30.11 – om prutmån och korkade skinskallar.
Häromdan ringde trevlig norrländsk försäkringsförsäljare (trixade sig igenom Nix med skyll på Villaägarföreningen gissar jag?) och försökte sänka försäkringsskostnaderna för oss. Det var ju snällt. Och funkade faktiskt! Fast förmodligen inte på det vis han hade tänkt… usch jag skäms lite…
Villaförsäkringen kunde han inte klå vårt nuvarande bolag på, men bilen lyckades han pilla ner dryga enåenhalv tüsing vilket var långt mer än jag kunnat tro. Så. Kalla det fräckt, kalla det det-är-så-här-man-gör, men ett enkelt samtal till Volvia å så var saken biff. Fortfarande ett par hundringar dyrare än norrlänningen, men med en något lägre självrisk känns det apselut försvarbart!
And now to something completely different. Är det inte ikväll alla korkskallar med smalt intellekt och verklighetsfrämmande åsikter ger sig ut och hyllar Kalle Dussin? Eller har dom lyckligtvis lyckats utrota sig själv numera kanske?
Tjenixen!
28.11 – om amerikanska krimiserier.
Jag är barnsligt förtjust i alla CSI-versioner, med originalet överst förståss. NY-spinoffen kändes först onödig och ointressant men den har faktiskt vunnt min tillit med tiden. Miami-varianten har varit uttjatad och överdriven, men maken till snygg TV-underhållning har jag inte hittat.
Ytterligare favoriter är kamratliga NCIS, personliga Brottskod Försvunnen och ofta alldeles vidriga Criminal Minds. Alla amerikanska och lättsmälta. Precis som CSI:sarna.
Töntigt? Javisst! Men inte värre än alla dokumentära dejtingsåpor :)
Tjenixen!
27.11 – om regn och blött och ledig och trött.
Min apseluta favorit är strilregn. Gärna i horisontell version. Och allra helstast på min lediga dag. Om det är en ledig dag ihop med Mattias (å Maali förståss) är lyckan total. Skulle det till på köpet vara en ledig familjedag med planerade (utomhus-)aktiviteter är glädjen obeskriflig.
Gissa om jag är happyfejs idag!
Tjohej!
25.11 – om råd och oråd.
Fråm tajm to tajm dyker jag på diskussioner eller intervjuer med folk som uppmanas dela med sig av sina bästa erfarenheter. Det blir lätt lite klurigt då när den tillfrågade insiktsfullt hojtar ”mitt bästa råd är att inte lyssna på råd!”…
Skolexempel på paradox!
24.11 – om busschaufförer.
Tydligen är dom inte alltid som i visan – ibland av förklarliga skäl :) Som i ett berättat fall där berättarens kompisar (inte han själv förståss) i tidiga tonår plingade på stoppknappen heeela vägen från skolan. När de kom fram till önskat resmål swischade bussen därför helt sonika förbi varendaste hållplats och vägrade släppa av varken plinghuliganer eller övriga passagerare, förrän två km därifrån! Respekt!
Just denne chaufför bör vara pensionerad idag. Exemplaret som rattade min buss hem i eftermiddags spelade visserligen inte i samma coola liga, men humöret var klart likartat! Dock oprovocerat producerat. Gravidtrött slumrade jag gosigt och ryckte till när bussen plötsligt tvärbromsar, fem meter efter en passerad busskur. Att fyra personer kurar för regnet därinne är tydligen inte skäl nog att stanna; ingen av dom gav tillräckligt tydligt tecken – vilket dom också fräsigt hälsades välkomna ombord med… Inte fullt så micket respekt där inte ;p
Tjenixen!
16.11 – om en lättare högerfot.
I ögonvrån anade jag förbiswischande 80-skylt på väg 153. Åttio!! Okej ett jämnt och fint nummer, men nittio har funkat sen hedenhös…!?
Uhum, olycksrisk blabla ligger i tiden hosthost miljötänk aha, tillfredställda ullisar köper rakt av! Och att Preembjörnen får mer sällsamma besök glädjer både miljö och plånka! – min alltså, inte björnens… Dessutom lär sniglarna fortsätta köra 62, vilket känns mer okej på 80-väg än på 90-dito. Bra för mitt blodtryck också alltså.
Dagsens tips: ta ett par timmar och gör nåt för dig själv!
Ett sällan skådat lyx i mitt liv just nu; en tvåtimmarsfik med en annan vuxen människa. På tu kvinna hand. Jeez det var najs!
Vi har inte träffats barnlösa på miljarders med dar. Våra kiddisar är jämnåriga och har förbaskat kul ihop, men jag och Anna (jupp, min darling Stalker*) har förbaskemej skojigt ihop vi också! Senast vi umgicks barnfria bara hon och jag var nån gång förra sommaren när vi pimplade vin som tonåringar (nio månaders graviditet och ett halvårs amning har ofta den effekten har jag förstått ;)…
Löv girlie, jag fick energi till max! - fast koftorna vi köpte var lite för korta i rocken…
Så. Ett par timmar. Försök att ta dig det. Det ger massor igen, förutom att vara himskens trevligt just i stunden bara!
* ett namn hon gav sig själv under sin gräsänkeperiod – medan maken pluggade i Småland. inget farligare än sällskapstörst alltså!
12.11 – om MMA på Debatt.
SVT följer upp gårdagens Uppdrag Granskning i kvällens Debatt. Tyvärr missade jag inledningen och nästan hela programmet visade det sig men turligt går det både i repris och på webben. Av det jag såg var det många ja och precis och åååh och det är ju det jag menar. Vettiga åsikter från dom flesta faktiskt, skönt med en debatt som är sansad. Då blir ämnet seriöst och maj kajnd of diskussion, dvs utbyta åsikter och lära sig nåt.
Men allra bäst [jag kanske skrivit det förr?]; att fröken programledare lugnat ner sig. Antingen har hon fått på tafsen eller så är det nån som lyckat förklarat hennes roll som debattledare? Bra gjort! Äntligen.
12.11 – om MMA och andra kampsporter.
Gårdagens Uppdrag Granskning i SVT handlade om MMA, en i mina ögon brutal sport där det t ex är tillåtet att slå mot huvudet på den som ligger ner. Pålästa utövare och domare gjorde jämförelser med ridsport och hockey, två i sig helt olika idrotter som kan resultera i otäcka skador. Skillnaden mellan ultimata kampsporter och hockey (jämförelsen med ridsport är så märklig att jag lämnar den därhän) är att det lag som vinner en hockeymatch är det som gjort flest mål; den boxare (tror dom kallas så?) som går segrande ur ringen är den som pucklat på sin motståndare bäst. Meningen med sporterna är helt olika, flest mål vs mest stryk.
Flertalet inslag i programmet var otäcka. Särskilt otäckt var det att se den på gränsen till kriminellt dåliga domarinsatsen i en match där ena deltagaren förlorade medvetandet. Två gånger visade killen att han gett upp innan han svimmade av syrebrist. TVÅ gånger. Domaren missade båda, och frågan är om han inte tog en sekund för lång tid på sig att bryta in när fightern väl svimmat också?
Dessutom, fast det har inte med sporten som sådan att göra, en sämre lögnare än Reza Madadi var det länge sen jag såg på TV; jag har ingen aaning om varför dom kopplade samman mig med det där helikopterrånet? blinkblink-inte-klara-att-titta-i-kameran.
Kunde inte låta bli att googla programmet och hamnade på ett MMA-forum där en stor del av kommentarerna – som alla var negativa till SVTs granskning – sågade Martin Ingvar [medverkande hjärnforskare] som antingen inkompetent och/eller korkad. En fjärdedel beskrev glädjen över att inte betala TV-licens. Resterande inlägg var rätt vettiga, om än naturligtvis vinklade till sportens fördel, nåt annat hade inte varit sannolikt.
Min tanke är såhär: den som ger sig in i leken tål den. Och ja, leken ska vara tillåten, det är svårare att reglera det otillåtna.
