För vissa kvinnor innebär en graviditet himmelriket på jorden, för andra helvetet på densamma. Jag hamnar nånstans mittemellan, i limbo mellan ”mår okej” och ”känner mig vissen”. Min kropp är inte längre min egen. Under nio månader är den utlånad, nyttjad till ett högre syfte. Jag är groplats för en ny människa, en liten människa som utan min delaktighet aldrig funnits till. Tanken är ofantlig fantastisk lite skrämmande. Och oöverskådlig. Men mest är den bara läskig. Ibland blir jag arg och lessen och känner mig använd. Begagnad. 
Ibland känner jag mig störst i världen. Ofta faktiskt lycklig över min kropps kapacitet. Att jag kan. Att jag får. Att det går. Igen.
Nu är det inte lång tid kvar. Sist tog det fyra dygn av värkar och ont innan jag fick hålla lillaste bästaste EmmaLi i min famn. Då var jag så trött att jag inte ens orkade njuta ögonblicket. Den här gången tänker jag endorfinknarka varendaste sekund. Från första känning av latensfas till sista krystvärk kommer jag flyta med och må bra. Hejja profylax!
Tillsammans ska jag och Mattias föda fram en liten människa till vår vård. Jag ser mycket fram emot det. Nio månaders upplåtelse är över och jag får – åtminstone delvis – min kropp tillbaka för mig själv igen.
En graviditet är kort. Vad är några månader mot ett liv av stolthet och glädje? Ett barn. Hujedamej va coolt det är!
SÅ ska det låta!
Allt kommer att gå BRA, du är stark, frisk, motiverad och ni har allt att ge det nya barnet! Goda föräldrar (o mor/fardito), underbar storasyster, stabil ekonomi och bostad i bra omgivning utan bus och bråk. Trädgård för lekar och havet att njuta av på sommaren, gång eller cykelavstånd till det mesta, tunnelbana/buss är ett semesteräventyr och inte vardag.. kan det vara bättre?
YEAY!
Sa senast idag att det är så SJUKT coolt allt det här. Det VÄXER någon inuti mig (ja och en i dig oxå), någon som jag tillverkat tillsammans med den jag älskar mest av allt, av vårt eget kött, blod och våra gener. Och att man faktiskt har GÅVAN att KUNNA få ett eget barn, att det (ja så vitt vi vet) är frisk och växer som det ska. Det ska man vara tacksam för. Vet, tyvärr, många som inte kan. 🙁 Men jag är glad att det går för oss… och för er (ännu en gång :))
Sen att man, redan nu eller va man ska säga, kommer på att det inte alls är min vanliga kropp jag ser i spegeln, det är inte mitt vanliga humör… Och den här hungern… Gud! Jag kan äta en häst! Tre gånger om dagen! …Förhoppningsvis så kommer mitt vanliga jag tillbaka framåt sommaren igen 🙂
Hejsan! Jag älskade att vara gravid! Slapp allt vad illamående hette, endast lite känning av foglossning, så jag njöt varje sekund. Det är lätt det bästa jag varit med om. Och nu, två månader senare, sitter jag här med lilla (ehm, väger nu över 6 kilo..;) ) Jack och kan fortfarande ha svårt att förstå att han är MIN! Önskar all lycka på förlossningen! Nu ska jag snoka tillbaka. =) Kram
Det är rätt fantastiskt att man kan göra människor. Lycka till med själva födandet!
Jag kan ibland sakna att vara gravid, känslan av att en ny människa fanns i magen och ständigt fanns med mig i bad jag än gjorde att sitta i tv-soffan och få små tecken inifrån av små knuffar och sparkar. Så mysigt
Försök att njuta in i det sista och all lycka inför den stundande förlossningen.
Kramelikram Camilla
jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas då jag själv har en liten bebis i magen, stort är nog känslan jag känner nu. 🙂
sv: jo visst finns det kläder för småvovvar (en hel uppsjö) men oftast är de mer ”snygga” än praktiska… och dessutom svindyra. 500-1000 kr för en riktigt bra jacka får man punga ut..
och ja, id-foundation är vad det är! ska bli spännande att testa!
ja nu har du verkligen inte lång tid kvar, såå spännande! man kan ju ”trösta” sig lite med att själva förlossningen med 2.an brukar gå snabbare. Flör mig gick det lite snabbare och efter Elwira föds var jag HELT SLUT men när Ludwig kom hade jag hur mycket ork som helst efteråt så jag håller tummarna att du får känna dig piggare efteråt också denna gång.
Tack för att vi fått och får följa din graviditet här på bloggen! Visst är det många tankar som föds inte minst när förlossningen närmar sig. Det är överväldigande stort varje gång en ny liten människa skall göra entré!
Ingen förlossning är den andra lik i upplevelse, men de har det gemensamt att på något sätt blir det klart – även om det inte känns så när man är mitt upp i det:)
Önskar dig och Mattias varmt, varmt lycka till!!
Kramar i massor!
Mr: nä. det kan inte vara bättre. och därför är det extra hemskt att ibland känna sig så jefla botten… mjau.
Alexandra: tre hästar om dan låter som en mycket ovanlig och kanske lite oroväckande craving girlie 🙂
det ÄR häftigt. och ännu häftigare blir det när jag får hålla känna och höra lilla bäbin, det vet jag ju. men jag kan ändå inte låta bli att känna mig otymplig och besvärlig och jobbig för min omgivning. dessutom är jag (såklart) extra känslig. tar åt mig av sånt jag annars inte bryr mig om. t ex blir jag skitlessen när jag hör och läser om folks klumpigt uttryckta ”barnhat” i forum och på bloggar. sånt som jag vet de här människorna kommer ångra dödens mycket den dan de själva håller en liten avkomma i sin famn. om de får göra det. för det är som du skriver inte alla förunnat. och det är en tanke som gör mig lycklig till bristningsgränsen. jag försöker putta bort sånt som ”orättvist” och lyfta fram sånt som ”glädje”. det funkar sådär. vissa dar asabra, andra lite sämre. men jag gör som jag brukar numera, jag skyller på hormonerna och glider med! det funkar ju bra.
Jossa: det är härligt att läsa om såna som dig! jag önskar bara jag kunde fått lite av samma känsla…
din Jack är (förutom att han har ett vansinnigt fint namn!) ett litet underverk. inte bara för dig och hans pappa utan för alla i hans omgivning. visst är det för jefla coolt att vara förälder!!? DEN biten behöver jag inte oroa mig för den här gången iaf – som inför Maalis ankomst var nervbreakingdödsskraj för att inte kunna knyta an till henne. aj löv maj bejbi! both of them!
tack för lycka till också såklart! jag slurpar i mig till fullo av sånt.
Selma: ja. faktiskt! och att vi kan göra det så bra.
å så ytterligare ett lycka till-tack! – jag börjar känna mig tjatig ;p
Camilla E Lindström: samtidigt som jag förstår hur du menar så… nä… eller? kanske? jo… ja!
jag ska slappnas nu och bara ladda. för allas skull. blir såklart glad för din omtanke också! tack.
Matilda: det kunde inte jag heller. och det är olika denna gången och förra. fast ändå inte på nåt vis. äh. märkligt är det! och mäktigt! samtidigt är jag övertygad om att ett liv utan barn (för den som aldrig haft eller velat ha) kan bli lika ”perfekt” som det för oss som har. jag är inte rabiat barn-är-meningen-med-livet-männska. det har blivit en av de stora meningarna med mitt liv, men det är ju en helt annan sak!
erika: jag tröstar mig med allt du delar med dig av här! hejja!
Britt-Marie: kloka och väldigt gulliga ord som för en hormoniserad gravidval som jag både styrker och tårar. tack snälla snälla du! du vet att det betyder otroligt mycket att få så mycket kärlek från bloggamrater och vänner!!
Mmmm….Bara man klarar sig från foglossning, ischias och andra krämpor så att graviditet urhäftigt!!! Tycker jag. Som inte kräktes en endaste gång, bara blev jättemuminmamma til formatet. Men det var en struntsak i det hela.
Snart har ni den nylilla i famnen! 🙂
anne: nu klarade jag ju inte mig undan nåt av det du beskrivit, så jag tar (för det mesta) bort klockan från häftigt 😀
jag är rätt mumin i vanliga fall – eller var iaf preMaali – så jag är van…
ja. snart!! längtar nu!
Helt underbart inlägg!!! Om jag får uppleva det där fantastiska igen så tänker jag också endorfinknarka varendaste sekund. Jag var heeeeelt borta med Charlie och skitdålig på att andas rätt. Höll på i 40 timmar. Har nog aldrig varit så trött. Stor kram och lycka till med allt 🙂
Ann-Louise: oj sicken kredd! tack!!
å den där tröttheten, den skrämmer. men jag hoppas jag är bättre förberedd för den nu?
ps. välkommen tillbaka till verkligeheten med jobb och vardag, det kommer bli underbart att komma hem till Charlie efter en dag på arbetet, jag lovar! själv blev jag en mycket bättre förälder när jag börjat jobba. faktiskt!
…åh vad jag saknar den tiden som graviditeten var.. jag tror jag faktiskt älskade det, när jag till slut tillät mig njuta och slutade oroa mig.
Ser framemot att höra hur det går för dig att vara tvåbarnsmamma, kan tänka mig att det är lite annorlunda på ettan.
Tänk att man kan känna så mycket kärlek till de där småttingarna… 🙂
Det är coolt! Så ofattbart coolt.
jag har bara varit gravid en enda ggn, och det var mest roligt, tyckte jag. ja iallafall fram till v 33 då problemen kom…
Men jag minns den där känslan av att inte tycka att kroppen var ens egen—
NÅ, snart är det dags för dig…
Väldigt snart…
Kram igen!
Majja: men hej! och välkommen till nosarna! visste inte du hittat hit? jätteskoj!
alltså. om du frågat mig efter förra graviditeten hade jag säkert också varit mer eller mindre förtjust, men den här gången är nästan allt annorlunda. det är tyngre, jobbigare, hormonigare, sorgsnare och ondare. men det är också gladare, förväntansfullare, coolare och lugnare. så summa summarum: hade jag fått det bästa från båda mina pregnanser så hade jag skrivit under på att det varit good tajms! just nu har jag svårt att sätta en autograf på det…
när det gäller kärleken däremot: då skriver jag miljarders av namnteckningar under din kommentar! med ett tillägg; wow!!
krams!
Annika: joo… det är ganska coolt. faktiskt. fast just nu känns det mest co. eller ko 😉
skönt att jag inte är ensam om märkliga bortlånade känslan iaf. och jaa! snart! ett par veckor max!
krams tillbaks!
Jo minsann, jag har stenkoll på dig, både här och i kära mobilens bloggläsare. Perfekt kvällslektyr. 🙂
Det där med graviditeternas förändring från första till andra kan jag nog förstå. Det verkar vara så för de flesta.
Fast det bästa kommer ju efteråt förstås.. 🙂