28.2 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 3)
Men shit va pinsamt!! Jag har helt glömt att publicera melodifestivalbloggningen jag fick på mail redan i söndags - när jag lite off topic kräktes tarmarna ur mig…! Lovar bättring inför tankeverksamheten kring kvällsens drabbning!
Här, (i sistaste timme innan sista deltävling) Lindas ord:
MELODIFESTIVALEN 2009 del 3
Idag har jag inte så mycket att säga. De som gick vidare var ju bra men hela omgången går att diskutera. Det var ingen bra omgång….tycker jag iallafall. Velvets låt var den bästa för kvällen men den gick inte ens vidare bland de 5 låtarna och det var en besvikelse. EMD var bra och det var väl bra att den gick till final. Mollys låt var fin men inget som kan slå ute i Europa. Sen har jag inte så mycket mer kommentarer om låtarna……
Jag var besviken och kan faktiskt inte tycka så mycket mer idag. Sorry!!!
En deltävling kvar nästa vecka och vi hoppas på en MYCKET bättre omgång! [ullisen inflikar, jag tyckte det var en bra omgång faktiskt! härlig blandning, och greklåten hade fått min radiohjälpsröst om jag fått tummen på telefonen!]
Tills dess…..Chio!
//Nästgrannen
27.2 – om var man på sin plats.
Min make har enormt många bra kvalitéer. Bland dessa kan dock inte nämnas hänger-med-i-svängen fullt ut :) Det här fallet är så vansinnigt festligt och ett exempel på att han hänger mest vid Philip och jag mest vid Blåfisk.
Jag visade honom Claras mammas blogg och han tyckte den var fin och tittade på många bilder av lilla Clara där hon går, står och gör sånt där som femtonmånadingar – förutom vår kiddi då – gör. Men så såg han förvirrad ut: "Vad betyder det där mindre än tre?" Det här var en sen kväll och jag skrattade så mycket att jag väckte Maali! Jodu. It-snubben Mallias :)
ps. vad han menade? <3 såklart!
25.2 – om tålamodskräfvande utmaningar, 1.
Förutom att genompinas resterna av en vinterkräksjukdom har jag idag försökt få kontakt med Telia. Till detta kräfvas liksom till kräftor starka drycker. Minst.
Först kämpar jag i sju minuter att överhuvudtaget få tag på en verklig person att prata med (nån epostkundtjänst finns ju av oförklarliga skäl inte längre? vore ju liksom synd att behålla nåt som visat sig funka perfekt….). Jag skojar inte. Två gånger la jag på luren. Första gången fick jag mitt saldo uppläst. Andra gången blev jag uppmanad att knappa in fakturanummer.
Tredje gången lyckas jag faktiskt göra mig förstådd [det måste va samma rekryteringsfirma som letat fram tanten till Telia som hittat damen till SJ?] och efter ytterligare åtta minuter i kö kommer jag fram till en Lisa som när hon lyssnat på mitt problem och suckat lite kopplar bort mig!!? Jag väntar några minuter på att bruden ska ringa tillbaka – men nädå.
Vid det här laget är jag lilla smulan upprörd och efter att för fjärde gången slått en nia en tvåa å tre nollor (i blandad ordning), återigen blivit uppmanad att ditten och datten, höjde jag rösten en aaaningens: JAG VILL PRATA MED NÅN PÅ KUNDTJÄNST DIN… MÄNNISKA!! Vänligen notera mitt stoiska lugn och avsaknad av svordom. Nå.
- - Du har plats elva i kön. Din kötid är beräknad till…
Fast där hade jag slutat lyssna och spelade MS Röj. Heja högtalartelefon!
Till saken hör att mitt problem inte var särskilt stort. Ursprungligen. Men efter en kvart kände jag mig som ilskna pensionären och hade insändaren till lokalblaskan färdigformulerad.
Jodå. Damen jag slutligen pratade med la inte på. Hon var dessutom både trevlig och hjälpsam. Heja såna som hon!
24.2 – om påhejad bakteriekamp, återställning och kronprinsessbröllop.
Först: för alla vansinnigt omtänksamma påfriskningsönskningar ett rungande
Nästan tillbaka på banan igår, imorse kändes det som ett vinglande steg bakåt. Med jämna mellanrum har jag vaknat inatt, väckt av en mage som krampat värre än (eller åtminstone jämförbart med) förlossningsvärkar - med den fetstora skillnaden dessa värkar var ingen nytta till…
0-9
Nå. Med Tias på inköp i Skåne spenderade jag och nästan lika ynklig Maali morron och förmiddag ihop i Hästens. Nån sömn blev det inte, men avslappning och sansad lek o mys.
Kan inte innan jag försiktigt slänger mig i soffan igen låta bli att kommentera kronprinsessan Victorias och Ockelbo-Daniels förlovning: må det vara i sviterna av sjukdom, för jag satt framför TV:n med lite blanka ögon och blev jätteglad!
Jag önskar dom ett lyckligt liv, ett vackert bröllop (vem önskar inte äkta en prinsessa liksom!) och respekt från folket. Och söta små barn!
23.2 – om kräksjuka. [ynklig mobil nosning från sängkanten]
Fifan!! Sicken amazingly brutal o total orkeslöshet.
Kan nog inte skyllas några mackor.. Jag å Mallias sjöng spy i kanon igår. Maali, som mådde bättre, kunde tacksamt lämnas till mormor över dan!
Magsjuka, guds straff till de otrogna? Fifan.
19.2 – om snöskottning och varför det stinks på min toalett.
Med kiddi på tvåtimmars dagisinskolning plockar Ullisar fram kvast & skyffel och fram tills för fyra minuter sen var trottoar och trappa snöfri. Sen började det falla ny. Snö alltså.
Jaja. Skratta ni. Det är inga drivor längs gatorna direkt. Men för somliga av oss västkustingar är detta manna från himlen som ljusar upp vår tillvaro i annars dystra vintermörkret. Det gäller att vara glad för det lilla! Ju.
Å toaletten då? Inte så farligt som det låter. Välte ut en flaska luktvatten igår. En liten flaska som tur var, för den sniffar nog inte bättre i dammsugarpåsen eller på toagolvet än den hade gjort på nåns skinn… Typ tur i oturen kan man la säga då.
Nu ska jag gå å hämta Maali igen!
Tjenixen!
18.2 – om Röda Khmererna
Jag vill inte tynga ner mina nosar i kolsvart depression, men det är viktigt att berätta om vad bl a Olof Palme och Jan Myrdal hyllade, försvarade och i Myrdals fall också förnekade. SVT:s Akutellt hade igår ett långt inslag om Tribunalen i Kambodja. Mitt inlägg om vidrigheterna postades i förrgår [direktlänk] och jag har inte så mycket mer att tillägga.
På eminenta SVT Play finns under en period reportaget att se igen. Bäst sammanhang får du genom att se hela inslaget [som börjar 14:41 in i programmet].. Annars finns de olika delarna att se på var och en för sig.
För att lätta upp det här ofattbart vidriga skulle jag vilja säga nåt om Foppa. Nåt om att han borde sluta spela hockey nu. Att foten inte håller. Att han inte är nån toffel. Men det känns märkligt att skämta efter ett så obehagligt ämne. Kolla SVT-klippet nu istället. Det är sevärt. Jag lovar.
Dagsens tips: sjunde budet funkar fint ihop med andra dödssynden.
För den som vill gå under vill säga. Den här är rätt läskig.
16.2 – om aktuella rättegångar.
Fjantarna i piratviken verka inte inse allvaret och jag hoppas att dom fortare än kvickt tvingas vakna på verklighetens hårda dunkuddar. Fast helt ärligt skiter jag i vilket för det finns så mycket annat som är viktigare. Som att kvinnan bakom tragedin i Arboga fått sitt straff. Det ena möjliga. Och imorron startar en annan rättegång. Förhoppningsvis. I Phnom Penh. En rättegång med så obehagligt djupt allvar att i-landsproblemen i Stockholms Tingsrätt slår sig slätare än det stampade jordgolv varpå den ofattbara regimen i Kambodja försökte bygga sin kommunistiska revolution. Den åtalade Kang Kek Ieu satt som chef på Toul Sleng, ett brutalt och närmast osannolikt tortyrfängelse i centrala Phnom Pehn. I vad som varit en modern och fungerande skola lät Röda Khmererna tortera, förhöra och mörda oskyldiga människor. Ja. Du läste rätt. En skola.
Jag har varit där. På Toul Sleng – även kallat S21. Ett ställe där över 17.000 obekväma politiska fångar suttit. Och sju överlevde. Jag har gått i lektionssalar omgjorda till tortyr-/förhörsrum. Jag har sett lekställningar där människor torterats och avrättats. Jag har passerat enorma mängder fotografier av tillfångatagna, en del bara barn. Jag har stått i de små små uppmurade cellerna (påminner mycket om de i Auschwitz, förmodligen inspirerade av dessa). Jag har med oförstånd och skräck vandrat förbi flervåniga skolbyggnader vars fönster och verandor försetts med taggtråd och galler (annars kastade sig förtvivlade ut i hopp om snabb och skonsam död). Jag har med stigande magkramp lyssnat på vår personliga guides sakliga redogörelse. Jag har med rysning och känsla av overklighet förstått revolutionens jakt på motstånd. När vi gick därifrån hade jag inga tårar kvar. Och frös i den trettiogradiga värmen.
Mer och bra fakta om hur jävligt det var under de Röda Khmerernas regim är inte svårt att hitta, jag kan hjälpa lite. Här, här, här och här finns info utan alltför obehaglig fotodokumentation. På Toul Slengs officiella hemsida finns den fasansfulla sanningen. Du hittar dit här.
(med brasklapp för felaktigheter, jag hämtar från eget minne)
Pol Pot stod i spetsen för en vansinnig idé, grundad på maoismens lika vansinniga ideologi, om icke-ägande. Regimens styre har felaktigt kallats "bonde-revolution", vilket är så långt från verkligheten man kan komma. Det var ett gerillaövertagande styrt från toppen, en topp bestående av en elit till stora delar utbildad i Europa.
I snabb takt stängdes sjukhus och skolor, pengar slutade användas och folk tvångsförflyttades ut på landsbyggden där de arbetade, eller dog. Dog gjorde annars i stort sett förbehållslöst de i kategorin icke-önskade. I denna hamnade de religiöst troende, de med utbildning (och/eller glasögon), poliser, militärer och givetvis de med olik åsikt eller genetiskt ursprung. Hur de dog? De torterades och dödades på sätt jag inte kan förställa mig. Spetsade spjut, svältas till döds, hängning… uppfinningsrikedomen var stor när vapen och kulor tog slut. Spädbarn slogs ihjäl genom att huvudena krossades mot en trädstam (håller du i ena benet behövs inte mycket kraft).
Röda Khmerernas skräckvälde 1975-79 mördade ofattbara 1,7 miljoner människor. Kambodja har idag inte fullt 14 miljoner invånare. En befolkningsmängd som fördubblats sen 1975. Jupp. Nästan en fjärdedel av befolkningen dog. Avrättades. Svalt ihjäl. Förintades. Genocide. Folkmord.
Plötsligt känns luften lite tyngre att andas.
