10.8 – om hur himlans fin hon var på sin namngivningsdag!

Vi jobbade som gnusar hela dan och var såklart ändå inte i närheten av färdigfixade när gästerna dök upp som planerat en bit efter fyra. Dom som erbjud sina tjänster fick utan pardon hjälpa till, och efter rätt kasst men spontant välkomsttal serverades blandbuffé, systembolagsöl och dunkvin.



En bit in i mumsandet bad vi om gästernas vänliga uppmärksamhet för att inleda vår högst personliga namngivningsceremoni! Mitt rätt långa speach (som också finns på film!) grundade sig på denna text;

För fem år sen stod vi – inte här men i alla fall tillsammans framför Gud och ungefär denna församling och lovade varandra evig trohet. Det var coolt. Det var verkligen ascoolt. Att få stå där, och att få en sån alldeles magisk dag med sin familj och bästaste vänner. Wow! Å sicken dag det var. För att inte tala om kväll [vår bröllopsmiddag mumsades på en båt, tuffandes omkring på ett sånt där once a year apselut bleke-stilla hav!!]. Många av er här nu var ju där då. Tack igen för en jämrans bra dag! Och ja, det är skillnad att vara gift. Faktiskt. Eller hur?

Och så levde vi lyckliga i typ alla våra dar.

För 9 månader och 1,5 dagar sen vändes allt upp och ner. Vi fick en EmmaLi. Vi fick en liten människa till vår familj. En liten människa som i ett ögonblick fångat oss. Det var förälskelse vid första blick. Inga tvivel, men hur kan man älska nån man inte känner så våldsamt? [sic!] Hur kan man falla så huvudstupa för en halv meter människa man aldrig träffat förr??

Det är en tonårsförälskelse; aldrig är man ju så kär som när man är 16 och livet rasar samman eller är rosa moln, allt eller inget.

Att gifta sig var coolt. Att få barn en liten smula coolare… men det är inte bara coolt. En kompis till oss sa: ”att få barn i vår ålder är inte helt lätt. Här har man levt rätt gött i 30 år. Å så KABOOM får man en sån här!” Det bekväma själviska livet är ett minne blott. Aldrig mer är bara jag viktigast.

Kärleken till ditt barn är oändlig. Den är underbar och smärtsam och ofantlig och enkel (det blir kanske andra adjektiv i tonåren?! :) Det är meningen med livet. På ett sunt sätt. Det är en kravlös, euforisk känsla. Ett tillstånd av total underkastelse. Av en vilja att underkasta sig. Kanske kan man skylla på hormoner, men de första två veckorna i hennes liv var de allra bästa i vårt
– senförstodviatthoninteskulleslutagråtaochjagfickpanikochhongräti3,5månadertill…
Men. Nu. Allt det där är ju glömt. Eller, inte glömt. Men undangömt. Nu fanns bara glädje. Ren jäkla egokicksfetglädje! Min! Min unge!

En kväll i januari hade vi bjudit hem dom där två [pekar på min ena bästis och hennes kärlek] plus Petra och Pontus. Det blev en katastrofal middag: lammet var kolsvart och polentan torr. Och Eva var vegetarian… det hade jag glömt… Vi var nämligen apnervösa. För vi skulle fråga om Ex2 ville vara faddrar för vår dotter. Vi genomled hela kvällen och, till slut, precis när dom skulle åka hem vågade vi fråga. Och mesigare fadderföräldersfrieri får man leta efter! Men dom sa ja. Dom såg till och med glada ut och lite rörda.

Att vi skulle välja just Eva och Emil var liksom alldeles naturligt. Dom fanns ju där, som självklara fadderföräldrakandidater. Två underbara människor, kloka roliga, förälskade. Med sunda åsikter och värderingar. Och utan barn. Skulle ju ha all tid i världen att ta sig an vår unge!? Sen åkte dom till Thailand *konstpaus och sneglar menande på Evas växande mage*

Vi har valt att inte döpa EmmaLi i Svenska Kyrkan. Sitt namn har hon ju fått ändå via Skattemyndigheten. Den här festen är vårt dop.


Här kallar vi upp fadderföräldrarna – som ingenting vet! – och ”döper” själva och högtidligt vår underbara lillaste lyckliga nyfikna Maali i lite vanligt ovigt vatten inför samlingen av vänner och familj och både vänner och familj såg ut att tycka det var ett trevligt tilltag!


Slutligen berättar vi om den hur vi istället för traditionell gästbok kommer placera videokameran i ett hörn för var och en att spela in ett lagom kort meddelande till nu officiellt namngivna bäbin att titta på om fjorton år eller så. För hur ska hon annars kunna få tillfälle att minnas sitt kalajs!?

:)

9 svar på “10.8 – om hur himlans fin hon var på sin namngivningsdag!”

  1. Tack för den allra bästaste festen..(som alltid när ni fixas) Vi hade göör sköj och vi kommer förbi och gör vårt videoframträdande en dag i veckan.

    En massa kram och fortsatt bra semester…(för ni har väl en vecka till va)

    KRAMS

  2. maddah: lilla du. gulliga du. blev så lessen när jag läste att du är lessen. tänker på dig darling!

    linda: tacktack!! fetkul att ni också hade kul – för det hade vi! och hoppas vi inte rört till det men tacktack för fina fåret! maali gillade den gnistriga staniolen massor!

    vi har bara semester imorron och övermorron. sen börjar jag jobba… men det går fint att filma ändå!.nån av oss är ju alltid "hemma"!

    ps. ni kan väl hjälpa att plantera trädet då ;)

  3. Åh, snacka om fullträff för mig att läsa det här idag (en dag sent:) jag hyllar min egen familj idag och det du skriver/säger är så på pricken…. Den oändliga kärleken til sitt/sina barn obeskrivlig men du är nära mycket nära// Sol

  4. Det här var bara så himla fint skrivet att jag fick gåshud! Tycker om hela idén och upplägget med EmmaLis namngivningskalas och videomeddelanden: Grymt! =)Hon ser ut som en liten docka i sin fina gula klänning tösabiten!

  5. Så mycket kärlek och så mycket värme du delar med dig av i din blogg – känns stort att få läsa detta!

    Utöver att önska din lilla familj all lycka i världen, så måste jag också gratulera EmmaLi extra till att ha fått er som föräldrar!

  6. Petra storasyster: jag blev ju så väldigt ledsen när jag läste om sorgen hos dig. Malla "tröstade" vackert och jag har inget jag kan förmedla som uttrycks annorlunda än hon gjort. sorg och kärlek, ständig källa till oro smärta glädje och eufori. att vara älskad är viktigt. att älska lika viktigt. din värld är full av båda. en väldigt stor omtänksam kram skickar jag till dig.

    Petra confess: hon var en rätt gnällig docka nästan hela tiden faktiskt utom just när hon stod i centrum för allas uppmärksamhet. imponerande "duktig" var hon då. gissa om jag var stolt då :) va kul att du gillade det lite tokiga tilltaget att ha ett profant dop! å videogrejen kom jag på själv kvällen innan. kändes lite amerikanskt, och trots att många "glömde" föreviga sig blev det ändå väldigt roligt!

    Britt-Marie: hmm. blev faktiskt lite fånigt ögonblank av dina enormt gulliga rader.. tack snälla du!

  7. Jag gillar bilden där hon får en puss på huvudet… för att på nästa bild kolla på killen och se lite förnärmad ut :-) Hoppas att han inte fick sig en smocka ;-)

    Det var ett riktigt fint upplägg ni hade! Tänk vad roligt det kommer bli för er alla att kolla på video-klippen om 20 år :-)

  8. Satu: vi är självfallet mycket nöjda med att hon inte låter sig pussas, eller kastar sig i vilken famn hur som helst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *