riktigt jefla irriterad

har jag varit i veckan [och rädd – därav klent (b)loggande].

särskilt irriterad blev jag på skrämmande skämtantivirusprogrammet norton som i fredags tog hela förmiddagen i anspråk och ändå fortsätter att lika pisskorkat hindra min dator från att funka som jag vill. man ska la för f*n inte behöva vara systemvetare för att fatta hur det funkar? bakvägen?

fredagen var för övrigt en skitdag. inte bara pga norton alltså. att stackars lilla älskade bäbi EmmaLi ägnade en och en halv timme runt lunchtid åt att skrika och sen vägrade somna nån annanstans än i babybjörnselen underlättade gifvetvis inte mitt tålamod. tur att underbara mamsen (min alltså) läste mellan raderna och kompade ut en timme tidigare för att komma och ta hand om oss. TACK!!

image383
slocknar mellan gråtattackerna…

(fredag 22 februari)

lika skitdagig var torsdagen. jag och maali spenderade då några timmar på akuten eftersom jag i panik verkligen trodde att hon höll på att sluta andas/sprängas/dö. undersökande läkaren var ett styrketest i sig då hennes diagnos det här är typisk kolik och har du provat miniform? var på gränsen till godtagbart. att jag försökte förklara: hon har skrikit i över två månader så jag VET hur hon låter när hon har "normalont" (inte såhär). jag är ingen hispig morsa?! jag ser i hennes ögon att det här är nåt nytt för henne… mitt älskade barn är nymatat och blöjbytt, skriker andan ur sin hals, blir kritvitt och har en mage hård som sten. det kan inte vara normalt? men jag tycker ändå du ska prova miniform. ridå.

eftersom jag tydligen är en hispig morsa iaf lät jag mig inte tyglas utan åkte hem, ringde bvc och fick lugnande besked: det är inte fel på dig. däremot kanske på ditt barn eftersom du är den som känner henne bäst och därför borde veta när nåt inte är som vanligt. bvc-sköterskans råd var mer konkret (och seriöst?) än akutläkarens, håll ordentlig koll på hur magontet utvecklas. och tveka inte att söka hjälp om du är osäker. ridå.

så hispiga morsan är osäker och kontaktar sjukvårdsupplysningen som visserligen via telefon men ändå mycket trovärdigt gissar på influensa. aha! det hade ju jag en släng av i veckan. kan det vara så enkelt? verkligen? att jag har smittat henne? ja. ridå.

såklart skulle jag agerat i omvänd ordning, men försök vara rationell när den lillaste varelse du älskar mest av allt i livet först slutar andas. sen blir kritvit och hyperventilerar. och gallskriker. den morsa som klarar det finns väl inte? – jag var ju på väg ut till bilen med ungen i famnen och innetofflor på fötterna innan jag kom på att skor och bilbarnstol är bra att ha. vad jag lärt mig av detta? lita inte på att jag klarar en nödsituation… stadiga ullisarna darrade som asplöv när det kom till allvarets krita. hjälp.

det finns en sak till jag irriterat mig på. att blåsten i fredags slet sönder vårt tak. bara lite. men iaf. tillräckligt för att vi inte ska kunna fixa själva (har inga fler pannor hemma).

tur att det finns viktigare saker att bry sig om i livet än tegelpannor. sina älsklingar till exempel! och att dom mår bra!

5 svar på “riktigt jefla irriterad”

  1. Matsdotter: ja för tusan. haha! jättelänge! jag var en av dom förstaste faktiskt ;)

    Annamellita: höh! jag är inte helt säker faktiskt.. har en känsla av att kändisar egentligen är aliens som kan göra sig extra trevliga/glada/vackra på begäran. i rak motsats till oss ”vanliga människor” då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *