22.1 – om lilla Lillas enveckasdag.
Natten började ”som vanligt” (schysst att prata ”som vanligt” efter sju dar!) med bäbi- och Maalisnark (jeez va hon snorsnarkas!!) men sen blev det jobbigt. Ena bröstet blödde och mittinatten vaknade jag förjefla stockad. Frös så jag hackade tänder trots täcke filt å dubbla morronrockar.
Hela dan har varit som ett febertöcken. Gifetvis har Lilla fått ont på sig (vältajmat) nu ikväll och gråter, gnyr och kan inte sova. Troligen är det nåt jag ätit (en halv semla och en liten ”dammsugare” är det enda ovanliga iofs) eller så är det att jag tvingat i henne onormala mängder mat för att bli av med stockningen?
Ynklig och lessen är jag. Hur kan jag så enkelt klara en förlossning men inte att ha ont på brösten?
BVC-sköterskan kom på besök idag förresten. Min oro för mesig ätning var obefogad för vågen visade nästan 3,8 kilosar!
Hoppas jag mår bättre imorron. Har ställt klockan för att verkligen se till att hon äts inatt…
Mjau.
Usch vad jobbigt! Det gör ju så ont. Hoppas det blir bättre snart. Skönt att bäbis växer & gror. Kram kram
Ett nödvändigt ont verkar det som? ”Alla” får ju det?!
Tack för kramarna girlie! De värmer! – å värme är riktigt bra vid stockning ju :)