bra schlagdenga och med gott gung. Denna går nog vidare sa vi. Och det gjorde den ju…först av alla med! KUL måste jag ju säga.

Sen var det ju samma som förra veckan. En helt bunt med pinsamma låtar.
Dogge Dogelito - NEJ
Espinosa - zzzzz (snark) kasst
Highlights och MiSt - Tror han kan härma Barbados Magnus och nej det kan ingen!!
Pauline - Jag säger inget så har jag ingenting sagt. Och ändå gick hon vidare till andra chansen
Kalle Moraeus - Ja ja…för 40 år sen kanske och även denna kom till andra chansen.

Sen hade vi ju Andreas Johnson. En bra låt men väldigt likt vad han brukar göra. Fast bra låtar var det ju ont om så detta var väl en som skulle gå vidare och japp där hade vi rätt igen.

Den sista låten.. Knappt några kläder på sig och en av dansarna iklädd en kroppsstrumpa av nät…Nja detta kunde inte funka. Men om man inte tittade på dom så var låten riktigt bra. Fast nä…som vanligt….en bra låt skall ju inte gå vidare den skall ju åka ut.

Nä….jag måste säga att jag tycker de här börjar bli lite löjligt. Om nu detta är en musiktävlig är det väl den bästa låten som skall röstas fram som har en chans ute i Europa…… Nej igår var jag åter igen besviken på bidragen och hoppas än en gång att de blir bättre till nästa vecka.

Tack för mig och ursäkta för den bittra bloggningen…..brukar tycka att det är kul med schlager men igår var jag besviken.

Over and out!

//En bitter schlagerfantast






12.2 – om the only way us up.

Det jag trodde skulle vara lycka och sol är grått och bakgård. Med två fina fantastiska levande små tjejer borde jag inte låta mig klubbas så, det är ju ”bara” ofarligt snor och kräk. Men varför i såna mängder? Jag fixar inte, orkar inte. Räcker inte till, inte nånstans.

Att det går över är en liten tröst. En liten. Men liten är bättre än ingen!

Trevlig helg alla!






11.2 – om bättring på väg?

Sjukstatus på älskade ungar: Maali hade roligt hos mormorn och har kryat sig rejält! Ingen feber och hostan på avtagande. Milla dras med mer av harmlöst snor och mindre av otäckt slemhost. As in, också åt rätt håll!

Psykologbesök idag. Ska funderas lite till innan jag analyserar.

Passade på att få Milla undersökt när vi ändå hade läkare inom räckhåll. Diagnos: rejäl men ”ofarlig” förkylning! Puh, no RS, we cheer!

Mitt olidliga kli torde bero på illvilliga och kvardröjande stygn. Vad gör man åt såna tro? Väntar ut eller hjälper på traven?

Efter årets vaknaste natt är jag å Tias helt slut. Vi packar säcken och försöker få lite sömn, redan nu.

Go’natt!






Lösenordsskyddad: 10.2 – om Milla in da hood.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:







10.2 – om sjuka små hedbertsar.

Maali hosthosthostar så jag tror hon ska vända ut och in på sin lilla kropp (BVC-sköterskan såg inte direkt stormförtjust ut åt att vi ger vår 2,3-åring rekommenderade doser av Mattias receptbelagda hostmedusin…). När jag väckte henne halv elva i förmiddags – hon hade säkert kunna sova längre? – var febern nästan försvunnen, vilket var dubbelt skönt för nu vågar jag hoppas på en förhållandevis bra dag och natt för henne och min mamma! – som leker dagmamma nu.

Milla snorar och hostrosslar också och jag kan naturligtvis inte låta bli att oroas för RS-virus. Varendaste sajt jag hamnar på har som viktigaste råd: ”håll ditt spädbarn borta från småbarn och förkylda vuxna”. Jahaja. Ja det är ju lättaste fisk i vårt fall… :C

Själv mår jag inte helt ok heller men jag sätter det på skrajskontot… vill bara böla och bli kramad. Kanske skulle tänkt på det innan jag jagade bort dagmamman med tusen förmaningar i nacken…

Mjau.






9.2 – om olika crappyheter.

1) blir barnsligt tjurig när varendaste ynka barnvagnspromenad resulterar i ömäjsingly rejäla foglossningar. hur länge ska det hålla på? när ”blir man frisk”?! nu orkar jag inte längre låta tiden ha sin gång: appointment bokad hos sjukgymnast.

2) min tålighet för smärta på längre distanser är bevisligen andras tekopp; förlossning = easy shit. ischiasjefleskap = don’t fix. hur länge ska det… osv. sjukgymnast it is.

3) ynkligaste EmmaLi hämtades på dagis med host och feber och små blöta ögon. nu sover hon gosigt, pussad och medikamenterad. imorron blir det med stor trolighet förskola hos mormor istället för på Boken. hejja mormorn!

4) Milla kräks fortfarande. mer eller mindre oberoende av ätning. mer eller mindre alltid på nyss rentvättade kläder. enligt BVC är det ”helt normalt”. jajadå.

5) trista blaskan Vi Föräldrar lyckas klämma in bedrövligt sorgliga familjeöden i vareviga nummer. kanske finns det dom som roas av andras tragik, själv blir jag bara oerhört lessen. så av samma anledning som jag skippar skvaller- och kvällspress får Vi Föräldrar finna sig att hamna i samma fack. tyvärr.

6) det här blir ett neggigt inlägg. sorry!






8.2 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 1)

Förra året kom jag på att låta jag min betydligt mer insatta (och intresserade ;) kompis Linda Nästgranne stå för Melodifestivaltugget i nosarna. Vi kör samma visa i år igen – å som vanligt är det hennes oredigerade tyck, inte mitt!



MELODIFESTIVALEN 2010 deltävling 1

Så skönt o få var tillbaka som gästbloggare igen. Här får ni som vanligt mina åsikter om årets melodifestival.

Med humöret på topp och en inbjudan till middag på schemat var det en bra dag för melodifestival. Kl 19.00 var vi på plats för vår kväll och vi åt en underbar middag. Sen var det dax. Vi bänkade oss i soffan framför tv:n och ljudet i surroundsystemet var påslaget. Måns min älskade Måns var hallåa…visst är han gullig (ha ha ha)

Det började faktiskt ganska bra. Gillar dock inte Charlotte Perrelli men det gick väl an att lyssna på när hon tillsammans med två andra goa artister gjorde en helt fantastisk version av Bonnie Tyler-dängan ”I Need A Hero”

Så började det….Bidrag nr.1

Ola - en liten gullig skånepåge som kanske inte är en mina favoriter men jag tyckte att han gjorde ett bra jobb. En bra schlagerlåt som man kommer ihåg.

Sen var det väl typ bara tre bidrag till som var ok. Salem Al Fakirs var helt ok och lika så Jessica Anderssons ballad. Men en riktigt bra låt var ju Linda Pritchards You’re Making Me Hot-Hot-Hot. Det var ju en låt som kunde funkat utomlands. Lite rytmer och lite go takt….men inte då….inte ens till andra chansen. Dit skickar man nån patetisk metalgrupp som inte ens kan spela på sina instrument. Vad gjorde den där basisten/gitarristen på knä. Bad han till övre makter hela låten igenom???

Jenny Silver - Pinsamt
Anders Ekborg - En musikallåt….passar inte riktigt i schlagersammanhang
Frispråkaren - Jo vi vet att du är singel nu

Nja…jodå jag är väl nöjd med de som gick vidare till finalen men att man kan skicka Pain of Salvation till andra chansen fattar jag inte. Hoppas verkligen att det blir bättre till nästa veckan. Då blir det hämtpizza och cola hemma hos nyblivna vovveägaren.

Men det var allt för idag!!! Over and out….

//Schlagerfantasten på Almers