11.9 – om räddaste fisken i stan. [fasa del 1]

Jag hör sirenerna på väg till bussen imorse men min onyfikenhet trogen reagerar jag inte nämnvärt. Jag noterar en gul ambulans som står och blinkar i rondellen några hundra meter bortanför mitt hus (typ vid min hållplats, fast på motstående väg in/ur den fembenade cirkulationsplatsen). Demonstrativt vänder jag bort huvudet och tar sikte på buss-stolpen. Med femton meter kvar slår blixten ner. Hade inte benen fortsatt av sig själv hade jag blivit stående på övergångstället mitt i gatan. Stelnad. Iskall. En tanke. Mattias skulle ju på möte i stan? EmmaLi har barnvakt. Han cyklade hemifrån för tio minuter sen? På en oändligt långsam hundradel snurrar jag runt och stirrar på två jeansknän sticka upp mellan hukande ambulanspersonal och bår. Hade Mattias jeans på sig idag? Ser inte sömmarna vid knäna ut som hans jeans? Sådär lite vridna? Och nu kommer buss 651 smygande uppför Träslövsvägen. Är det ett cykelhjul jag ser titta fram under den vita bilen framför ambulansen? Jag tvekar. Det gör jag faktiskt. Tvekar. Bussen till jobbet? Eller? Nä. Det går ju inte. Springer mot ambulansen. Rätt på. Rusar utan att se mig för. Så rädd som jag hann bli på dessa korta steg. Och så blank i skallen. Får man verkligen springa fram och titta? Cykeln under hjulet är röd. Jag måste tänka efter fast det går inte för det bara surrar och snurrar och luddar sig och jag förstår inte varför jag måste tänka efter. Är inte Tias cykel blå? Jo det är den. Visst är den blå. Väl? Det är helt grått i hjärnan. Visst är hans cykel blå? Och lite vit. Men mest blå. Jag måste titta igen. Den som ligger under den vita bilen är röd. Bara röd. Som ansiktet på den bleke äldre mannen som kört den vita bilen. Absolut är den röd. Och lite svart. Fast det är kanske hjul och däck jag blandar ihop med det mörkröda.

Allt detta tar troligen tre sekunder. Max.

Jag tittar aldrig på killen på marken (jag tror iaf det är en han, de böjda jeansbenen är långa). En förvånad (irriterad?) ambulanssköterska tittar upp på mig. "Jag ville bara se så det inte var min man", mumlar jag och vänder mig om. Hinner några steg innan illamåendet slår mig. Jag flämtar som efter ett maratonlopp. Tårarna väller upp i ögonen och jag hyperventilerar. Raglar hemåt. Hemåt för att ta bilen till jobbet.

13 svar på “11.9 – om räddaste fisken i stan. [fasa del 1]”

  1. Nämen lilla vännen… Nu gråter jag ju…. Givetvis får du vara glad att det inte var din Tias som låg under bilen, och jag är glad att det inte var så…

    Hoppas du mår lite bättre nu och gosas med din man=)

    Kramar på er!!

  2. Men usch! Det värsta är att nästan varje gång man hör en siren eller ser en ambulans är det några som upplever exakt det du upplevde, fast då händer det på riktigt. Inte en så muntert…

  3. Vännen… Det är en chock.. Och man drivs urmänniskans instinkter vare sig man vill eller ej..

    Många varma omtänksamma kramar till dig!

    Mallalikasammabralla

  4. Shit pommes! Vart ju sketa nervös när jag läste detta! Väldigt glad att det inte var mattias, och man får tänka så!

    Ha det underbart och var rädda om er nu!

    Kramar

  5. Snälla rara vän – vilken upplevelse! Visst både får och tänker man så…så hade vi nog reagerat allihop tror jag.

    Det innebär ju inte att man inte bryr sig om de som blivit drabbade. Kramar till dig!

  6. Hej tjejen! Ambulansmannen undrade nog vad du höll på med i just det ögonblicket men jag lovar att till och med han insåg sedan att det var en normal reaktion att du kom fram… är inte ett dugg förvånad. Man månar om de sina. Jag vet inte riktigt hur jag fick med mig sambon på residén till slut… tror att det var det faktum att jag hittade de (relativt) billiga biljetterna och att jag vet att han faktiskt VILL till Thailand… eller så insåg han bara själv att TVn kan vänta. (Alternativt att han tänkte att vi skulle fixa båda två…vilket vi kanske ska men det lär dröja med TVn:)

  7. Men usch så hemskt, kan verkligen förstå hur jäkla rädd du måste varit. Massa med kramar till dig och din familj och hoppas ni alla mår bra.

    En liten sak som kanske inte hör hit, du skriver så jäkla bra, är något som jag verkligen tycker att du skall ta till vara på. genom att skriva bok eller bli skribent av något slag. Är få förunnat att kunna uttrycka sig i ord på det viset som du gör.

    Massa kramar igen.

  8. Det där var bra.

    Sådär så man gapar samtidigt som man läser.

    Ambulanspersonal är nog vana vid folk som springer fram och kollar.

    Tycker det är pinsamt när folk alltid ska titta när nnån är allvarligt skadad.

    När vi var i halmstad avr det en tjej som hade blivit nerslagen, det bildades snabbt en ring runt henne.

    Likadant om nån typ svimmar.

    Jag skulle vilja att alla fortsatte med sitt och sket i mig.

  9. Hej stumpan….läste precis dit inlägg. Det är väl klart att du måste få vara glad över att det inte va Mattias. Det är ju din familj du tänker på även om det är synd om den som faktiskt låg där. Hälsa bästaste maken och Malli :)

    Ha det bäst massa med kramisar från mig….Per hälsar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *