trettiotvå

kommer vi att vara båda två när livet för alltid förändras! (om allt går som vi hoppas!!)

det känns lite farligt att skriva om det, det blir liksom officiellt då. men jag vill så gärna berätta. egentligen vill jag skrika ut det till hela världen!! samtidigt, det är så tidigt att vi inte riktigt vågar tro på att det ska hålla. vi brukar förklara att den måste hålla sig kvar. eller alltså, brukar.. vi har bara vetat sen i fredags, hur det gick till kan jag berätta vid ett senare tillfälle, så det är kanske inte så mycket "brukar" över det! tias sjöng hold on för den i sängen å det var väldigt gulligt! jag är väldigt lycklig! m är också väldigt lycklig! det var inte planerat, men våldsamt välkommet!! "den" låter opersonligt, men verkligt på nåt vis. vi har nog inte riktigt fattat ännu. å jag är ju ganska diskret här också!

min oroliga själ kan givetvis inte koppla av riktigt. igår fick jag en blödning. inte stor, och inte kraftig, men jag blev alldeles blek och eftersom jag var på jobbet hade jag ingen att vända mig till. i lördags hade vi schlagerfest och det var lite pirrigt. ska jag va helt ärlig är jag inte så mycket för fiffel och smyg, men det var egentligen bara ett lur, och det är inte ens säkert att nån tänkte på det. lis hällde över en lättöl i en dansk ölflaska till mig. det var också allt jag drack, sen var det te för hela slanten. jag hade lite tur kan man säga för kajjan på jobbet ringde in sig sjuk på fredag eftermiddag, så dels fick jag ta stängningen på lördagen, och när jag frågade per om han ville jag skulle jobba på söndagen fick jag det – om jag bytte bort en av mina andra dagar. bytte alltså bort måndagen i tuffa veckan till söndagen efter festen. på så vis hade jag "laga förfall" att inte dricka nåt! fast de andra hade nog fullt upp med sina egna öl för att ha nån koll på mig! det var en kul fest annars. maddah och juliasen fixades en taxibil vid tolv å de andra gick strax därefter. klockan halv tre väcktes jag av att telefonen ringde jättemånga gånger. det visade sig vara lars som undrade om vi var vakna. ja, nu, sa jag. han undrade väl om efterfest, å jag upplyste vänligt att vi inte hade nån sån. sin och m:s sprit, som ju var kvar här, hann han inte ens han fråga om det gick att hämta förrän jag ganska tydligt lät honom förstå att det kunde fetglömmas. tyvärr var jag riktigt otrevlig, men ett telefonsamtal HEM till nån mitt i natten är inte okej. de visste ju att jag skulle upp och jobba dan efter. hade de ringt mobilen och jag glömt stänga av den hade det varit mitt eget fel ju. nåväl. lyckades väl somna om efter nån kvart men jag var grymt trött på morronen när jag skulle upp. vägde typ tvåhundra kilo och ögonlocken var som fastklistrade. var lite lessen att jag varit så arg på lars på natten (tyckte faktiskt det var marcus röst allra först), men idag, efter att ha tittat ut på altanen på framsidan är jag inte det minsta ångerfull. de har vält ut fimpar kring hela askfatet. har väldigt svårt för folk som stökar ner utan att fixa till efter sig… fast det blir väl så när vettet trillar ut i samma takt som alkoholen hävs in. men det är inget bra skyll tycker jag. man måste alltid ta ansvar för sina handlingar, det är iaf min åsikt och mitt mål!

det kvittrar hysteriskt ute och solen skiner som sjutton genom de av tias alldeles rentvättade fönsterrutorna! jag har fält ner markisen för att det lyser så! luften luktar vår och katten s har varit ute hela dan. har ropat på henne ett par gånger men hon har inte synts till. njuter väl nu när hon kan lufta pälsen utan att frysa! behöver skutta runt lite också, hon är inte slankaste katten i stan…!

kan jag skylla tårarna under oprah på känslomässig instabilitet grundat på hormoner? jo. det funkar nog :)

imorron läggs mackis in för operationen i ryggen. både m och p är jätteoroliga. jag är ganska lugn. räknar med att allt går bra. han klarar sig ju alltid, på nåt förbaskat vis gör han alltid det, den där ungen.

mor stannar i thailand tio dar till. får väl skjuta upp farfars kalas. eller så har vi två!

tias fick en fin tanke i fredags kväll efter att jag kissat plus; att det är mistyn som liksom kommit hem igen. jag saknar henne fortfarande, men det känns på nåt vis lite lugnare nu när jag vet att hennes lilla själ fått ro. jag är nästan säker på att hon inte lever mer. jag hoppas bara att hon för guds skull slapp lida. att det gick fort och smärtfritt. hon var den lilla katten som för alltid kommer finnas i mitt hjärta. hennes mjuka päls har ingen like, och hennes gosighet blir svårt att få uppleva igen. hon kommer aldrig hem igen, och hennes plats går givetvis aldrig att fylla, men hennes själ finns för alltid kvar. jag kan se henne framför mig, till och med höra hennes ynkliga pip – istället för mjau – och jag ler för mig själv. det är så många lyckliga minnen, och som om jag hade min nos i hennes päls kan jag känna hennes lukt. fastän hon inte är hos mig…

du är grymt saknad lilla katt. sov i ro, älskade älskade lilla mistyn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *