ur den Hedbertska verkligheten:
Lilla bäbin sitter i sin Stokke i köket och är skitförbannad för att hennes älsklings Kalikå Sjöhäst trillat ner på golvet. Från diskhon sjunger pappan ”UUUNDRAR VEM SOM KAN SJUNGA HÖÖÖGST” i ett lönlöst försök att överrösta bäbins vrål. En meter framför Stokke-placerat barn sitter mamman med pedagogisk min:
– Om du vill leka med den ska du ju inte hela tiden slänga den i golvet? Cause and effect, darling.
Varvid blöttuggad rosa-och-orangerandig Kalikå Sjöhäst plockas upp och överlämnas till barnet. Som gifvetvis inte låtsas om sin leksak.
Han är född 5 sept, så han är snart 8 mån.Dottern var lite snabbare med att krypa; hon tog sig fram väldigt fort redan vid 7½ månader.
Tack för din syn på saken ang barnmisshandel. Läsvärd kommentar kan jag säga!
Kul förreten att du kollar gamla inlägg.
Barn – can’t live with them, can live without them. Hehe ;D
Jag hatar självbiografierna därför att de är likadana allihop. Genom att läsa på baksidan så kan man i regel förutspå hela boken. Någon unge som under sin uppväxt blir antagligen våldtagen, misshandlad eller utsatt för annan terror. Självklart så har denna människa genom hela livet även varit en ängel, aldrig gjort en fluga förnär och är allmänt bäst. Dessutom så är böckerna i regel skrivna på ett så äckligt, ogenomtänkt och nerkladdat språk att man näst intill börjar grina ;O
Och jo, photoshop är kungligt. Så kungligt att jag i framtiden planerar att arbeta med grafisk illustration 😀
scream and shout: kan definitivt leva med dom!!
Svar: Jag jobbar extra på Solviken, så det hade du helt rätt i 🙂
Hoppas du haft en skön helg!