artonde (juni)

i efterhand.

det tog några dar för det att gå in. innan vi faktiskt fattade. att vi skulle få se sveriges landslag lira boll med paraguays. i vm. i berlin. på olympiastadion. tillsammans med 71.998 andra galna fans. på riktigt. I VERKLIGHETEN!! inte ens under den inledande(ingalunda särskilt uppmuntrande, men traditionsenligt på altanen tillsammans med gulåblåklädda goda vänner påhejjade) matchen mot t&t hade vi nog egentligen fattat att det var sant. men när vi den 15 juni kl 14:24 på lite turistigt förvirrat vis hoppade av tunnelbanan på wittenbergplatz i centrala berlin, tog rulltrappan upp till den vackra stationsbyggnaden, klev ut genom dörrarna till vänster och helt oförhappandes landade i ett alldeles kycklinggult hav av tillresta svenskar – vi hade hamnat mitt i sverigelägrets förfest med säkerligen tiotusen partajande, glada, dansande, sjungande svenska fans – DÅ först infann sig verkligheten hos mig och jag kunde inte hålla tillbaka ett jublande vrål:ÅH JÄÄVLAR VA HÄFTIGT!!

eftersom vi redan i vintras bestämt att vi, trots våra från SvFF eller FIFA noll fådda tickets, skulle visitera berlin den 15 juni var det en lyckans vift-med-trollspöt-fe som gjorde att vi "slapp" se matchen på storbildstv:n framför brandenburger tor. från början var ju vår plan helt enkelt att (som de flesta av er säkerligen redan vet) på vinst eller förlust surra sverigeflaggan på ket:en och dra söderut: söka spänningen, sörpla tyska pilsner, njuta av semestern och insupa den vibrerande vm-atmosfären. historien blev alltså lyckosamt en annan. en helt annan. och denna kom att rista sina minnesbilder djupt i deltagarnas näthinnor. givetvis fick vi spänningen, pilsnern, semestern och atmosfären. men vi fick nåt mer. nåt ogripbart. vi fick glädjen. vi fick känslan av tillhörighet. med risk att låta som en fanatisk galning vill jag säga att vi fick se den svenska själen när den är som vackrast. när underbara ljungbergs huvud gav bollen nätkontakt försvann all sans från de femtiotusen blågula och jublet steg mot den ljumma himlen. efter 88 timslånga minuter fick hela dagens upplevelser sin mening. antiklimax vore en underdrift. äntligen knöts paketet ihop. spiken slogs i kistan, cirklen var sluten, rättvisa skipad å alla annars medelmåttigt fåniga metaforer kändes plötsligt alldeles självklara. vi älskade livet. eufori i sin renaste form. – fortfarande får både jag och mattias stå-päls när vi tänker tillbaka på vad vi fick uppleva.

den här resdagboken skapades till stor del i efterhand. vill du ändå ta del av våra känslor, skriftligt och bildligt, går det alldeles utmärkt! det enda vi önskar av dig i motprestation; njut med oss :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *