ullrikas nosar, nästan für alle

Förlossningshistorier blir lätt som lumparhistorier:

• roliga att lyssna på enbart för dom som var med
• egentligen förbjudna att berätta
• bättre i efterhand

kanske hade jag det lätt för mig? kanske har jag lite högre smärttolerans än ”normalt”? kanske var det så att det helt enkelt gjorde mindre ont på mig än det gör på många andra? det kan också ha varit för att vi (inte särskilt förvånande antar jag :) var nästan fånigt pålästa och förberedda som allt kändes så bra? kanske är det alla dessa bidragande orsaker tillsammans som bidrog till att jag upplevde alltihop som "enkelt"? den här förlossningen var nämligen inte tillräckligt obehaglig för att vara det värsta jag varit med om. jag hade förberett mig på att jag skulle dö. av smärta. typ. och när jag inte gjorde det kändes allt otroligt lätt! jag, ett hysteriskt kontrollfreak, hade stenkoll!

enligt min journal pågick förlossningen i alldeles normala nio å en halv timme. värkarna började däremot drygt fyra dygn tidigare, men den samlade smärtan blir ändå inte så lång om man betänker att det mellan varje värk gick åtminstone två-tre minuters vila (i början hela fem-sju minuter) och att det i dessa pauser inte gjorde det minstaste ont. det var då jag kunde passa på att samla ny kraft. slappna av. kanske t o m sova en smula. och hela tiden andas. andas andas andas! hejja sjuttiotalets profylaxflås: för det går faktiskt att andas bort toppen av smärtan – eller så är det bara att kroppen koncentrerar sig på nåt annat och glömmer bort det värsta ontet?

precis som nosarna tidigare berättat kom förstaste värkarna på natten mellan söndag och måndag. de var till en början klart hanterbara och jag – fånigt påläst och förlossningsförberedd – förstod att det bara gjorde ont, inte tillräckligt ont.

på måndag morron var jag på noll humör för bokad mvc-tid men tog mig ändå i kragen och dit. dock, ett bevis på att jag faktiskt var rätt spak är att jag tog raKETen till vårdcentralen – helt olikt annars miljöhysteriska mig. när kvällen närmade sig tilltog värkarna igen och jag förstod att natten skulle bli.. eh.. lång. jo, det blev den också. jag klarade mig ganska länge själv men till slut väckte jag Tias för att få lite stöd. jo stöd fick jag, men jag fick minsann tjata ett slag först (se inlägget jäsp!)…

på tisdagen var jag irriterande trött och om möjligt ännu spakare men fortfarande påläst och förberedd och njo, ondare än så här borde det nog göra? på morronkvisten lyckades jag slumra in stenhårt och vaknar av att Mattias sätter sig på sängkanten. ”jag går till jobbet nu”, förklarade han. jag vände mig om men lyckades aldrig somna om. framåt tidig eftermiddag miljöbusades det igen när jag raKETade mig till salong i stan för att ansa lurvighet och färga bleka fransar. okej. dagtid avtog värkarna visserligen i både intensitet och mängd men det var ändå en mycket smärtpåverkad och latensfasad ullisar som klängde sig upp på skönhetsbritsen. nå. ont kan med ont fördrivas tänkte jag optimistiskt och har väl sällan så obehindrat tagit mig igenom en vaxbehandling :) helt cool var jag dock inte hela tiden som vid några tillfällen fick be om lite tid att andas genom värken… två timmar senare eller nåt – har inte dunderkoll på tiden – satt jag i bilen igen och mellan parkeringen vid flickskolan och villa morkulla (en überkort biltripp beroende på trafik) hann jag med hela tre värkar av olik styrka innan jag var hemma. rondellen bortanför vår gata togs t ex mitt i en sammandragning; en klart annorlunda och icke rekommenderbar upplevelse måste tillstås.

väl hemma började jag klocka värkarna, som för det mesta fortfarande kom med mellan fyra och åtta minuters mellanrum. jag var faktiskt lite ynklig nu. Mattias sms-kontaktades också, men han hörde inte av sig förrän en timme senare eftersom han inte sett mitt mess förrän då. jag förklarade att han ”nog skulle komma hem nu” men kanske lät jag inte tillräckligt ynklig – eller så var det bara makens mage som gnällde mer? - för han pratade mest mat så då la jag in högsta ynkväxel och förklarade att ”mig var det skitsamma bara han kom hem!”! och då gjorde han det så fort han kunde, med varsin pizza; för det var bra inför-förlossnings-mat hade vi lärt oss på föräldrakursen. om jag minns rätt åt jag inte nåt alls på min för även om smärtan fortfarande var överkomlig (jo, det är det där med smärttröskel) så började den bli rejält jobbig och jag förstod att kommande natt knappast skulle bli kortare än den förra. å jag hade rätt.

det var precis som om liggläge gjorde värre åt ontet? vi inledde kvällen med en vända på sjukhuset eftersom det efter att slemproppen trillat sin kos vid tiotiden började blöda en del och barnmorskan jag pratade med tyckte vi skulle komma upp och bli tittade på. ett CTG sattes som visade ungefär ingenting mer än att bäbin hade det bra men det var ju också det enda viktiga. det konstaterades vid kontroll att jag öppnat mig två centimeter. hejja. efter två dygn…! hela två centimeter?!! jaja. vi frågade om vi fick åka hem, vilket vi naturligtvis fick men som jag nu i efterhand önskar vi inte gjort – för kanske hade vi fått lite mer sömn om vi stannat kvar? nu blev det istället bara ungefär en timmes sovning för mig, och något mer för Mallís, innan det satte igång. på riktigt. hela natten låg jag och ynffade och vred mig med några minuters mellanrum och lyckades väl på sin höjd stjäla nån slags utmattad sömn däremellan.

onsdag morgon inleddes på samma vanliga gamla vis: ullisar utmattad men glatt förväntansfull, och den här morronen stannde M utan diskussion hemma från jobbet :) vi drog oss tillminnes de historier vi hört om blivande mödrar som på löpande band blivit istoppade morfin och sen fått sova godaste sömnen så förlossningsavdelningen kontaktades igen. värkarna var kraftiga men kom fortfarande med för långt mellanrum (tre-åtta minuter) men visst var vi välkomna. vi togs emot med öppna armar och det konstaterades att jag nu öppnat mig 2,5 centimeter. jo för tusan. det följde ju kurvan: en halv centimter per halvt dygn. men men. vi var icke de som misströstade. så mycket.

nåt morfin fick jag aldrig. däremot en nål i huvet och jag är inte mänska att förstå att det skulle vara samma sak? nå. mat skulle jag få iaf men inte Mattias så vi bestämde att vi skulle promenera bort till matsalen. för promenering är ju bra för en i min situation? alltså. eftersom det var vår egen idé kan jag ju knappast skylla nån annan för idioti men.. om du frågar mig idag hade jag inte rekommenderat en osövd på-väg-att-föda-barn kvinna att vandra omkring som nån jämrans okontrollerad hurtbulle. den lilla tripp som i vanliga fall tar tre minuter tog åtminstone tjugofem. åt vardera håll. å nån mat fick jag inte i mig heller. men det är klart, nån nytta var det faktiskt för Mattias blev mätt och när vi kom tillbaka hade det bytts skift och ny barnmorska konstaterar ytterligare en halv centimeter (och vi förstod ingenting för det hade ju bara gått dryga två timmar sen sista koll?) och detta innebar att vi nu var ”i förlossning”. vi flyttades också över till därtill anpassat rum.

klockan är tjugo i fyra och det är nu här, i detta rum, som jag och Mattias ska tillbringa vår sistaste tid som icke-föräldrar. jag blir erbjuden lustgas och tackar ja. det går nån timme. det går nog två. sen kommer jag på att jag inte varit på dass sen i söndags… lösning frambärs och lyckligt ovetande, tillika ointresserad, låter jag naturen ha sin gång och efter typ tre minuter hinner jag bara titta på Tias som skrämt mer eller mindre genast släpar mig till toaletten. vad han vet, men inte jag, är ju att sisådär en liter vatten blandat sig med övrigt tarminnehåll och hans inre syn förutsåg väl det kaosartade resultat en alltför lång toabesöksväntan kunnat åsamka…! har ingen som helst koll på tiden nu och värkarna går in i varandra på ett vis som gör det svårt att koncentrera sig på nåt annat än att slappna av, ha ont och slappna av igen. den pulsmätande elektroden som kopplas till CTG-apparaten har fästs på lilla bäbins huvud, och härigenom stacks det också hål på hinnorna så vattnet går. en märklig känsla! lite som att kissa ner sig faktiskt: varmt…!

jag undrar om jag faktiskt inte stal mig en kort slummer emellanåt men till slut tröttnar jag för det händer ju för tusan ingenting. men. då! kontroll, och plötsligt är jag öppnad åtta centimeter! hur tusan gick det till!? jag som var nära att ge efter för epiduralen (ryggbedövning) får ny kraft. vi har nytt personalskift och tiden sniglar sig fram. att vi hela tiden är under bevakning förstår vi då det med ojämna mellanrum dyker upp folk som vill ta prover på bäbin. CTG-kurvan är inte till belåtenhet (alldeles för jämn?) och det oroas för att allt är okej. trots att jag givetvis fogar mig och gör allt som krävs grymtar jag ändå en smula när jag för tredje, fjärde, femte gången tvingas i gynläge för att blodprov ska plockas från bäbins huvud. att ta värkar i den positionen är knappast fördelaktigt, och när det dessutom visar sig att proverna måste tas om – pga klantighet och/eller annat strul – blir vi båda missnöjda och Tias skäller faktiskt en smula på misslyckade läkaren (som visst blir lite lessen får jag höra långt senare…). jag är vid det här laget fysiskt tröttare än jag trodde möjligt och orkar inte riktigt bry mig. försöker ställa mig upp i en gåstol (logiken säger mig att det ju måste gå fortare på det viset?) men benen bär inte mer än en kort kort stund.

trots att jag är så in i helskotta trött, och trots att värkarna gör ont som tusan, så är jag på gott humör! en gång morrar jag visserligen på Mattias, och en gång skällde han ju på klantläkaren, men annars tror jag bestämt vi höll humöret uppe hela tiden båda två? det är ju kul att föda barn! mellan värkarna gör det ju inte ont alls, och jag koncentrerar mig stenhårt på att hålla mig lugn och avslappnad: nåt som enligt Abascal (Gudrun, författare till grymma boken att föda, som hjälpt mig görmycket) ska vara den bästaste vägen till en lyckad förlossning.

vi ligger sådär ungefär hur länge som helst tror jag. andas. värkar. andas. Tis är grym som orkar sitta där och stötta och hålla mig sällskap och vara positiv. eftersom det tar sån tid bestäms det att värkstimulering ska kopplas in. det går några timmar till. och så händer det plötsligt nåt. klockan halv ett får jag krystvärkar. Mattias ringer efter hjälp, för jag vet ju inte vad jag ska göra. beskedet från tillskuttande personal är "du ska inte krysta än". nähä. å hur i helskotta gör jag då??! det är nu den första riktigt verkliga motgången tillstöter. jag ligger där på min brits och låter kroppen liksom vrida sig som en mask. att låta bli att krysta när kroppen själv trycker på är ungefär lika lätt som att försöka hålla igen en nys. eller en hicka. eller nä, det är det inte. det går inte att jämföra med nåt annat. det är bara förbaskat jobbigt.

det vräks på med syntocinon (värkstimulerande) och tillsammans med teamet av undersköterska, barnmorska och läkare är det plötsligt liv i luckan. jag får äntligen krysta och tar också i för glatta livet, men eftersom min livmoder tydligen är lika trött som resten av kroppen går det inte tillräckligt bra. sugklockan plockas fram.

klockan tjugo över ett, torsdagen den åttonde november år tvåtusensju blir jag och Mattias föräldrar till en alldeles makalöst söt liten flickunge! (uschiamej, jag grinas när jag skriver det här!) känslan är ordet övermäktig! det går inte att beskriva.. wow! hon är alldeles perfekt! det vackraste lilla barn jag nånsin fått se!!