25.7 – om kulturell debut.

I stundens allvar kunde hon inte låta bli att vara en smula teatralisk. Fyra sekunder in i inledande bildspel av PS-musikalens reunionföreställning [i år en proffsigt nedbantad entimmesversion av världens bästa musikal, second edition] satte sirenen igång. Hon grät alldeles hjärtskärande (inte kan det ha varit för snubben på korset?), men förberedda föräldrarna hade aisle-placering och pappan kunde kvickt skutta iväg med sin lessna Maali. En halv minut senare skuttade jag efter, och stödd på min enorma kännedom av Varbergs Teater guidade jag lilla familjen upp till andra balkong där vi – precis som jag hoppats – var alldeles ensamma och ostöriga. Tias passade på att tajma blöjbyte med eLi-morbrossans första scen-inhopp så vi turades om att underhålla bäbi i öfre foajé och att titta på Marcus.

Det var en bra show, och ”Jesus” (Anders Pettersson?) var så otroligt bra (skivkontrakt?) att han ensam lyfte hela föreställningen. Å att det satt två andra gråtiga små blöjbarn på parkett behövde inte vi skämmas för!

Ett svar på “25.7 – om kulturell debut.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *