14.7 – om vänskap på distans.

En grej som kan vara fullständigt omöjlig att förklara för en oinvigd är omtanken som kan uppstå i blogg- och forumvärlden. Att bli ”vänner på nätet” är idag mer än dejting. Det är kamratskap över gränser och geografiska kartor, som min barndoms brevväxlande i uppdaterad och förbättrad version.

Alla mina bloggamrater känns lika viktiga som mina vanliga bekanter – och i vissa fall vänner. Jag har fått ovärderlig hjälp och uppmuntran men jag har också fått bannor och uppläxning. Vi delar intressen och råd, vi samsas och debatterar. Vi tjafsar och tycker, vi hjälper och stöttar. Ni vet alla vad jag pratar om, alla ni invigda web-levare. Det ena ersätter inte det andra och vänner i vardagen kan lika gärna hämtas från verkligheten som från internet.

Min svärfar blev tårögt berörd och förvånad över all får jag skriva kärlek, eller går jag för långt då? och alla omtankar som nosades här hos mig när hans mamma gick bort i vintras. Han hade inte förstått hur nära vänner man kan bli på distans och bad mig innerligt hälsa hur glad han blev för all snällhet från för honom okändas tangentbord. Jag är inte säker på att jag kanske gjorde det ordentligt då, så jag gör det nu! Om inte annat så igen! Tack hälsas från L-G!

Ni nosare som hänger här någorlunda troget känner till Christinas förtjusande fina skisser och hur hon på alldeles eget initiativ och med stor skicklighet förevigat vårt lilla barn och sen låtit resultaten trilla ner i vår brevlåda [underverken finns att återse här och här!]. Häromveckan hände det igen. Webvärldens smittande vänlighet gjorde sig påmind. Inte från Christina denna gång, och ingen skiss, men lika oväntad! En älskad leksak trillade ner hos oss, skickad från Annaa i Hagsätra. En av hennes döttrar lät helt osjälviskt EmmaLi ärva hennes varsamt lekta djungeloas med mjukdjur, palm, vattenfall och allt. Jag satt mållös på golvet medan Maali förtjust undersökte nyheten. Djur efter djur plockades fram, följt av förtjusta utrop: ”aapa!”, ”affaff!”, ”ejon!”, ”fant!”!

brejk

12 juli

brejk
brejk

Vänligheter i vardagen är underskattat, att le mot den du möter på gatan är att för ett ögonblick dela glädjen med en okänd. Att tacka Kvantumexpediten är lika enkelt som uppskattat. Att ge positiv kred till nån på jobbet borde vara lika självklart som det är uppmuntrande. Att låta sitt barns älskade leksaker gå i arv, det är en handling så snäll att den riskerar bli klyschig. Tack Annaa! Och tack alla ni andra, ni vet vilka ni är!

Tjenixen!

5 kommentarer Lägg till din
  1. Åh,jag blir nästan lite tårögd.

    Vilken fin bild, och vad som är lite extra roligt är att S bar kära ägodelar just så där ända tills hon var riktigt stor. I ett fast grepp mot bröstet.

    1. inte tårögd? av glädje då hoppas jag!

      Maali bär inte så mycket tyvärr, det blir mest kvicka förflyttningar liksom. men när det väl sker är det så här. eller uppe vid axeln. sådär gosigt med huvudet på sne, klämmer fast djuret mot halsen. om det är mjukdjur vill säga.

      mestaste tack igen Annaa!! glöm inte hälsa S!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *