30.9 – om förevning från GeKås (och annan skit).
Det är ju rätt länge sen nu men för att samla mig styrka inför nästa besök (som blir en lunchkvickis på fredag – för att byta förstora baggybrallor – och därför gifetvis utan bäbi, iofs) men också för alla andra som gillar läget i shoppingmecka antar jag:
bättre sent än aldrig :)
Förresten. Morr. Det måste vara penicillinets fel att Maalis mage inte beter sig normalt? Idag satt hon och lekte i i köket [medan jag planerade med gravida bästisen i telefon] och plötsligt ser hon förvånad ut å sen stinktes det massor. Första blöjtvåan på nästan två månader – om man inte räknar pappans lite sena reaktioner häromdan, men det var också under influens av Kåvepenin :(
Fy böfelen vad det regns idag. Ruggigt. Hösten är verkligen här…
Dagsens tips: gå på artonårskalas!
En skicklig kalasglad omger sig med andra kalasglada och vore du lika skicklig som jag kunde du igår blivit hembjuden till sötaste ungmamman på bamsegoda tacosrullar och mormorbakad tårta!
Det var inte bara jag som hade najs på kalajset: Maali tyckte Claras spjälis var supermjuk och perf att sova middag i och alla nya leksaker var heaven för lekglad bäbi. Solen sken så sen gick vi en promenad i byn och sprang bl a på vägstump med namne både i huvudstan och i rosa vagnen.
Tilläggas behövs såkart inte att den i Stockholm är liite mer känd än denna bakgata i Tvååker men jag gör det ändå.
Lite festligt är att jag ”tvingade” min stalker åka buss med mig, och Murphy kunde såklart inte låta blir att fingra i spelet så bussjäkeln var full med barnvagnar (hur ofta händer det på landet?) och medan jag fick fin plats för EmmaLi mitt i gången och sittplats bredvid jättesöt åttiåttaåring fick medtvingade kamraten stå med sin iofs vagnsovande bäbi hela resan. Kändes väl lite orättvist. Lite. Men vi fick ju fin storstadskänsla! Förutom gatstumpen då menar jag…
Tjinixen!
Dagsens tips: skippa Angelina Jolie-filmen ”Beyond Borders”
för det var tamigtusan det värsta jag sett på länge.
Den sändes på en kanal – minns inte vilken – för undefär en månad sen och i brist på bättre sysselsättning satt vi som två skruvande maskar framför TV:n och tittade. Från att tidigare haft enbart gott att säga om hjälparbetare och andra godhjärtat engagerade fick den här skitfilmen mig snart att tänka elaka saker om korkade själviska icketänkare som i omtänksamhetens namn rör till mer än de fixar. Inte blev det direkt bättre av att svältscenerna från Sudan två gånger bröts för reklam den här filmen presenteras i samarbete med Magnum mini* eller va fan det var.
Nä. Gör nåt vettigt istället för att ägna tid åt sån här dynga: Hollywood när det är som allraste sämst.
28.9 – om avklarade moment.
Vi närmar oss Afrika!
Enligt fredagens dilemma är punkt 1 typ fixad :)
Punkt 3 torde inte vara olösbar.
Återstår gör då punkt 2…
Kudden har dessutom blivit mycket mjukare om natten nu när vi utan egentlig diskussion beslutat dissa Lyxhotellet. Enda fördelen [nybyggt] slukas glupskt av alla nackdelar [All Inclusive].
28.9 – om att av en slump bli censurerad.
Ena slumpfunna bloggen leder till den andra som visar vägen till nästa som via kommentar öppnar för den fjärde som skriver om den femte som länkar till den sjätte å så har halva natten gått å jag står där med ryggont och öppen mun. Välskrivet intressant och vasst. Fast också gamla metoder och ordordord staplade på varann i evighet. Snyggt, jo. Tänkvärt, jo. Men oj så långdraget.
Det var omöjligt att inte fastna i ekorrhjulet TPB – Arbogafallet – SVT:s Debatt och jag har nu läst så mycket i ämnet att det står mig upp i halsen.
-
~ Kortfattat: Peter Sunde bjuds till Göteborg för medverkan i Janne Josefssons havererade Debatt men blir förd bakom ljuset och gråter ut i egen blogg där till dags datum över 400 kommentarer, de flesta uppmuntrande, lämnat åsikt i ämnet. Att de flesta är just uppmuntrande tolkade jag "endast positivt inställda gören sig besvär". Efter att fått två egna (olika) kommentarer refuserade ändrar jag till "endast bifall publiceras".
~ Noterat: Alla håller inte med. I bloggvärlden alltså. Det finns (faktiskt!) fler än jag som ser igenom snyft och arrogans och lyssnar på argument som inte håller. Samt. Även omdiskuterade bakomsittande petande författartanten har bloggat sina upplevelser, men dessa har enligt uppgift i efterhand retuscherats till att passa allmän beskådan.
~ Slutsats: Peter Sunde har sjunkit från låg till lägre. Urvalsprincip censur passar på egen bloggsajt, men inte i Piratviken? Dubbelmoralens båda ansikten grinar illa på Jolly Roger.
Måste kanske poäntera att detta överhuvudtaget INTE har med obduktionsbilderna att göra. The Pirate Bays skada i fallet är numera minimal jämfört med medias.
Förresten. Vill nån ha tips på läsning har jag en referenslista på en halvmeter!
27.9 – om övervakning.
Är det sånt här alla FRA-skrajsna är skrajsna för? Isf behöver ni nog inte oroa er så särskilt, det är knappast den typen av övervakning det rör sig om.
Det är hursomhaver barnenkär oerhört intressant läsning. Om hur det faktiskt gått till i Sverige för inte allför många år sen. Europas minst korrumperade land. Eller var det världens? Fast om det säger jag HA. Dubbelt HAHA.
Påminn mig förresten att jag måste fråga min far om Östtysklandstiden nångång whän aj’m reddy to höra sanningen.
25.9 – om fördelar med mobiltelefon.
precis hemkommen från solskenspromenad med Stalkerbäbin på strandpromenaden!
Nutidens mobiltelefoner gör så mycket mer än att kommunicera ljudligt, bildligt och textligt. De är också ständig källa till irritation ”Varför svarar du inte?”, information ”Jag är sen/vet inte var du bor/har råkat ut för en olycka” tillika smidigt liv ”Shitpomfrit så enkelt det är att langa upp telefonen för att få om inte kvalitétsmässig magi så iaf underverkiga ögonblicksminnen!”.
Hejja teknikens framsteg och under!
25.9 – om att bita sig i läppen och kanske lite i sin svans.
En man påkallar min uppmärksamhet vid informationsdisken: En sån där köpte jag för en tusenlapp flinar han och pekar på en mycket bra kaffekokare han letat upp på vår hemsida. Oj. Grattis!, ler jag förvånat. Då har du fått ett ruskigt bra pris. Han lutar sig förtroligt fram över disken. Jo, men hon slog in den i kassan och jag bara gick därifrån. I mitt stilla sinne tänkte jag äsch, inte tusan hade du låtit bli att kommentera en femhundring fel åt andra hållet. Högt sa jag Aha. Så du lät henne lura sig då? Först såg han lite förvånad ut, men snopenheten växlades till generad min när han insåg vad han just erkänt.
Jag har upptäckt att det finns människor som stolt skrävlar om sina "fiffiga fynd". Häromdan berättade en bekant om sin syster som (mer än en gång?!) sminksolkar kläder i provrummet och sen frågar om hon får köpa plagget till reducerat pris. Tröjan är ju smutsig. Ehum. Reducera beteendet morrar jag, för det är lika smutsigt.
Av alla misstag som sker i kassalinjen är väl de flesta just misstag. Men i slutändan spelar det ju ingen roll. Och få fiffiga fyndare tänker nog på vad som händer vid en eventuell reklamation? För att inte tala om garantiärende? Eller för en dyrare pryl, det blir ett försäkringsfall? Produkten på kvittot är inte samma som den i handen. Men det kanske är priset värt att betala för att få betala ett lägre pris?
Nä. Ärlighet varar längst :) - å så sover man gott också!
Kan avsluta med en skojig grej;
Maali mår mycket bättre! Men vi grät ihop båda två när hon skulle Kåvepenin:as igår kväll.
Fy för den lede va äckligt det är… För alla inblandade*. Hade hoppats det skulle gått lite bättre idag men hoppet har lämnat skutan när det gäller smidig ihällning av spyframkallande läbbig medicin…
Tjenixen!
*
Snokade omkring för att försöka komma fram till om det finns möjlighet att få suppositorier istället den flytande sörjan vi fått, men har hittills inte sprungit på nåt upplyftande. Det verkar helt enkelt inte finnas. Gissar det beror på att penicillin inte tillhör den typ av medicin som ska verka i kroppen på samma vis som t ex smärtstillande?
24.9 – om febrig medicinerad bäbi.
Feber är en sak. Sömnlöshet en annan. Som gissat blev natten en reinkarnation av forna tiders kolik. Otröstlig på gränsen till panikartad gråt på bäbi som nu förstår så mycket mer än det månadsgamla pyre jag timme ut och timme in bar i min famn, vyssandes vaggandes till sömn. Förkrossat trötta bäbiögon visar att hon förstår, hon förstår att hon har ont – men absolut inte varför. Och det gjorde ju inte vi heller. Men BVC vet eller iallafall gissar och bokar genast tid med läkare (fan, redan här blir man ju skitnersigorolig; läkare? varför?) som konstaterar öroninflammation med tillhörande halsont och ordinerar penicillin. Överpåläst Maalimamma oroas igen – hur var det med antibiotikaresistansen…
Vi hoppas på engångsbacilluskvirus och att öronen ska hålla sig friska i fortsättningen. Själv hade jag aldrig några probs med dom när jag var liten, Tias däremot var tydligen kroniskt öronbarn. Kan det va ärftligt tro?
Kan mitt i all "sorg" som vanligt inte låta bli att förundras över sjuka barns förmåga att bortse från allt det onda. Teorin att barnet inte lärt sig förknippa sjukdom med ynklighet låter både naturlig och trolig. Kommer inte ihåg vem det var som levererade klokheten, men vet med bestämdhet att det var nån av mina bloggisar!
Maalis lyckligt leende feberblanksögon tröstar i huggande modershjärtat!
Tjinixen!
Dagsens tips: kanal 5:s ”I ditt ansikte”.
Magnus Betnér har i mina ögon gått från elak fan till elakt rolig fan och jag har blivit fan. Av Magnus Betnér. Han är grym. Grymt rolig. Och modig. Shit pomfrit. Själv är jag fegaste fisken bredvid honom. Att dra skämt om israeliska bosättare inför stumma amerikanska judar på stand up academy borde rendera dödsstraff. Själv begravde jag huvet i soffan och huttrade. För. Han var faktiskt inte elak. Eller jo. Men inte på det viset man kan tro. Han utgick från att korkade amerikaner skulle dra parallell mellan Berlinmur och nazister. Och fick rätt. Rysligt bra. Därav mitt hutter.
Så. Missa inte apselut I ditt ansikte. Intellektuell humor… Roligast i stan!
Tjinixen!
22.9 – om att inte vilja överösa med bäbifoton men sen ändå inte kunna låta bli!
GullMalla tyckte det var kul att se foton på yngsta hedbertskan. Komplingmangslyckliga mossan är inte sen att hänga på egentligt outtalad uppmaning och pluttar snabbt in vackert fyrtal från köket häromdan!
finurlig Villervallabäbi matchar Fischer Paykel
(15 sep)
Jag är inte sån där duktig redigerare. Det får bli som det blir typ. Hälften av gångerna blir det sådär. I en tredjedel blir det okej. Nåt ynka fall blir ryslingsframkallande kanonskottsbra. Dom go’bitarna behåller jag faktiskt för mig själv… kul att ha några bilder kvar som är ”privata”. Och då kan jag stå och stirra på det där fotot i flera minuter. Bara glo. Helt förtrollad av min älskade lilla unges alldeles ofattbara outgrundlighet. Och undra vad hon kommer att bli för en filur när hon växer upp? Är så himla nyfiken. Samtidigt som jag som alla andra normalt funtade föräldrar oroas lite. Men just nu, nu lever jag i nuet. Njuter av hennes bäbishet. Av hennes gosdoftande nacke. Hennes mjuka lilla ansikte. Av det strålande kravlösa leeendet. Jag förundras av hennes framsteg. Och baksteg. Allt på en gång. Attans rabarber att jag inte kan vara med henne varje vaken minut. Säger jag nu. När hon sover… Höh!
Tjenixen!
Dagsens tips: gå på ettårskalas!
Pontus fyllde året och bjöd på grillad korv i Kålltorp!
två dagar i efterskott!
Roliga kompisar och massa nya leksaker – alla kanske inte splitternya för dagen, men det visste ju inte glada EmmaLi som fick värsta lyckliga öppna förskolan-experience bland underbara klossar, traktorer, ljudböcker, bultbrädor och mängder av färglad Fisher Price! – gjorde kalajset lyckat ur alla vinklar!
Dundertack och styrkekrams till Pontusmamman Petra; det var utan tvekan det bästaste ettårskalas jag minns att jag varit på :)
21.9 – om skattesänkning.
Statistik visar att 35% av tillfrågade svenskar inte vet att de fått sänkt skatt.
Ekvationen är märklig. Att inte hitta åtminstone flera hundra mer i lönekuvertet varje månad, men rasa över att bensinen blir nån krona dyrare?
Tro fasen sittande regering får minskat förtroende… Frågan är dock om det faktiskt funnits nåt de kunnat göra för att vinna folks uppskattning? För. Att inte brutalhöja sysselsättning under minskad konjunktur är tydligen inte förklarligt. Att inte göra det under högkonjunktur heller ifrågasätts inte?
Vårt land är befolkat av förståsigpåare utan insikt. Å viktigpettrar med åsikt. Jag härjar glatt i båda gäng :)
Partipolitik är kasst. Blockpolitik lika beige. Rabiat färgkodade åsikter går fetbort. Kasta skit på varann är ni bra på. Det är lättare att kritisera än att agera. Men varför alltid the Robert easy way out. Tacka vet jag verklighetsanpassat ofärgade politiker. Och köttbenade gnällspikar.
- - Hallå! Var är ni?
20.9 – om hon som sket i vasken.
Det löser sig. Sa hon.
Alla kloka människor out there! Virtuell omtanke är såå mycket värt…
19.9 – om skyll och fel och sol.
Vis av insikten att det inte är nån idé att försöka pressa in nån annan i den mall du själv råkar tycka är den bästa vet jag att felet är mest mitt när jag blir besviken, lessen och ilsk på sånt som i enlighet med snöbollseffekten från början inte var allvarligare än en felplacerad kräftsol. För, om jag inte klarar att ändra ens en åsikt på mig själv, hur ska jag då kunna övertyga att ändra ett beteende hos nån annan? Med andra ord, ge dig. Att inse sina begränsningar är en seger. En stor. För att ta till ett simpelt ickerelaterat exempel: om du i tjugo år försökt gå ner i vikt och inte lyckats är det kanske dags att ge upp?
Det jag menar är. Jag vill inte reta mig på struntsaker Mattias gör. Jag borde har lärt mig acceptera honom som han är? Det handlar inte om avsaknad av respekt. Vissa saker går bara inte att ändra och då gör jag klokast i att köpa konceptet. ”Välj dina strider” blev jag en gång rådd. Bra råd.
Jag tycker det är sorgligt med förhållanden (vänskaps-/kärleks-) där orsakerna till gräl är desamma år efter år efter år efter år. Så jävla tjurigt. Och korkat? Hur många gånger slår en trattad hund tratten i dörrposten innan han lärt sig att ta ut svängen? Varför ska vi människor va så mycket dummare? Om han vägrar dammsuga, tvinga honom inte. Om hon vägrar klippa gräset, låt henne slippa. Om han inte är beredd att släppa umgänget med kompisarna, gilla läget? Om hon är ofarligt flörtiga typen och du obotligt svartsjuk, gör slut? There’s no use missing what you don’t have and can’t get. Hajjar min ståndpunkt?
Hajjar också min frustration över att vi – jag och Mallís – har så svårt att släppa på prestigen? Kan vi inte bara fatta vårt eget bästa? Min bästaste Brunögda noterade klokt, ”har man inte så mycket tid tillsammans är det svårt att fokusera på det positiva”. Shit. Huvet på the spik. Jag och Tis har två gemensamt lediga dagar per fyraveckorsperiod. Två dar av tjugoåtta. Priset vi betalar för delad föräldraledighet är högt. Men inte för högt. Biter vi bara i varsinn ände på sura äpplet bör det gå.
Att skylla ifrån sig är inte min melodi. Men fånigt långsint är jag. När det gäller egna prestigen blir jag barnsligare än en råtta. Inför nästan alla andra situationer än mitt äktenskap är jag friskt mogen. Irriterande kloka fisken. Går sällan och muttrar i skymundan. Är ofta den som ber om ursäkt först. Jissepetter. Varför har jag då så omöjligt svårt att säga förlåt till den jag älskar mest av allt i världen (Maali oräknad)? Ofattbart obegåvat.
Jag inser att jag är världens största idiot. Å så kommer jag på att jag är gift. Med den näst störste typ idioten alltså. Då känns det lite bättre. Fast jag är grymt oroad för vår dotter. Med så starka förebilder har hon goda chanser att nå långt på tjurskallighetsskalan.
min underbara lilla schimpansskuttande unge på jakt efter nyaste leksaken; krypskallran
18.9 – om bevis på tillstånden.
Tjif kamrat Lasson skuttade runt hela dan och mös med sne min. Gifetvis låtsades jag som ingenting å till slut kunde han väl inte hålla sig och skickade via mail en länk till rosa sportblaskan. Fast i ärlighetens namn. Ve o fasa. Onsdagens familjederby hade helt försvunnit ur agendan. Lika bra det. Tre mål i häcken vill man inte ha, om man inte byter preposition och råkar vara från Hisingen.
17.9 – om sorgset konstaterande.
På slagfältet alla fallna styggheter. Det råder tyst vapenvila. Oundvikligt stampar vi ingen vart. För när det outtalat tänkta får lika stort utrymme som det verkligt sagda känner de grälande varandra alltför väl. Vad händer när kärleken inte räcker till?
16.9 – om shoppning och städmani.
Alltså. Jag var ju lite osäker på det där med fyndfaktor via shoppning på nätet. Nån bobby car har det inte bliddit ännu, men via tips om apselut skitbraiga Minidani kan du gissa om jag dragit storvinsten! Skojigt och annorlunda urval (Molo, Lindex och me&i i alla ära men hur kul är det att ungen ser precis likadan ut som alla andras?), plus kanske världens gulligaste kundtjänst.
Först hade jag ju lite undringar kring returer o dyl som jag fick hjälpsamt svar på i ett vändande nafs. Idag kom grejerna och jag möts av en marängdröm i vaniljfärgat silkespapper, en vänligt ursäktande restnotering samt två påklistrade godisbitar. Sen satt jag där på golvet och öppnade små prassliga silkespappersinslagna paket i evigheter. Såå spännande! Gullingarna hade dessutom packat ner inte mindre än två överraskelser!? Kändes nästan som lite julafton! Höh! Om this is shopping på internet, count me in!
Maalis mormor dök påpassligt upp idag, lekte med bäbi, lämnade fina presenter och pillade* lite medan jag och Tis gjorde viktiga vuxenärenden. En bilbarnstol och säkerhetsgrindar av olikt slag rikare men rätt mycket pengar fattigare möttes vi hemma av snarkande uppochnervänd eLi – hade hon verkligen somnat med fötterna på kudden? Bra barnvaktat mossan! Thanks!
Min mor har väldigt svårt för stöket hos oss och kan sällan
låta bli att plocka iordning en smula. Välvilja, jag vet.
Men det är ändå ”irriterande”…
I det här fallet; perfekta barnpasset väger upp och över.
Nästa gång kommer du inte undan lika lätt ;)
15.9 – om FRA.
Igår sände Sveriges Television ett extrainsatt Rapport om FRA. Tjoho! Debattglad och nutidsorienterad som jag vill kalla mig soffades jag punktligt klockan åtta.
En halvtimme senare fann jag mig sittandes på samma ställe i soffan, med ihopknipt min och ingen egentligt större kunskap i ämnet än den jag haft trettio minuter tidigare. Jag är fortfarande för FRA-lagen – om än med viss modifikation. Om programmet stärkte eller sänkte min åsikt är jag ännu inte på det klara med (fråga mig om några dar, det brukar ta ett tag för mig att smälta ny information). Jag är fortfarande inte övertygad om att FRA:s spaning och övervaknings nackdelar väger tillräckligt mycket tyngre än dess fördelar för att måtta min egen ”yttrandefrihet” viktigare än rikets (och världens) säkerhet.
I huvudsak tror jag på människans godhet. Jag sätter (oftast) inte mig själv i första rum. Jag tror på att om 0,003% av insamlad information kommer till nytta är det värt allt. Jag tror inte det kommer handla om vanor- eller åsiktsregistrering. Jag tror dessutom inte att Försvarets radioanstalt är intresserad av nåt jag sprider omkring mig. Jag tror inte jag är av intresse för dom överhuvudtaget? Kalla mig gärna blåögd. Kalla mig enfaldig om du vill. Jag är mycket hellre naiv än cynisk.
Kan tyvärr ändå inte låta bli att vara en smula krass och mena att det är så typiskt duktiga Sverige att överhuvudtaget bry sig om EU:s förbudslag. Den som på fullt allvar tror att Storbritannien, Frankrike och Italien INTE sysslar med ”olaglig” avlyssning räck upp en hand.
Avslutningsvis. Den brutala pacifist jag är ser diplomati, och i viss mån underrättelsetjänst, som de medel som bäst helgar mina ändamål. Varje sparat liv är en seger, nästan vad det än må innebära för offer.
14.9 – om gårdagen [mobilbloggar från badkaret].
För varje fest blir det mer och mer tydligt. Oroväckande klart.
Min man sluddrade fram förklaringen. Enkelt uttryckt: jag har alkoholproblem.
11.9 – om räddaste fisken i stan. [fasa del 1]
Jag hör sirenerna på väg till bussen imorse men min onyfikenhet trogen reagerar jag inte nämnvärt. Jag noterar en gul ambulans som står och blinkar i rondellen några hundra meter bortanför mitt hus (typ vid min hållplats, fast på motstående väg in/ur den fembenade cirkulationsplatsen). Demonstrativt vänder jag bort huvudet och tar sikte på buss-stolpen. Med femton meter kvar slår blixten ner. Hade inte benen fortsatt av sig själv hade jag blivit stående på övergångstället mitt i gatan. Stelnad. Iskall. En tanke. Mattias skulle ju på möte i stan? EmmaLi har barnvakt. Han cyklade hemifrån för tio minuter sen? På en oändligt långsam hundradel snurrar jag runt och stirrar på två jeansknän sticka upp mellan hukande ambulanspersonal och bår. Hade Mattias jeans på sig idag? Ser inte sömmarna vid knäna ut som hans jeans? Sådär lite vridna? Och nu kommer buss 651 smygande uppför Träslövsvägen. Är det ett cykelhjul jag ser titta fram under den vita bilen framför ambulansen? Jag tvekar. Det gör jag faktiskt. Tvekar. Bussen till jobbet? Eller? Nä. Det går ju inte. Springer mot ambulansen. Rätt på. Rusar utan att se mig för. Så rädd som jag hann bli på dessa korta steg. Och så blank i skallen. Får man verkligen springa fram och titta? Cykeln under hjulet är röd. Jag måste tänka efter fast det går inte för det bara surrar och snurrar och luddar sig och jag förstår inte varför jag måste tänka efter. Är inte Tias cykel blå? Jo det är den. Visst är den blå. Väl? Det är helt grått i hjärnan. Visst är hans cykel blå? Och lite vit. Men mest blå. Jag måste titta igen. Den som ligger under den vita bilen är röd. Bara röd. Som ansiktet på den bleke äldre mannen som kört den vita bilen. Absolut är den röd. Och lite svart. Fast det är kanske hjul och däck jag blandar ihop med det mörkröda.
Allt detta tar troligen tre sekunder. Max.
Jag tittar aldrig på killen på marken. (jag tror det är en han, de böjda jeansbenen är långa) En förvånad (irriterad?) ambulanssköterska tittar upp på mig. "Jag ville bara se så det inte var min man", mumlar jag och vänder mig om. Hinner några steg innan illamåendet slår mig. Jag flämtar som efter ett maratonlopp. Tårarna väller upp i ögonen och jag hyperventilerar. Raglar hemåt. Hemåt för att ta bilen till jobbet.
11.9 – om argaste fisken i stan. [fasa del 2]
Med tårarna ilsket rinnande stapplar jag hemåt. Möts av Mattias förvånade mamma, "Kom du inte iväg". Jag vet inte hur jag ska kunna förklara. Jag svamlar nog mest. "Jag var så rädd". Hjärtat bultar så jag tror det ska bulta sin kos. TÄNK OM DET VARIT MATTIAS. Tänk om… Men det var inte han. Och nu slår samvetet till. Om jag är glad att det inte är Mattias cykel under bilen. Betyder inte det att jag är glad att det är nån annans cykel som ligger därunder? Herregud. Det är någons cykel under en bil vid rondellen bortanför mitt hus!! Och jag har missat bussen. Jag måste köra bil. Köra bil?? Hur då? Hur gör man? Hur tusan kör man en bil? Ja just det ja. Nycklar. Dom har jag i väskan. Är bilnycklarna med där också?
Jag har slutat skaka och startar motorn. Kör upp från nerfarten och rycker till när jag märker att jag är på väg rätt in i låga muren vid tomtgränsande häcken. Det får mig att vakna upp ordentligt. Jag rullar långsamt gatan fram. Bort mot rondellen. Varför står det en parkerad bil vid övergångsstället? En vinröd sedan med öppen baklucka. Men jisses. Står det ett fanskap där med en kamera? En systemkamera. Jag är helt lugn när jag med ett kort effektivt tryck får ner rutan.
Tyvärr minns jag inte ordagrannt vad jag säger till honom. Jag vet att min röst är mörk. Cool-lugn. Jag rullar fram mot honom, väldigt långsamt och på fel sida gatan eftersom hans bil står så korkat parkerad. Han vevar otåligt för att visa att jag ska köra förbi. Med förvånande stor behärskning öppnar jag munnen och stirrar på honom. Jag mullrar som jag aldrig mullrat förr Det där är riktigt dåligt. Med höger hand försöker han veva mig förbi. Jag är obeveklig. Min röst är iskall. Det är en olycka. Hur kan du? Han fortsätter veva. Lite osäkert nu. Jag är filbunkslugn. Hur kan du? Nu tvekar jag. Är du journalist? Han vevar inte längre. Det spelar ingen roll. Fy. Jag blänger. Fy. Han vevar frenetiskt. Jag hoppas du sover riktigt dåligt avslutar jag och vroomar ut i rondellen. Genom den öppna sidorutan ser jag hur han har gått tillbaka till sin bil. Jag är så otroligt arg och håller stenhårt i ratten. Ändå är jag nöjd. Mitt budskap gick in. Han förstod. Kanske? Han måste vara journalist?
Ett infall av dåraktig nosighet [blev det nån bild?]. Alldeles nyss knapprar jag med darriga fingrar in adressen till Hallands Nyheter. Jo, det blev en bild. En ganska stilfull? Vid tidpunkten för artilleriet stod han mitt på cykelbanan, med fri sikt över hela olycksplatsen. Kanske var det min skällning som fick honom att tänka till och om för fotografen till publicerade fotot har gömt sig bakom buskarna och på så vis dolt både olycksbil och offer. Bra gjort Sandblom. Sov gott i natt.
