ullrikas nosar, nästan für alle

Förmodligen har vi hamnat på en av stans najsaste förskolor!? Underbara fröknarna hade i måndags (as in exakt en vecka sen) kallat till föräldramöte och pirriga Maalipäron samlades med andra meddagisbarnsföräldrar framför det fantastiska bildspel fröken Karin trixat ihop. Först alla kidsen på foto ett och ett, respektive föräldrar presenterade kort sig och sin plutt, och sen underbara bilder på dagliga verksamheten. Många härliga skratt, och förvånade miner; ”oj! kan min unge sånt?”. Tack Blåbärspedagoger. Ni är dom bästaste vi vet!

Å så får vi tidning från vår förskola också. Snacka om gulliga nyheter…

nää… det är inte ett afrikanskt blåbär! bara kass färgåtergivning på SonyEricsson :)

liten lycklig Maali i vårrabatten!

Alltså. Jag har fått flera riktigt bra tips när det gäller EmmaLis tandagnissel. Rumpledes Alvedon (precis som nån restad kanarisk paracetamol-sup) har inte varit våra vänner så jag blidde upprymd och entusiastisk inför idén att testa det djävulusiskt finurliga tipset att medelst finger doppat i flytande antismärtmedel försiktigt försöka gnugga på onda tandköttet.

Alltså. Tipset var bra. Tipset var mycket bra. Det var jag som var korkad. Jag övertalade nämligen maken att stå för gnuggandet. Det. Skulle. Jag. Inte. Gjort. Ungen skrek och jag skrek och Mattias stod handfallen. Han gnuggade ju på fel gommar! Det är dom där nere som gör ont. Han gnuggade där uppe. Helt i onödan! Typ.

Så. Precis innan tandborstningen igår kväll skulle jag testa att gnugga lite själv. Smart? Not! Kiddi bet mig. Rätt åt mig såklart. Vad skulle jag där i hennes ömma mun att göra? Jag hade ju gått rätt i fängelse utan att passera gå, dvs Alvedonet. Fast sen sov hon bästaste natten på hela veckan och jag vet ju inte om det berodde på gnugg eller ej och idag har jag varit pigga fisken jämfört med jag minns inte när. Men. Imorron har jag sett till att bli skjutsad till jobbet. För säkerhets skull.

Med risk för tjatning… Alla gulliga omtankar; ni vet att dom är fantastiskt uppskattade!
Tjinixen!

ps Å alla nycklar kan jag lämna hemma för Tias är hemma med Maali och värmer huset – och tvättar bilen? Jeez va lortig snö han fått på sig under natten… nyblaskad som han va å allt.

Det gaddas och shit pomfrit vad hon gnälls. Nästan dygnet runt är hon lessen eller gnällig. Jag får ryslingar av flashbacks. Det är samma typ av gråt, gråt av smärta. Lilla älskade unge.

Tjugo över ett kan man nog säga att hon somnade natten till idag. Fast vaknade minst en gång i timmen fram till fyra halv fem… Trött har bara varit förnamnet idag. Efternamnet får man svart tunga av att uttala så jag låter bli.

Ikväll har hon somnat av och till men vaknar var tjugonde minut och gråter hysteriskt. Jag är så trött. Sååå trött… Vilket väl inte är nånting jämfört med vad hon är.

Mjau.

Kan bero på tänder (nummer femton och sexton är på väg upp), kan bero på nåt helt annat, men jeez vad hon inte vill sova… Igår slocknade hon äntligen fem i tolv. Ikväll har hon fortfarande inte somnat… Mjau. Trötta är vi allihopa. Att få sova är essentiellt. Humöret är på topp. Not.

Ska bli gött att ha henne på dagis imorron. Där lär det bli en genomkörare som tröttar även den ovilligaste snarkare!

Go’natt! – ni lyckliga som väntas få en sån…

Ruskigt turligt att barnsjukvård är gratis/skattefinansierad. Annars hade vi inte kunnat äta tacos på fredagskvällarna. Och hade vi inte jobbat deltid både jag och Tias hade ransonen vab-dagar troligen snart varit slut. Sköterska tyckte läkare skulle skåda svullna ögat. Vi har lite is i magen och avvaktar. Tvättar med koksalt och håller barnet glatt! Lika bra som salva?

Idag åker vi till Kungsbacka. Har fått nys på en sån här som måste skådas i verklighet!

Tjinixen!

Nu har hon feber igen. Kokar i sin säng.
Mjau.

uppdatering 22 mars klockan 18:54
klockan kvart i sex väcker mattias mig, Maali ser ut som en slugger… ögoninfektion allan. blää.
en lite orolig dag på jobbet för eLi-mamman har det varit.

Igår var jag ju hos läkaren med Maali. När jag ändå var på BVC tänkte jag passa på att snabbväga och mäta. Jodå, det gick fint sa dom. Men fint är väl inte direkt vad det gick…

Perfektaste gullungen lät sig kvickt kläs av och sättas på vågen – som stannade på stolta 9155 grams – och också läggas på mätdonet – ståtliga 75,5 centimeters – men sen var det slut på fröjden. Smarta mamman (jag) hade glömt att förbereda med ny blöja och ställde glada nakna kiddi mot ett lekbord med pussel. Fort ut till vagnen i rummet utanför, där jag på nåt korkat vis först klämmer mig skitont och sen lyckas riva ut halva innehållet ur alla påsar utom en innan jag äntligen får tag på en blöja. Precis när jag ska resa mig hör jag Maalis oroliga rop ”var ääär du?” bakom mig och möts av min kravlande lilla älskling, med ett spår av blött. Jupp. Hon har kissat. Och inte lite. Jag skojar inte om det måste varit halva dagsransonen (här en nackdel med att ha vant barnet vid att pottas vid varje blöjbyte…). Nå. Det var bara att börja torka. Till på köpet vet jag att mottagningen stänger om tio minuter, och att dom alltså i stort sett bara väntar på mig. Man kan bli svettig för mindre.

Det schyssta är att Maali hela tiden höll humöret uppe! Jag försökte verkligen hålla mig lugn och blev väldigt glad när jag märkte att det funkade. Att hennes stilla ro kunde bero på feberpåverkan och trött-efter-arg-som-ett-bi-den-jäkla-läkaren-ska-INTE-undersöka-mig väljer jag att bortse från. Förstås!

Idag måste jag vara hemma med henne. Hon bara sover och sover. Jag önskar jag kunde göra detsamma…

Tjinixen!