Jag hör till

världens lyckligast lottade när det gäller mycket. Varför är jag då inte världens lyckligaste? Vad ska till för att jag ska vara nöjd? Att älska och vara älskad av en omtänksam make och tillsammans med honom ha förmånen att få uppfostra en alldeles underbar liten dotter torde vara nog för livslång glädje! – och ändå har jag svårt att njuta av stunden, jag grälar istället för att försöka förstå, oroar istället för att flyta med. Att ha bostad, trädgård, bil och garage (visserligen för litet för bilen, men iaf). – och ändå snegla avundsjukt på dom som har finare, modernare och större (så bilen får plats inomhus?). Att vara frisk, ha möjlighet att unna mig en stund för mig själv, kanske åka på semester då och då, kunna köpa en kastrull för femhundra spänn. – och ändå inte vara tillfreds med mig själv. Att ha föräldrar som älskar mig, en lillebror jag delar en uppväxt och framtid med. Att ha svärföräldrar med samma värderingar som jag själv. Att ha underbara människor jag kan kalla vänner i min närhet. Att ha ett jobb och medarbetare jag trivs med, en (ekonomisk) trygghet att falla tillbaka på om det skulle gå åt pipsvängen. Hur många är det förunnat?

Så vad ska till för att göra mig nöjd? Jag inser mitt priviligerade tillstånd, och ändå letar jag ständigt förbättringar. Är det en del av människans vilja att "utvecklas" som gör att de som har mycket vill ha mer? – eller är det bara mig det är fel på?

Det händer å andra sidan att jag blir alldeles överväldigad av min saliga lycka! Att jag nästan gråter av tacksamhet. Att jag av dåligt samvete skänker till dom som inte har. Att jag försöker se positivt på min tillvaro. Faktiskt. Och. (av förklarliga skäl har) Dessa stunder under de senaste fyra månaderna kommit allt oftare. Mitt barn har nämligen gett mig mer än glädje. Hon ger mig en mening! En mening med allt. Så tack EmmaLi! Ett leende från dig ger mig mer än jag nånsin kan beskriva eller förklara! Och tack Mattias! En kram från dig ger mig kraft att klara allt!

Jag hör verkligen till skaran lyckligast!!

Med förhoppning om alla människors lycka önskar jag er alla en alldeles otroligt underbar fortsättning (på påsken, året, livet osv!)!

4 kommentarer Lägg till din
  1. Visst är det konstigt att man kan ha den känslan trots att man är medveten om att man faktiskt har ”allt”! Jag tror att det handlar om att vi egentligen är byggda för att kämpa för att få saker…att man blir uttråkad av att faktiskt ha ”allt”. Alltså en riktigt bra psykolog kanske är det man egentligen skall lägga sina pengar på ;-) Kram

  2. Jag tror något av det värre man kan göra är att ”bara flyta med”! Bättre att oroa sig lite och inte ta allt för givet. Och inte sjutton är väl det något att söka psykologhjälp för!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *