9.3 – om en kort tjejkväll.
I ett försök att mota hastigt påhoppade basiluskerna (halsont och usslighet till max flög på mig från ingenstans inatt!?) dök jag för första gången sen Milla-förberedande värkarna ner i mitt efterlängtade badkar nu ikväll. Efter ett tag gjorde Maali mig sällskap och vi fick en snutt tjejkväll med spa-tema! Sen körde hon upp mig ur badet och simmade några längder själv innan hon frivilligt och helt utan förhandling ansåg sig färdig.
Jag hoppas på en lugn natt. Annars är risken för övermedicinerade (blandar friskt bland pillren för högsta effekt) ullisar stor imorron…
Tjenixen!
8.3 – om alkohol och amning.
Det är ett farligt område att tassa omkring på, det vet jag, och därför vill jag poängtera att jag inte på något vis uppmuntrar varken tobak eller alkohol under några omständigheter alls faktiskt. Under normala förutsättningar sätter var och en sina egna gränser, och i mitt fall är gränsen låg. Eller hög. Beroende på hur jag ska uttrycka mig.
Och ja, det var en mycket trevlig middag! God mat och gott vin :) och framför allt, trevligt sällskap! Grattis lilla farfar till dina nittio år!
7.3 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, Andra Chansen)
Eftersom vår kväll spenderades med nittioårskalasmiddag på krogen (där jag mycket modest syndade och slurpade några sippar Bourgogne till lyxmaten) fick jag veta resultatet av Melodifestivalsomröstningen via Text-TV på kvällen när vi kom hem, och nog blev både jag och Mattias redigt förvånade över att inte finna Alcazar bland finalisterna?
Pauline och Pain of Salvation har båda starka låtar i min smak, men kanske passar de – liksom Jenny Silvers asabra bit – bäst i andra forum än Eurovisionssångtävlingen. Såsom Rix FM och Statoils CD-hylla t ex :)
Nu, Linda i årets näst sista bloggning i ämnet!
MELODIFESTIVALEN 2010 2:a chansen
Ingenting planerat. Skjutsa syrran med sambo till middag och åkte sen och handla kvällsmat. Där möttes vi av min far. De skulle äta gott och sen kolla på melodifestivalen. Ja men då kommer vi bort sa jag. Jajemen ni är så välkomna Hem och laga mat och sen körde vi till Morkullan för lite qualitytime.
Vi har ju hört alla låtar tidigare så jag behöver ju inte presentera dem igen. Nåt jag tycker är synd med andra chansen är att inte alla har lika chans. Jag menar, varför skall de ställas mot varandra två och två. Det är ju mer rättvist att man får rösta på dem allihop och sen går de två bästa låtarna vidare. Då har ju alla fått samma chans och de bästa låtarna går ju vidare.
Jag hade mina favoriter inför kvällen. Eller iallafall en favorit och en som jag tyckte skulle gå vidare av alla de andra låtarna. Jag blev lite besviken eftersom min favvo inte gick vidare. Det var Alcazar förstås. Men men….den förlora mot Jessica Andersson och hon gick ju sen vidare. Däremot hade jag hoppats på Pernilla mot alla andra låtar då jag inte tycker någon av de andra var speciellt bra.
Så det var väl en helt ok utgång av gårdagen även om jag kommer sakna ett poppigt Alcazar. Så nu är det bara finalen kvar. Då är det schlagerfest hos oss som vanligt och jag hoppas min inbjudna gäster kan komma.
Så till nästa gång….
Over and Out!
//En trött schlagerfantast
6.3 – om att inte få nånting gjort!
På nåt vis känns det helt okej när ungefär hälften av orsakerna till att hemmet går i stå är den jag visar här!
Att mata lilla Milla är ett uppdrag värdig en envis. Allt som oftast slocknar lilla bäbin i min famn. Om det är för att det hon bjuds är gott eller om det beror på allmänt slött beteende är för tidigt att sia om gissar isf att det här är nåt som kommer igen i tonåren…?! Skönt att min operation mata massor gett utslag. Klart godkänd viktuppgång igår och även om jag är medveten om att tillägget inte är långt borta (det står som förebyggande åtgärd redan i skafferiet och väntar) vill jag gärna ”stå ut” så länge som möjligt. Och så länge hon är nöjd är jag det också. Puh.
Ikväll nittioårskalasmiddag! Å jag ska få sniffa lite Chablis hoppas jag… Med matning varannan var tredje timme gäller det att tajma oss. Men några munnar kan hon väl ändå inte ta skada av?
Tjenixen!
3.3 – om att ha en ovillig kropp.
Jag är så ledsen. Inte nog med att jag inte klarar att föda fram mina barn utan hjälp. Tydligen kan jag inte ge dom ordentligt med mat heller. Dagsens BVC-besök resulterade i blöta ögon när det visade sig att lilla Milla Vanilla gått ner i vikt sen sist…
Eftersom lilla bäbin inte visat direkt missnöje (förutom inatt då hon nog gärna legat klistrad vid oss) är jag förvånad. Och förtvivlad. Hur blev det såhär?
På fredag ny vägning. Tills dess megamatning. Har jag inte lyckats producera fram ordentligt med mat då; hejhej Nan. Jag hoppas hoppas. Vill så gärna det ska funka ett litet tag till!!
2.3 – om galenskaper.
I det hedbertska huset gnuggades häromsistens geniknölar. Ämne för undring var: vilka är de största tokfransarna? De som åker störtlopp eller de som kör en femmil?
Om vi nu lämnar vinter-OS: vilka tycker du är galnaste fiskar i idrottssammanhang? Handbollsmålvakter? Galoppkuskar? Konstsimmare? Hade varit kul med fler exempel!
Tjenixen!
ps. en rookie dök in på looney arenan: de som sitter å glor på ett helt femmilslopp… (enligt mätstatistiken över tvååenhalv miljoners med svenskar :) å nä, curlingåskådare räknas inte som lika knäppa!
1.3 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 4)
Gästernas lördagsgodis har jag redan berättat om, att det var en trevlig kväll också. Här kommer åsikter om själva orsaken till middagsbjudningen, som vanligt inte mina egna utan min gästbloggare Linda Nästgrannes!
MELODIFESTIVALEN 2010 deltävling 4
Sista deltävling och sista förhoppning om att det skulle vara lite bra låtar. Och nu var vi inbjudna till huvudbloggaren herself med familj. Vi skulle anlända strax efter 18 men vi var lite tidiga så vi tog en sväng in till mina päron först för att säga hej [u förklarar: härav namnet "Nästgranne"; Lindas föräldrar bor två hus från oss].
Maali kom och mötte oss vid dörren när vi kom, en liten blyg tös var det, och hon hade nog hoppats på att de skulle komma en tiger och hälsa på [u förklarar: för er som inte vet/minns så var Per istället-för-fiskdamm surprisetiger på Maalis tvåårskalas i höstas!]. Per hade tänkt ta tigerdräkten men när vi väl parkerade bilen kom han på att han glömt den. Ja ja…vi kommer ju träffas fler gånger och då får han ta på den! En blomma till fru Hedberg och en påse med birra till herrn. Och stortösen Maali fick en liten gottepåse. Fast vi väntade med att ge den till efter maten.
Vi satte oss ner och käka för vi var riktigt hungriga allihop. O gott var det…..vet inte var de kallas men det var lite köttfärsröra med potatismos över [u förklarar: det var ett försök till en försvenskad shephards pie... :)] i en form och så in i ugnen….mmmmmm! Och Maali körde med mig. Jag skulle nämligen sitta bredvid henne. Per fick inte…hihihi…han är nog lite farlig ändå..hihihi.
Vi bänkade oss i soffan med kaffe och te och jag var nog mest förväntansfull tror jag. Missade lite av inledningen men det spelar ju inte så stor roll. Det är ju låtarna jag skall bedöma.
Först ut – Sibel - helt ok låt. Lite sväng i den men ack så stelt framträdande. Hon har nog aldrig fått lära sig dansa.
Andra ut – Py Bäckman - John Lennon goes woman!!! Och inte så bra låt! Den jag iofs inte dålig men nej inte min stil.
Tredje ut – NEO - Lite poppigt….tyckte i första refrängen att det var synd att inte han hördes utan bara körtjejerna men insåg till andra att det var han som sjöng. I falsett…ha ha ha….Per undrade om han var knipsad
Fjärde ut – 4 unga, 2 tjejer och 2 killar – Helt ok låt…kunde lätt ta sig till andra chansen tänkte jag.
Femte ut – Anna Bergendahl - VILKEN RÖST HON HAR….för att vara 17 år fattar jag inte hur duktig hon är. Jag gillar henne och hennes låt var bra.
Sjätte ut – Pernilla Wahlgren - En renodlad schlagerlåt. Tänk dig tillbaka 10-15 år och känn på den….lite där kanske.
Sjunde ut – boyband á la punk (tror dom) Nej….inte sjunga om hur idiot man är. NEJ!!
Åttonde ut – Peter Jöback - En ballad och ja den var bra…men när den började trodde jag faktiskt att det var en lite mer upptempo låt. Men som sagt den var bra.
Totalt sätt tycker jag musikmässigt att detta var den bästa omgången. Det går att lyssna på alla låtar, det gick att titta på alla framträdanden och slutresultatet blev jag faktiskt nöjd med. Hade väl kanske tyckt att Sibels låt var värd att komma bland de 5 bästa men o andra sidan hade de inte spelat någon roll för de 4 som gick vidare tyckte jag skulle gå vidare.
Anna och Peter till final och Pernilla och Neo till andra chansen. Ja en bra omgång. Nästa vecka blir det ju bara o bedöma om jag tycker att rätt två låtar går vidare till finalen. Och det återstår ju och se. Jag har ju redan mina två favoriter så jag håller tummarna för dem. Vilka de är säger jag inte utan det får ni reda på nästa vecka!
Så vill jag ju bara ta och gratulera André Myhrer till bronset oxå!!!
Och en än gång vill jag tacka familjen Hedberg för en fantastiskt trevlig kväll. Det var länge sen vi sågs och fick tjötat av oss Låt oss inte vänta så länge till nästa gång. TACK o krams!
Till alla läsare säger jag tack för idag och hoppas alla hade en lika trevlig helg om vi hade!
Over and out!
// En nöjd och glad schlagerfantast
28.2 – om lördagsgodis.
Det ska va en första gång för allt och nu vet vi hur en liten sockerspeedad lycklig Maali ser ut! Gårdagsens Mello-gäster hade med en harmlöst liten godispåse (jupp, dom var gulliga å frågade om tillåtelse först) och vi fick oss stor underhållning. Å nä, jag pratar inte Melodifestival!
Frågan är nu hur moraliskt förtappat det vore att idag beröva sitt barn de resterande undangömda bitarna? Jag försvarar mina skrupelfria, gifetvis helt hypotetiska, tankar med att Milla kanske också vill smaka…?
27.2 – om snott rakt av, och snark.
Nattsömnen är rubbad. Jag är nu officiellt en curlingförälder (jupp, Tojjan, förlåt men jag gillade din kommentar så mycket att jag snor rakt av!) och 
som sådan gläds jag enormt åt curlingdamernas guld! Nu är det dock slut – klarade inte hålla mig vaken hela matchen inatt heller; trodde det var kört i slutet av tionde omgången, gav upp å missade deras makalösa vändning – och jag kan inte längre skylla dagtidsplacerade gäsp på OS.
Nåväl. Milla lilla Mirakel; du är orsak till att vi inte sover på nätterna! Och dylik älskad och ursäktad orsak har jag aldrig upplevt*. Egen säng sover hon faktiskt i sen några veckor men natthunger håller oss fortfarande sysselsatta åtminstone en gång under dygnets mörkaste timmar. Däremellan upprepad nappluppning och gos för att stilla måste-vara-nära behovet. Men som sagt, det är okej. Det kunde ju vara mycket värre!
(Apropå curling. Noterade att en av kanadensarna i det lag svenska herrarna fick stryk av i semifinalen stavat fel på sin tröja. Det stod Hebert :)
Yawn!
* Maali sov hela nätterna igenom nästan från scratch, att hon sedan hade ont och grät ål däj lång är glömt nu!
26.2 – om olika synsätt och infallsvinklar.
Ibland menar och tänker man lika samma men uttrycker det på olika vis. Ibland uttrycker man sig likadant men menar precis tvärtom. Ibland är det bara rörigt. Ibland helt fel.
Exempel 1
Jag och min asagulliga mamma (som hjälps och hämtas Maali på dagis ibland när jag känt mig sjuk, kass å ynklig!) har inte alls samma åsikt när det gäller ekonomi i form av shoppning. Jag är av den bestämda åsikten att ett par brallor för trehundra spänn är bättre till mitt barn än en outfit på tröja, strumpor, byxor och kofta för samma summa, om det ändå bara är brallorna som egentligen behövs.
Exempel 2
Jag och min asagulliga make (som på alla vis hjälps å är ett föredöme för fäder världen över!) har inte alls samma åsikt när det gäller ätning i form av fik. Jag är av den bestämda åsikten att en kopp kaffe för en vuxen och ett äpple/lite vindruvor/russin/yoghurt för en tvååring räcker alldeles utmärkt, om det inte är nåt speciellt som ska firas.
Exempel 3
Jag och min asagulliga tvååring (som hjälps att tömma tvättmaskin, trösta lillasyster och plocka damm i hallen och inte kan hindra tårarna från att spruta för att all disk är ren!) har inte alls samma åsikt om typ nånting just nu. Jag är av den bestämda åsikten att det är jag (och förvisso Mallias) som har mest att säga till om här hemma medan hon spänner sina vackra leende ögon i mig och övertygande förklarar ”jag får det!” när jag hojtar nej till YouTube i iPhonen.
Tjenixen!
25.2 – om sport eller barnuppfostran.
Ja faktiskt! Vart fjärde år menar vi den TV-vänliga töntsporten när vi pratar curling.
Igår kväll/natt provocerades jag av Sveriges passivt defensiva spel mot meriterade skottarna i Storbritanniska laget. Vid särspelsmatch mot semifinal gäller enbart vinna och att skipper Niklas Edins fegspel lyckades slarva bort en bra ledning var mer än lovligt irriterande.
Ännu mer irriterande var att jag lyckades hålla mig vaken till tredje sten från slutet i avgörande sista omgång (den elfte). En timme senare vaknar jag. I grymt skev position. Å inte får jag sova inatt heller: Edin lyckades tydligen smälla till i sista ruta! Nu väntar omöjligt möte mot Kanada. Tur vi har TV i sovrummet…!
24.2 – om att gilla läget.
Okej. Gnäll på då. Men inte blir det roligare av det…?!
Hmm. Nu blir jag provokativ! – kanske på tiden i mina allt som oftast väldans slätstrukna nosar :)
Alltså. Såhär menar jag: situationer du inte kan styra över är tröstlösa att reta sig på. Damm i hörnen är det nytta till att gnälla på, om du inte gillar så dra fram dammsugaren. Snön däremot, den faller och ligger kvar på gatorna oavsett vad du tycker om saken. Är du med?
Mitt motto ”välj dina strider” kan vara sjukt irriterande positivt för dig som väljer att värja dig mot verkligheten. För dig som flyter med är det fullständigt självklart!
Tjenixen!
23.2 – om medkänsla.
Jag vet inte vad hon heter kvinnan i Whistler Mountains mixade zon men det spelar ingen roll, jag kallar henne Låg EQ. Att köra upp mikrofonen i nyllet på sorgsna idrottare och/eller ställa sina för flera timmar sen planerade frågor utan hänsyn till föregående svar känns så jäkla Aftonbladet. Nog står SVT över det där?
Nu hejjar vi på Anna Holmlund i skicross! Jisses va stor hon är tjejen – huvet längre än sina åttondelsmedkombatanter :)
Dagsens tips: sluta gnälla på vädret!
Gifetvis är det lättare för mig att säga som inte behöver skotta fram hus, brevlåda och bil vareviga morron, men för böfvelen, när hade vi sånt här underbart vinterväder längs vår latitud senast? Ut och njut!
Det gjorde hedbertsarna hela förmiddagen i söndags!
Å du, nästa gång du vill svära över Fiskarsskyffeln försök tänka såhär: snö är nederbörd! – dvs, ingen snö istället regn… hade det verkligen varit bättre? Nää!
22.2 – om att känna att läkaren kör en ”rövare” och andra irriterande faktorer.
En olycka kommer sällan ensam. Detsamma gäller irritationsmoment tydligen.
Maali hade läkartid klockan tjugo i fyra i eftermiddags. Efter att Tias hämtat henne på dagis skulle de åka kvickt och lätt om affären (mat) och apoteket (krasslig mamma, min alltså) och sen fort hem till mig som dragit läkarbesökslotten. Tio i tre ringer min telefon och mellan Millas snyft lyckas jag tyda att maken står i kassan på Kvantum, med ett icke likvidt kontokort. En banköverföring och ett dussin bäbitröstningar senare stafettbyter vi barn och jag stoppar min glada unge i pulkan som i detta vita väglag är ett transportmedel ofarligare än cykel och smidigare än vagn. Med sju minuter till godo anländer vi vår vårdcentral men vad hjälper det när vi inte får träffa doktorn förrän en dryg halvtimme senare. Och när denne då varken ursäktar väntetid, bemöter Maali särskilt barnvänligt eller mig särdeles seriöst vill jag skrika bläää. Tur att vi avslutade besöket hos goaste BVC-sköterskan som lättade mitt sinne med vänlighet och gullig Maali-behandling.
Nästan en timme sena spurtar vi med medikamenter till min mamma och sedan fortfort mot Villa Morkulla (om du såg nåt svart [mina kläder], rött [Maalis kläder] och lila [Maalis pulka] ila förbi längs Kungsgatan, Engelbrektsgatan eller Egnahemsgatan var det garanterat vi!) där barnvakt väntade – Maali sover hos sin farmor och farfar inatt – med hungrig liten Milla i sin famn.
Allsköns trassel var såklart inte slut här (klockan var ju bara kvart över fem… ;) men jag vill inte tynga måndagskvällen med fler tristheter utan väljer att istället berätta att gårdagens slalomdel i herrarnas superkombination var underhållning av apselut världsklass! De avslutande fartåkarnas baktunga långsvängar som var nåt av det roligaste jag upplevt på TV på länge! Kolla om det går att snoka fram på webben, du som inte såg live igår alltså!
Tias skulle åkt på inköp till Stockholm över dan imorron. Lär inte bli så mycket av det… Fast inget är av ondo enbart verkar det som: nu får jag ju hem maken i tid på kvällen, och Staten lär äntligen tvingas ta sina utskällda Järnvägar och eftersatta Banverk i öronen efter det här.
Tjenixen!
21.2 – en gästbloggning (om Melodifestivalen, del 3)
Familjen hedberts följde igår melodifestival ikapp med familjen stalker. Med fyra barn fast lika många vuxna och två som gick å la sig i tid (barn alltså) blidde kvällen lätthanterad och riktigt trevlig. Tacktack för sällskap och underhållning (bl a av typen herr Herbert och herr Stalker konstaterar allvarligt enåtjugotvå in i Crucified Barbaras bidrag att ”Timoteij är bättre”… :)!
Nu Lindas bloggning, med inledande kvällsuppladdning;
MELODIFESTIVALEN 2010 deltävling 3
Min andra hälft hade återhämtat sig efter sin dunderförkylning och under hela dagen hade vi hjälpt till på svärföräldrarnas reseträff. Sen var vi bjudna till min schampokompis för lite mat och dryck. Eftersom förkylningen på sambon gått över kunde vi tacka ja till den inbjudan och det var trevligt. Först fick jag vara chaufför för syrran som skulle till päronen på middag, och eftersom det snöade lite så valde vi att köra även till schampokompisen. Mat och dryck avnjöts med nöje och kl 20.00 var det dax för västkusten att ta på sig musikfestivalen. Scandinavium var fullproppat med folk (vad jag kunde se på tv:n iaf). Jag hade stora förhoppningar att rätt låtar skulle gå vidare….och att jag till om med kunde gissa rätt. Kompisen hade även bjudit in en annan vän som slog vad med mig om vilka 5 som skulle gå vidare i första omgången. Naturligtvis fick vi lyssna på alla låtar först:
Nr. 1 Alcazar - En klatschig 80-90-tals eurodance låt. Jag gillar ju Alcazar så jag gillade denna låten. Början var lite tråkig iofs men en bra låt.
Nr. 2 Var någon som inte kunde sjunga. Falska toner och riktigt dålig låt. Vi stängde faktiskt av ljuden en stund för de var så kasst. SORRY !
Nr. 3 Elin Lanto - med en varbergare vid ett av trumseten hade vi förhoppningar om en bra låt. Visst var den ok…men jag vet inte….om jag hör den igen kanske men det spelar ju ingen roll nu eftersom den inte gick vidare alls.
Nr. 4 Erik Linder - en ren Gärdestad låt. Det hördes men jag tyckte faktiskt att den var bra och gillade den.
Nr. 5 Afrikansk djungel låt. Säger inget mer!!
Nr. 6 Timoteij - starten på låten var ju helcool. Massa coola trummor och man bara väntade på massa pampig sång. Och så började de sjunga. Nasalt och lite mesigt tycker jag. Men ja…låten var väl bra och det tog väl sig lite mer i slutet kanske. Men hade väl kunnat tycka att de skulle sjunga ut lite mer.
Nr. 7 Darin - en Darin låt helt enkelt. Bra ballad!! Njöt när jag hörde han sjunga. Jag gillar hans röst och tycker han är en bra artist.
Nr. 8 Crucified Barbara - Tjejer kan inte sjunga hårdrock. Tyvärr….låten var väl helt ok…nja…jo det var den väl men nej….tjejer kan inte sjunga hårdrock.
Så var det vadslagningen då…jag sa…Alcazar, Erik Linder, Timotej, Darin och Crucified Barbara och jag fick alla rätt. Sen hade jag Darin eller Alcazar som vinnare (att nån av dem hade gått vidare till Globen) men ack så jag bet mig i tungan när de sa Timoteij….men ja ja…det funkar ju oxå…bara de kan sjung ut lite mer. Sen trodde jag faktiskt att det var Erik Linder som skulle gå vidare till andra chansen och inte tjejig hårdrock men där fick jag oxå fel. Men de kan ju kanske funka. Lite synd att det var mellan Alcazar och Darin de skulle stå till andra final platsen. Men där var jag faktiskt säker på att en klatschig dänga skulle slå en ballad men inte då. Darin snodde åt sig den andra finalplatsen och Alcazar kom till andra chansen.
Över det hela var jag mycket mer nöjd över hur resultatet slutade. 4 bra låtar gick vidare och nu har jag kanske hittat min schlagerglädje igen. Och till råga på allt, när man kommer hem och slår på tv:n så får vi se spurten i längdåkningen och får med STOR glädje se att 2 svenskar tar medalj och hamnar på pallen. HEJA SVERIGE och grattis till Hellner – Guld och Olsson – Brons.
Nästa vecka är det sista deltävlingen och då skall vi faktiskt till själva bloggaren med familj på lite galej….eller ja…liten tillställning iaf. Galej blir det väl inte med en nybliven mamma och 2 småttningar. Men trevligt skall vi ha iaf.
Tack för mig!!! Idag blev det ett lite positivare inlägg. Det är jag glad för
Over and Out
//En glad OSsvensk schlagerfantast
20.2 – om melodifestival vs OS.
Jeez. Ojojoj. Wow! Vi hoppade i soffan! Sicken syn, sicken vacker laginsats! Å nä, jag pratar inte musiktävling från Scandinavium :D
ps. morrondagsens extrasim i varberg inställt pga rasrisk as in snö på taket. det betyder sovmorron eftersom vi slipper skotta fram bil o barn och skutta i poolen till kl tio. å våra väldresserade barn brukar ju sova till nio, halv tio :) vi har iofs möjlighet att plaska i vår vanliga bassäng i falkenberg, får se om vi tar den chansen eller nöjer oss med att öva simning i snövallarna hemma istället!
-
edit 21.2, kl 10:02
klitterbadet också stängt o rasriskat tydligen. nåja. då var det bestämt! snöcrawl it is!
20.2 – om en kvällsig snöpromenad.
Igår kväll hamnade vi på spontan middag hos min Stalker och hennes familj (Maali och hennes dotter Karla är ju görbra polers!). ”Ovädret” är över oss och det hade snöblåst som tusan hela dan, vi fick pulsa i decimetertjock nysnö på vägen hem. En trip på i vanliga fall tio minuter tog över en halvtimme: värsta träningspasset! När vi äntligen kom hem fick jag ett ryck och tänkte att eftersom vi ändå var en timme efter sovdags för EmmaLi kunde vi lika gärna vänta lite till :) jag frågade om hon ville åka pulka och det ville hon såklart så jag sprang några vändor på gatan!
…skyller glatt bristande kvalitet på iPhone-relaterad mörkerfotografering!
Aj riili niided lite bus kände jag… mådde dunderbra efteråt! Tror förresten man på allvar kan kalla vår gata norrlandsskottad nu :D
19.2 – om en rejäl snarknatt.
Klockan 20:43 igår kväll var alla fyra hedbertsar lagda i sina respektive sängar… det borde grunda för en bra fredag? :)
Med Mattias på inköp i Göteborg och grymma underlättshjälpen mormorn däckad av feber får Philip rycka in som barnvakt. Nä, jag gillar inte, men Bolibompa är Maalis kompis medan jag å Milla får tid för mat och toa. Nöden har uppenbarligen egna lagar.
Nyss fick vi sällskap i fatboy; jag flög en meter när jag i ögonvrån ser en spindel komma lufsande!! Fy blä jag är fånigt skraj för såna… håll dig på mattan djurussling, för din egen skull!
18.2 – om allt det däringa runt omkring.
Jajustdetja. Världen snurrar på i andras verkligheter trots att jag själv levt i ett luddigt kaos i några dar :) Alla hedbertsar mår iaf efter omständigheterna oki [det har kommit några undringar bland annat om läkarens diagnos å jag ska försöka plita ihop ett inlägg som svarar på det]* och våra välkomna vardagsproblem idag består utöver Den Stora Tröttheten av svårt att tömma tarmar (Milla), svårt att tömma blåsa (jag) och långt ifrån svårt att tömma snornos (Tias). Maali är strålande glad och sprudlar så det räcker för oss allihopa!
Det går troll i Vancouver. Ja jisses. Där har vi nog snubbar som sover sämre än jag; mer otursdrabbat arrangemang får sökas i mannaminnne? Fast ska jag tillåtas sticka ut hakan anser jag att oturen hade kunnat förhindras med korrekt och kompetent planering. Harmlösa mänskliga misstag är en sak (funktionärsmissar vid skidskyttarnas jaktstart t ex), för rena livsfarligheter råder absolut nolltolerans (ex dödsfallet i rodelbanan redan på träning och isiga oskyddade kurvor i gårdagens sprint, för att inte tala om damernas störtlopp som naturligvis aldrig borde genomförts).
Å så Esc förståss. Lindas gästbloggning låg redo för publicering men försvann liksom… den finns nu att finna här!
Tjenix.
* ni skriver så himla snälla saker till mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. mycket känns inte ens rättvist. jag menar en olycka, jo, men olyckor KAN ju förhindras… däremot har jag nu tänkt om angående ”onödigheten” i att jag sökte vård, TACK alla som stöttat och fått mig på bättre tankar där!
för kommentarer, sms, mail och telefonsamtal: av världens alla underbara människor har jag samlat ett oförsvarbart stort gäng kring mig. jag kan naturligtvis aldrig med ord beskriva hur jag känner, jag hoppas och tror att ni ändå förstår. och känner min oerhörda tacksamhet och ödmjukhet. och glädje. sveriges största och smarrigaste semla vill jag baka till er allihop! med choklad på!!
17.2 – om vad som hände.
Det blev väldigt långt det här. Fingrarna gick inte att stoppa. Inlägget skrivs lika mycket för egen som för nyfikna nosares skull. Om du orkar: det här var vad som hände i måndags…
Fortfarande inte helt smidig i rollen som mamma till två gick det förtvivlat fort från irritation till kaos till panik.
EmmaLi sitter på toaletten, Milla i sin babysitter. Båda gråter. Klockan är en dryg halvtimme kvar tills Mattias kommer hem från jobbet. Jag går på sparlåga. Lilla tjejen är hungrig, stora vill/kan inte bli färdig. Med Milla i min famn blir åtminstone den ena tyst. Maali blir lite svartsjuksledsen och vill ha en kram och det är klart hon ska få en kram men det är nu det går åt helvete. Vårt badrum är nämligen litet, riktigt litet, och när jag ska resa mig från golvet slår Millas lilla huvud i handfatet på vägen upp. Det är en kraftig smäll. Den är så hård att jag hinner tänka ”nejnej det där var farligt” innan Milla drar efter andan och vrålar. Hon skriker så håret reser sig, hon tappar andan och blir till ett rött litet knyte men hon skriker igen och jag tröstar ömsom henne, ömsom mig själv. Men nu skriker hon svagare och svagare. Hon försvinner från mig. Hon ligger i min famn och försvinner bort. Jag kämpar med lugnet för båda mina barns skull men hysterin är nära. Jag försöker få kontakt, ingen reaktion. Jag försöker igen, hon är helt borta. HELT BORTA. Jag vet inte om hon andas hon väger ingenting och inombords skriker jag.
Sekunder blir evighet. Stackars EmmaLi sitter på toaletten med stora förtvivlade ögon. Jag stirrar på henne i vad jag hoppas är i närheten av ett lugnande leende och får tag i telefonen som turligt ligger precis i nåhöjd. Jag snyftar med torra tårar mitt namn, var jag bor, vad som hänt och att jag står med mitt livlösa spädbarn i min famn. Kvinnan i andra ändan har en trevlig röst tänker jag märkligt och slåss för att hålla mig klar, förstår att hon larmar för jag hör fingrarna flyga över tangentbordet samtidigt som hon frågar mig, försöker lugna mig, hjälper mig. Hon frågar om Milla andas men jag vet inte. Jag försöker se om bröstkorgen eller magen rör sig men jag ser inte. Jag försöker känna om det kommer luft men jag känner inte. Jag lägger efter kvinnans instruktion ner mitt lilla barn på golvet, jag blåser försiktigt i näsa och mun, det händer ingenting. INGENTING. Vid tredje – eller om det var fjärde – blåsningen kommer en försiktig ryckning i vänster arm som svar. Jag jublar!
Men fortfarande är hon helt tyst. Borde hon inte gråta? Kvinnan pratar med mig men jag minns inte om vad. EmmaLi frågar hela tiden ”vem är det mamma?”, ”vad är det mamma?” och jag ser att hon är osäker så jag försöker svara. Hur lång tid har gått? Plötsligt ser jag blinkande blåljus genom glasrutorna i ytterdörren. Jag tror jag säger tack innan jag slänger ifrån mig telefonen. Men varför kommer dom aldrig? Jag öppnar dörren och ser förtvivlat ambulansen försvinna, den svänger in på cykelvägen längre bort på min återvändsgata. Nu är paniken så nära så nära: dom är ju här men ändå så långt ifrån!!! Jag ringer SOS igen och förklarar att bilen kör fel, att den måste vända tillbaka. Det är en ny kvinna i luren, inte alls lika behärskad som den förra jag pratat med, som lovar att ringa dom rätt direkt.
Så är dom hos mig de två grönklädda och jag lämnar över min Milla i den enes famn och flyger ner runt halsen på Maali som sitter kvar på toaletten och kramar henne hårt hårt. Jag söker i blicken hos ambulanspersonalen; av deras lugn slappnas jag. Tårarna kommer och Maali, fortfarande med armarna runt min hals, frågar försiktigt ”är du rädd mamma?” och mitt hjärta går i bitar men jag svarar ”ja EmmaLi, jag är jätterädd” och då gråter hon också, ”jag är också rädd mamma” snyftar hon, och jag förstår att jag måste samla mig. Igen. Ambulansmännen frågar mig saker och jag minns inte riktigt vad jag svarar. Jag torkar och försöker klä på EmmaLi men kommer bara halvvägs innan Milla snyftar till och den försiktigaste lilla gråt jag nånsin hört grumlar mina ögon men skärper mig också till verkligheten och på den grönkläddes fråga försöker jag amma min lilla tjej som med svaga försiktiga rörelser får i sig lite grann. Men hon är faktiskt på väg tillbaka till oss, det förstår vi, fast allt snurrar för mig och jag är nu rädd att jag ska dö av skräck. Den ene av dom grönklädda, han som är i min ålder och den som hållit Milla, är en filbunke och jag klamrar mig i hans lugn. Jag försöker få tag på Mattias på telefon för att kontrollera att han verkligen är på väg hem men får inget svar. Det borde tyda på att han är på cykeln och inte kan svara men jag vet ju inte säkert och ringer igen. Och igen. Så tycker jag mig höra nåt i källaren och rusar till dörren och ropar ner. Mattias, som givetvis sett ambulansen som spärrar hela gatan men tagit för givet att den var till någon av de äldre damerna i huset mitt emot, tar trappan i fem steg och sen vet jag inte riktigt vad som händer. Jag sitter i bilen med Milla i famnen och några minuter senare är vi på sjukhuset.
Millabäbin är tillbaka hos mig nu, om än inte riktigt sig själv. Hon är slö och frånvarande men jag är ändå lite mindre dödsförskräckt än bara tio minuter tidigare. Mina grönklädda hjältar lämnar mig ensam och jag känner mig ganska vilsen. Jag håller om min lilla bäbi och känner för några ögonblick att jag är på väg att bli galen, men några djupa andetag senare är en härlig och rund liten sköterska hos mig. Hon tröstar med ett leende världens just då sämsta förälder och tillsammans sätter vi den minsta puls- och blodtrycksmätare jag nånsinn sett. De visar båda normala värden och jag vågar börja tro att allt ska gå väl.
En timme efter mitt första samtal till SOS Alarm får vi träffa en läkare. Han sätter sig på en stol framför oss och ber mig berätta vad som hänt.
Baserat i huvudsak på min berättelse förklarar han att faran för Milla med största sannolikhet är över. Jag är å ena sidan självklart överlycklig! – men känner mig å andra sidan en smula dum. Vi har tagit upp ”onödig” tid från både ambulans och sjukvårdspersonal och så är min lilla bäbi helt utom fara?
Vi får åka hem. Min kropp är urlakad och jag mår lite illa. Mattias och Maali väntar på oss med öppna armar hemma! Milla är trött och sover nästan hela kvällen. Det blir en tuff natt med mycket tankar och svårt att sova. Turligt slipper jag mardrömmar och såhär i efterhand försöker jag att inte låtsas om värken i magen.
Min bäbi lever!! Det är det enda som räknas nu!
15.2 – om min hemskaste dag.
Millas enmånadingsdag. Nu vet jag hur fjäderlätt en fyrakommatrekilos avsvimmad bäbi känns i min famn. Så rädd har jag aldrig i mitt liv varit. Ambulans. Ganska suddiga minnen blandas med glasklar skräck.
Allt bra nu, det gick fort och vi är hemma. Kvar finns bara rädslan. Jag trodde att jag dödat mitt barn.
Kärlek till fantastisk sjukvård. Och till er.
14.2 – om en happy sunday!
”Upp” var närmre än jag trodde, för med Pontus och hans föräldrar (varav mamman är den ena av mina två gamla bästisar) från Kålltorp fylldes Villa Morkulla av inomhus solsken och världens kanske vackraste ljud – barnskratt!! Ett stycke fatboy utgjorde bästaste lekplats och innan kiddisarna rejsade i agilitytunneln (sicken bra leksak!) fikade vi kaffe och mumsade köpekaka på sällsamt vuxet, sansat och trevligt vis. Njutbart! sa Bill. Vill mera! sa Bull.
Ett annat upp är mängden kastningar som Milla de senaste timmarna dämpat. Hon verkar koncentrera sig på att kräka ner bara mig, och för allan del sig själv. Mattias kan bäras henne fåräävör; så fort jag gör minsta antydan att komma nära dyker det grynigt vita upp lika säkert som ett amen i kyrkan. Orättvist, sa Bill. Murphy, sa Bull.
Tjenixen!
