30.9 – om gränstest.
Att släppa tandkrämstuben under sig i dassholken är att gå ett kort steg för långt. Men man maste ju testa? tycker EmmaLi.
Vissa dar upptäcker man kvickt var gränsen har gått, andra är det lite klurigare att tyda nyanserna. Bakslag på toafronten på dagis också – men vem/vilka som är mest att skylla för dessa vågar jag inte sia om. Hemma är ungen blöjlös sen länge. kanske finns helt enkelt inte tid att lyssna på signalerna med ytterligare fyra ungar omkring sig?
29.9 – om säkerhetskopiering.
Planerna på att få en nordamerikanskt inköpt hårddisk i min ägo gick om intet efter att i den fjärde affären blivit bemött med antingen för högt pris, mobiltelefonerande butikspersonal, märkligt skabbiga förpackningar och/eller riktigt otrevligt bemötande. Okej. Hade priset varit det rätta hade jag stått ut med både snorkighet och allt annat, men med tanke på att det – den braiga dollarkursen till trots – inte var fullt så prisvärt att handlas elektronik som jag hade hoppats på så las slantar på liten vit mumsbit i egna affären istället. Juppjupp. Främja den svenska kronan framför allt!
Nu ska här kopieras foton för glatta och säkra livet. Ni lär sedan bombarderas med både NewYork-nosning och nya Maalisar :D
Tills dess.
Tjenixen!
PS. Jag har beviljats full havandeskapspenning. Tjohej! Nu hade jag ingen som helst plan på att sluta jobba förrän i december egentligen, men med tanke på dagsens tröga arbetsinsats kring leveranspallarna undrar jag om det ändå inte är schysstare att låta nån annan [dvs, specialinsatt för ändamålet] göra mitt jobb? Iaf på halvtid? Det tål att funderas på.
28.9 – om jetlagd.
Heliga ko så trött!
Smälter intryck. Blir kramad av Maali. Som vi saknat vår lilla unge!! Slocknar i soffan. Nu Idol. Är det sista urvalsprocessen nu – eller har programmet börjat på riktigt?
Imorron jobb, riily ööörli! Men innan sängen lite CSI NY; för memory boost :) ur underhållningssynpunkt är den här spin-offen nämligen under all kritik.
Tjenixen!
27.9 – om goodbyebuy i NY.
Handlats. Shoppats. Inte blivit helt nöjd. Blivit otroligt nöjd.
Nu åks vi strax hemåt.
Hejsdås NewsYorks!
26.9 – om en spandejt med den franska damen.
Ingen väckarklocka och ändå vaknar man i ottan. Jet lag as it is.
Dom har massa HD-kanaler på TV:n. Till Mallias förtjusning t ex ESPN men morronens livematch mellan P’mouth å Everton blidde la inte bättre för det.
Pjäsen igår var stundtals riktigt bra. Att skratta är bra medusin för trötta turister och alla fyra var verkligt bra på scen. Mest imponerade Jeff Daniels. Föga förvånande!
Idag går kosan söderut mot Battery Park och span på Frihetsgudinnan. Kommer vi inte tillräckligt nära därifrån blir det Staten Island Ferry. Gratis… är gött :) På tal om det så funderar vi på att åka helikopter. Om dom tillåter en gravidis att åka med. Har hittills blivit stoppade på grund av det på t ex en Virtual Tour i Empire State Building.
Kvällsmat igår mumsades på restaurangen längst upp i hotellet, dvs the View. Riktigt god mat faktiskt. Och utsikten var om inte gratis (för det var inget billigt mål) så åtminstone njutbar. Efterrätt ingick i menyn och gulliga waitressen packade ner våra cheesekaka/bananpolenta vilka passade utmärkaste till frukost imorse… :D vi riily traj to livv the amärikan wäj, liksom…
Nu ska sockerfrukosten brännas bort. Mot downtown!
Tjenixen!
25.9 – om en dejt med Gandolfini.
NY visar oss sitt goda ansikte och vi har hittills gjort slut på alldeles lagom med pengar. Största utgiften hittills är aftonens dejt med bland andra James och Jeff.
För övrigt har vi det fina fisken! Kaffet smakar blask, men luften är fri. Igår kväll gjorde jag en Marilyn över ett sånt där tunnelbansutblåsgaller. Turligt var min kjol inte lika lättflygd som Monroes. Och turligt var det nog ingen som såg.
Imorron sjunger tydligen Barbra Streisand gratis på jazzklubben Village Vanguard, men eftersom vi inte är utvalda lyckliga fans får vi varken se eller höra. Tyvärr. Sååå coolt hade det varit!
Lite mer finns som vanligt på resdagboken.
Tills vi hörs igen,
tjenixen!
22.9 – om hur det var tänkt och hur det blev.
Efter femte, sjätte, tolvte, femtonde? gången hade jag tappat räkning och tålamod och vi ömsom tröstade ömsom morrade åt oförklarlig illgråt och vägrar-sova-skrik. Första gången var väl klockan ungefär två. Sista gången jag tittade på uret visade hon drygt fem. Däremellan sporadiskt slummer. Därefter mardrömmar och hög puls. En sällsynt elak jefla skitnatt helt enkelt.
Dagen blir alltså inte fullt så mysig och Maali-får-göra-vad-hon-vill:ig som jag tänkt. Att hon duplosade och lekte djungel på golvet medan jag fick vila på soffan har i stort sett aldrig hänt förr och jag sätter det på karmakontot. Hennes alltså. Mitt är typ tomt. Fan.
Allra underbarast var hon när hon efter frukostlunch [klockan halv tolv...] konstaterar ”mamma stähda undah” och sätter sig på golvet i köket och läser Barbapapa. Själv. Inte fick jag några yoghurtskålar bortplockade inte… jag stod som ett slokande löv och grunnade på om detta verkligen var samma unge jag rytit åt för att hon hållit mig vaken halva natten… jag nämnde det där med karma va? Mjau…
Dagsens tips: gör dina ömma päron stolta! (och vice versa)
Att springas till mötes av ditt lilla barns öppna armar och leendet som förutan öron delat ansiktet i tu, kan – utan att överdriva – vara ett av livets apseluta fantastikor. Den ofantliga kärlek som likt tonårskänslornas käftsmäll nosar i nacken är nästan läskig, och blotta tanken att vara alltför länge ifrån henne blir så outhärdlig att den aldrig ens tillåts snudda.
Att bakifrån bilstolen på väg hem från dagis höra din unges trudelullande och ”häjja blåbääh” [förmodligen från nån slags tävling på förskolan där hon och dom andra små Blåbären hejjat fram sin avdelning?] tillhör vardagens höjdpunkter. Att medelst förhandling och klokt övervägande övertala kiddi äta upp maten kommer inte långt efter. Att få avsluta sin dotters dag med henne snusande tungt bredvid sig i sängen… då är fulländning nära. Att möta ditt barns blick, att förstå att hennes nyfikna trevande ögon visar att allt hon vill är att vara till lags (till och med när hon busar och trotsar) gör mamman så mallig att en groda blir bästaste liknelsen. Att se henne härmas, att höra henne härmas, och studera henne i smyg när hon tröstar nallen/dockan/katten, ”inte fahlitt”… jeez och heliga ko. Sinnet är ordet övermäktigt!
Det går megaframåt på antiblöjfronten på dagis! Idag följde endast ett par ynka blöta små undiesar med hem och hon hade sagt till varenda gång hon behövde toa sig! Det är en lättnad och ett kvitto på att vi trots allt gjort rätt. All tvekan och undran och oro [lägger vi för stor börda på henne?] kan besvaras med ett NÄÄ! Och ett, där fick ni, tvekmörtar! Och jo. Det har på nåt märkligt vis varit hennes eget beslut, hennes egen vilja har drivit oss alla framåt, och hennes egen stolthet ”Emmí duttih!” slår min tuppkänsla i taket. Min unge! Min duktiga fantastiska lilla nos!
Hon utvecklas i rasande fart. Var är lilla bäbin? Hur gick det till? Jag saknar henne inte för hon finns ju för alltid inom mig, och inom sig själv, och jag följer hennes väg från bäbi till barn med spänning och otålig förtjusning.
Tiden har inte gått fort. Jag har njutit varje sekund. Från kolikpanik till nyfikstrots. Och jag älskar vareviga del av Äventyret EmmaLi!
Dagsens tips: rösta för präster
som älskar sitt jobb, oavsett kön!
Å förresten. Va tüsan är det med Oldsberg o hans oförklarliga förtjusning att sjunga offentligt? Vill jag se tondövhet finns specifika program att vända sig till. Trodde faktiskt inte Här Är Ditt Liv hörde dit?
17.9 – om märkligt resbidrag.
Unga människor med trasslig bakgrund och/eller utanförskap får möjligt att bryta sitt livsmönster genom ett år med ideellt arbete… i Nicaragua. Det låter fint tycker jag att skicka kidsen till ett centralamerikanskt korrupt, knarktätt och kriminellt landsbyggdsland. Dessutom kan jag inte låta bli att skeptiskt och fördomsfullt undras hur många som orkar stanna ett helt år?
16.9 – om längdförhållanden.
I lunchrummet idag berättade min tjif – som är rätt kul – om hur han som ung man, efter ett bus, riskerade påkoming och la bena på ryggen mot en främmande men närliggande trädgård. Ägaren till denna trädgård hade i lagom nivå placerat ett tvättstreck vid tomtgränsen [lagom nivå, i detta fall är halshöjd]. Med kvävda skratt (det kunde ju ha gått allvarligt illa?) lyssnade vi på generöst gestikulerade historien om hur unge tjifens trummande fötter fortsatte en bra bit innan huvud och hals tog tillräckligt emot för att lyfta fötter och resten av tjif horisontellt och därefter pang bom i backen.
- - Jag slog mig riktigt illa, grymtade tjif, och alla nickade och grinade illa vid inre syn på händelseförlopp.
Vi satt tysta ett slag och begrundade hur illa han slagit sig tills fundersamme Mappe glatt undrade;
- - Men kom du undan då?
Tjifen gav honom – och oss – en segerviss min.
- - Med dessa, han refererar till sina ben, hade Bolt kutat under sju sekunder!
Vi funderade nu ett slag på den atletiskt apselut perfekte Usain Bolt och ännu lite mer på hur tjifens korta men uppenbarligen explosiva små läggar skulle kunna hjälpa slipa übersnabbe Jamaicanen. Tjifen lät oss dock inte behöva fundera särskilt länge;
- - Jag är jefligt snabb i starten!
- Aha, replikerade jag kvickt. Så första halvmetern är du först? Sen kommer dom ikapp!
Tjifen grunnade mycket kort och sprack sen upp i världens leende.
- - Ja. Men på den halvmetern hinner jag jefligt långt!!
15.9 – om haussad randig kamp.
Okej. Jag gillar ändå fotboll. Men nu får det väl ändå vara nog med tjöt om morrondagens match. Inse, Zlatan är ingen Glenn liksom. Nu har dom en ny gud, och jag är säker på att Eto’o kommer göra jobbet som härskare minst lika bra.
Om jag ska titta? Nä. Tyvärr. Om inte kabelbolaget kvickt beslutar sig för gratisvisning. Liten chans va. Å nån måste ju passa sovande Maali… jag har en upp på Mallias :)
Dagsens tips: bygg hellre lite större än du tänkt.
Jag googlar töntiga ”vad kostar ett uterum” och hamnar på forum efter forum men blir faktiskt lite klokare med tiden. Ont i magen av skratt får jag via den här tråden. Håll till godo!
